Idag frågar jag mig hur det känns att vara Håkan? När GP analyserar hur det kommer sig att Göteborg under 00-talet blev landets musikhuvudstad leder precis alla vägar till honom. Hellström.
Självklart droppas det annat, som Soundtrack of our Lives, The Knife, In Flames, Laleh, TTA och Studio. Men hela tiden landar det just där. Det skulle inte blivit nåt med vare sig hårdrock eller basebollpop om inte Håkan banat väg.
Och ja, minnena från mitt 00-tal lutar sig i mångt och mycket mot just HH.
Den sorgliga kvällen bredvid en pojke som jag efter flera år skulle gå åt ett annat håll från, på Kåren 2001. Den blev ändå magisk. Känn ingen sorg för mig Göteborg för första gången för hemmapublik jagade bort även hjärtesorgen.
Framför Lisebergs stora scen några år senare i armarna på en annan pojke till tonerna från Nu kan du få mig så lätt.
Höjdpunkten från slitdygnen med direktsändningar från Way out West då Håkan plötsligt reser sig upp, vänder sig om och visar hur ett par byxor verkligen skall sitta i rumpan för att ge självförtroende.
Det finns hur många ögonblick som helst av dem jag minns från det gångna decenniet där han finns med på ett hörn.
Jag kan helt enkelt inte låta bli att hålla med Jan Andersson och Johan Lindqvist den här gången. 00-talet i Göteborg hade inte blivit vad det blev om inte Håkan Hellström gett ut den där första skivan..
Och jag tänker att det måste vara gott för honom att veta.
