Ett e-mejl damp ned i e-postlådan häromdagen. Och inte vilket mejl som helst, utan från Djungeltrumman. Djungeltrumman hade observerat vår existens, och önskade ett samarbete.

Jag blev naturligtvis smickrad, då jag normalt sett inte tillhört gruppen som blivit tillfrågad av djungeltrummor och är vidare ingen kändis direkt vilket har varit lite av kravprofilen på senare tiden kan tyckas, med profiler som hästpojkar och kittys i bloggstallet.

Mejlet var mycket vänligt hållet, och erbjöd oss vidare utan omskrivningar att blogga för djungeltrumman. De hade läst oss och gillat det, nu till helgen kör vi! Vi skulle passa in i profilen!

– Pepp eller!?

Jag ställde lite motfrågor, undrade hur tankebanorna gick. Skulle vi helt sonika lägga ned nonstop i egen regi utan istället börja blogga i en av djungeltrummans underbloggar? Och göra jobbet som de skiter i men vill ta äran för? Eller fick vi lite fria händer att göra vad vi ville och ändå parallellt fortsätta den här grejen?
Några pengar skulle ju ändå inte utgå, fick jag tydligt förklarat, utan syftet var i princip att ”samla kreativa människor under samma tak”. Att vårt bidrag där skulle kunna berika vår övriga verksamhet och väcka intresse för våra liv.

Jag tittar lite på Djungeltrummans kreativa bloggunderverk. Där skriver en och annan popstjärna om vardagens vedermödor;
”Vaknar 15:32. Bakfull. Lyssna på min nya singel.” En annan är en skobutik som delger världen bilder om olika skomodeller. En annan kille postar halvnakna brudar på ett nästan maniskt sätt. Är det så här vi skall skapa en kreativ community? Signatur: Frågande.

Jag har ju fan inga andra intressen än att blogga och kröka, vad skall jag hänvisa till då för verksamheter? När jag torkade bajs på långvården senast? Jag har ingen jävla singel på gång eller en skoaffär. Varför skall jag blogga för djungeltrumman, om jag skall göra det gratis och dessutom har en ansvarig utgivare ovanför mitt huvud som drar in annonsintäkter som rimligen borde tillkomma mig i så fall?
För att få hajjfajjva med Blondinberra nån gång? Tack du, redan gjort..

– Fortfarande Pepp eller?

Jag har kollat upp lite hur det där fungerar, vissa bloggare får mycket riktigt pengar – genom olika avtal – medan andra inte får det. Det beror naturligtvis på hur kända de är, och hur mycket trafik och kredd de kan förväntas leverera till Djungeltrumman. Sedan behöver de i princip inte nå upp till någon nivå alls, åtminstone inte om man är mer än fem år gammal och läskunnig och har högre drömmar än att få bli du med blondinberra.

Min stilla undran i allt det här är vad fasen Djungeltrumman håller på med. Från att en gång ändå ha varit någon slags institution som folk har vänt sig till för det det var tänkt för – att få veta vad som händer – påminner det nu snarare om en hackerattack med absoluta nollpunkten av redaktionell verkshöjd och dessutom flagranta felaktigheter i en hedersdisciplin som klubbguiden. Och nu helt plötsligt är de en grön mardröm av bloggportal?
Vad hände med entusiasmen?

Djungeltrumman skryter om att de har 20.000 träffar på en vecka, över fyra större städer. Igår på en söndag hade vi nära 600, det tycker jag är bra för en sketen blogg som oss. Idag blir det färre, men jag är glad ändå, att någon läser.

Denna artikel publicerades ursprungligen i februari. Vi plockade upp den för att vi fick en läsarfråga ifall vi var det nya Djungeltrumman.
Uppdatering: Igår en söndag efter 1 maj 1024 besökare

– Så pepp? Så in i helvete!