En flodvåg sköljde genom medielandskapet. Det började på twitter med en ristning, sedan bröt helvetet löst. Det blev stort.
Jag tycker att det är bra, så kan vi börja prata om det helt enkelt. Då gör vi det då.
Berättelser från gråzonen.
Hur gör vi med dem som egentligen inte har förtjänat våra berättelser, våra dekorerade bröst av utsattheter?

De som bara gillade oss, åtrådde oss men att vi smög på oss själva mitt i, knackade oss på axeln och viskade att ”Du det här känns ganska dassigt”?

Hur äckligt det känns att bara ligga i en säng och försöka finta bort det oundvikliga och babbla på om otidligheter, och ändå känna hur det där låret viks över ditt för tredje fjärde gången och hur du hör att hennes andedräkt är i uppförsbacke.

Jag vill verkligen inte ligga med henne. Kan hon inte somna?

Hon har inte gjort något ont. Jag vill bara inte ligga med henne. Eller jo, jag kanske ville, t.om flirtade, men nu vill jag inte längre.
Hela kroppen skriker nej.

Nu har hon ansträngt sig för att laga middag, satt på all din favoritmusik och pratar redan om resor till Köpenhamn. Fly.
Låtsas somna.

Och knät kommer för femte gången. Kanske tom får stånd.
Hell, jag får alltid stånd.

Men du vill innerst inne inte. Längtar efter renhet. Efter äkta kärlek, en varm hundkropp att lägga huvudet på eller bara en loppbiten soffa som är din.
Eller fucking jävla få titta på skidskytte på en plasma-tv.
Du förbannar dig själv och ditt förbannade socialiseringsbehov.
Nu kommer hon bli ledsen.

Sjätte gången hon viker sitt lår över ditt ligger du med henne. Okej då,
tänker att du skall få sova efteråt.
Du ångrar dig.

Du travar ut moloket och tvättar av ollonet i ett handfat.
Tittar på din blekfeta kropp i badrumsspegeln.
Egentligen vill du bara sätta dig och skita och lösa korsord.

Hon försöker kyssa dig godnatt, du ger lite tillbaka, halvhjärtat. Men du får sova.

Det var inte hennes fel, det var mitt. Allt var mitt fel.
Jag kom ju hit, jag blev ju knappast våldtagen.
Jag var lättklädd.

Så här var det. Jag gjorde det. Hon gjorde inget fel.
Det var förmodligen inte ens en gråzon.
Jag gjorde våld på mig själv.
En vit gråvälling.

Jag förbannar min drift att socialisera med människor, förbannar min drift att kompromissa med mitt eget hjärta. Men om jag inte gör det, så kanske jag förblir ensam?
Det vill jag inte.

Sedan gick jag hem, duschade och skrubbade mig men tyckte ändå att varenda
por av min kropp stank av parfym och fittlukt.

Texten ligger sedan några dagar också uppe på prataomdets hemsida