En gång för väldigt längesedan blev jag knivhotad av bröderna Birro; det var på en fest i Guldheden och bröderna hade gjort sig ovän med värden och blivit avhysta – någonting säger mig att det inte var första gången.
Det lilla jag uppfattade – jag hade i allra högsta grad en biroll – var litanior som ”det är du och jag brorsan” och ”du och jag mot världen”. Man kan liksom ana var herrar Birros konstnärliga låga uppstod ur, redan där..

Jag satt i alla fall utanför med min kompis (direkt på parkeringen) just när bröderna kom ut, på riktigt dåligt humör. Min kompis råkade säga något som uppfattades av de härsklystna tu, vilket får till påföljd att Peter går fram till honom – en sträcka på kanske 20 m – och sparkar honom i huvudet!
Tumult utbryter, och jag minns att jag i något läge sitter på Marcus bröstkorg och att han från denna normalt sett ganska utsatta och ödmjukgörande position yttrar orden: ”Jag skall sticka kniven i blodet på dig”

Någon vecka efter flyttade jag till stockholm – jag blev så skraj och fick ju gå i exil – och efter någon månads misströstande i min Rissne-etta slår jag på TV:n och får se Peter i Robert Aschbergs talkshow.
Han är där för att utgjuta sig över Horace Engdahl och påstår vidare att Stig Larsson är värdelös.
Och ja, jag menar den Stig Larsson, utan ”e”. Det vill säga kanske en av få samtida författare som kommer att vara ihågkomna och studerade av doktorander om hundra år..

Det slutar i alla fall med att han blir duktigt avklädd av någon kvinnlig tidskriftsredaktör, tror det var Madeleine Grive (som ingick i tidskriften 90-tal, numer 10-tal) som fram till dess varit mycket artig men inför denna flagranta huvudlöshet kände sig tvingad att ta bladet från munnen. Hon dristade sig att genomlysa den gode Birros författargärning på ett oerhört retoriskt och nedgörande vis: ”Vem fan tror du att du är?”

Det blev som sagt inga knivar i blodet på undertecknad (jag sitter ju här och surar), storebrodern Peter blev en mycket begåvad dramatiker med öra för replikskifte (han utvecklades) och brodern blev sportkrönikör, tv- och radiopersonlighet och författare (det senare ett ganska olyckligt karriärval).
Och aldrig har man kunnat missta sig på det där revanschistiska begäret.
Ibland hjälper det, ibland stjälper det..