Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Fotbollens sista proletärer: IFK Göteborg på åttiotalet

2011-03-23 av ozelot

Det finns en historia som väntat på mig.
Den har legat i bakhuvudet och skavt, i form av post-it lappar på datorn, i form av en liten sten i en sko och några emejl som jag pliktskyldigt märkt med en stjärna men inte riktigt vågat ta itu med. Det handlar om sport, det handlar om politik och det handlar framför allt om drömmar.
Drömmar är ett förmak till hjärtat.

1982. Jag var nästan ett barn. Det var året ett helt fotbollslag sipprade in i mitt lilla hjärta och jag kunde vagga mig själv till sömns genom att ta ut laguppställningar till ett fotbollslag. Bytte ut någon, bytte tillbaka, men annars var laget så gott som intakt varje gång.
Tommy Holmgren. Dan Corneliusson. Gud.

Blåvitt var väl ett allmänt begrepp, alla visste väl vilka blåvitt var. Det yvdes över någon som hette Ralf Edström.
Men för mig började historien 1982, då det började talas om ett lag som gick långt i Europa.
Jag satt i en bil på väg från Härjedalen och Blåvitt spelade på bortaplan mot Valencia.
Jag satt klistrad vid radiohögtalaren och skulle ha kvävt min spädbarnsbror med en kudde om ingen ansvarstagande förälder trätt emellan.

Frank Arnesen
pratades det mycket om då, han var dansk, och grym.
Han spelade i Valencia och blev senare talangchef i Chelsea. Torbjörn Nilsson spelade ett tag i Kaiserslautern, blev kock, startade en misslyckad restaurang och harvar med damlag.
Men 1982 och några år efter fanns det förmodligen ingen annan fotbollspelare i Europa som var bättre än ”Totte”.

IFK Göteborg anno 1982 är inget man kan beskriva i logiska termer. Var man där så blev man ovillkorligt fast. Det var kollektivet, det var känslan av att kämpa hårt och det fortfarande lönade sig.
Det var en trogen arbetare i form av Tord Holmgren som satte ett fult mål mot Hamburg i hällregn på ett Ullevi i övertid,
medan sorlet från helgpapporna redan höll på att dö ut i riktning mot bilarna.
Jag satt där, kvar, iskall, blöt och jävlig, men jag satt där. Bredvid min styvfar. Och jublet bröt lös.
Det förstår väl alla att jag inte direkt kan hålla på något annat lag efter det?

De var så säkra på att vinna ändå, de tyska proffsen. Skakade på axlarna på väg ut mot spelarbussen.
Hans Peter Bruegel. Hulken. Horst Hrubesh. Slaktarsonen. Skruvade bananinlägg.
Heltidsproffs mot amatörer. De. Hade. Fel.

Glenn Hysén åkte in och ut i startelvan det året. Mot slutet blev han ordinarie. Glenn Strömberg var en lovande pingisspelare från Lerkil.
Glenn Schiller? Glenn Holm? Alla hette faktiskt Glenn i Göteborg på den tiden.

Ingen hade något att sätta emot mot elektrikerna, brandmännen och truckförarna från Göteborg, Sweden.
Ett lag som bara några veckor innan balanserade på gränsen till tvångsinlösen och konkurs och som var tvungen att städsla Leif Loket Olsson som lagledare för att han ändå hade råd att lösa ut flygbiljetten.
Jag tror inte ens de blev svenska mästare det året, men vann Uefa-Cupen de gjorde de.
De gjorde det igen sen med.

Jag har fällt Ruben Svensson. Faktum är att han brukar – om jag inte missminner mig – fortfarande ställa upp i improviserade fotbollsmatcher med gänget från Red Lion.
Tror han hänger rätt ofta där.
I alla fall: På Sannaplan hade han i alla fall steget kvar, härförarblicken.
Jag var en idog fotbollsarbetare, men jag fällde honom. Ett hederligt krokeben.
Han reste sig: ”det är frispark”.
Okej. Jag sa inte emot, hoppades nog mest att jag inte skadat något i hans långa gamla ben.
IFK Göteborg är många berättelser.

Den förste april är det premiär för filmen Fotbollens sista proletärer
En film om kockarna, rörmokarna och fritidsledarna i IFK Göteborg på åttiotalet.


Regi: Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson
Producent: Kalle Gustafsson Jerneholm
Musik: Ian Person (The Soundtrack of our Lives)
Längd: ca 80 min


Bio Roy
Nypremiär söndag 21/8 18:30
Måndag 16:00 – Innan matchen mot Gefle
Tom 1/9

Kommentarer på Fotbollens sista proletärer: IFK Göteborg på åttiotalet

  1. Chrixtian

    Mäktigt!!

  2. Henrik Nilsson

    Blåvitt vann trippeln det året. Allsvenskan, svenska cupen och Uefa cupen.

    Annars gött skrivet

  3. Martin

    Går även på SVT2 sön 4/9 20:00

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2018-10-16

The Cult of Boydah släpper en skiva ‘Electrical Youth‘, den 10 november och spelar då på Bengans. Skivan är inspelad i en stuga i Härryda. En stuga i skogen eller vid en åker brukar va bästa inspelningsplats. The Cult of Boydah är följande: Zack Thoresson (Sång, flöjt, Gitarr, Orgel) Linnea…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2018-10-14

Bakom tidens åsar ligger det förflutna som en mäktig dimbank   Jag är glad att jag var ung på 70 och 80-talet Först Zappa och hippiedrömmen med stark och fungerande socialdemokrati i Sverige Sen 80-talet med roliga universitetsstudier, syndikalism och drösen med svenska spännande band 90-talet hade en bra engelsk…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2018-10-03

Det finns en mening Någon lyfter din börda Allt är här Nära, men ändå så långt borta Som solens strålar över det gåtfulla Pompeijis ruiner   Andreas min svarte broder Gå stolt som du alltid gör   Jag har ett nytt namn på min älskling Ulligulli   Bengt-Ove Gabadin Den…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2018-10-08

Jag var på Beatles-jubileet som firade 51 år av Sgt Pepper-skivan på Stadsteaterns stora scen. En fullsatt salong. Anne-Lie Ryde var artisten som talade om hur hon upplevde The Beatles. Jag mindes då när jag hörde dem första gången i radion – 64. De gjorde en cover på A taste…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-10-16

Teckning: superfreakbaba Vad kan man göra en varm söndagseftermiddag i oktober? Man kan gå och lyssna på bra Jazz på Klubb impuls på Frilagret. Första akten var Signe Dahlgreen solo på tenor och altsax. Hon inleder med att spela enbart på tenorsaxens ”nacke” där munstycket sitter. Ett spännande grepp att…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2018-04-09

vi vann jag och uli lillhagen jämnad med marken ett liv i skräck ettliv utan hopp ett liv utan nåd ett liv i gemenskap med andralikadana så fusk tortyren jag skrattar rakt i ansiktet döden tarjaghellre än det för vi vann jag och uli vi vann

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...