Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Ingen dum sill: Sillens kulturhistoria eller en bit av den

2011-04-25 av ozelot

Som barn föredrog jag den söta löksillen, rynkade lite på näsan åt den fräna matjesvarianten, men fick ned den enligt proportionen 1 pytteliten bit sill massa gräddfil och ett hägrande fat med svenska jordgubbar.
Jag gillade också den stekta och panerade varianten som sedan lades i lag, men denna kallades för strömming.

Det finns olika sorters sill. Sedan 80-talet har klassiska varianter som senaps- och löksill fått tillfälligt sällskap av ett antal hiskeliga släktingar på modet (currysill, vitlökssill, lakritssill – UÄK!) som sällan fick förlängd inbjudan till även nästa års kalas.
Det enda de har gemensamt är att det är samma fisk – sill.

Sill finns enkelt uttryckt i en västlig (sill) och östlig variant (strömming) – reglerat enligt kungligt dekret på femtonhundratalet genom en fogsvansrak linje från Kalmarssund, strykandes ölandets södra huvudsvål med riktning Polska kusten – men också via en liten dialektal skillnad i fysiologin.
För trots några fåtal tusen års vistelse i det baltiska innanhavets bräckta vatten har skillnaderna ännu inte hunnit bli tillräckligt stora för att strömmingen med framgång skall kunna avskiljas från västerhavskusinen med vetenskaplig heder i behåll.
Till och med Linné har fått smäll på fingrarna där, och idag räknas strömming och sill – trots de fysiska skillnaderna – som en och samma art.

För även om strömmingen gjort lokala anpassningar bland annat i form av ändrat lekbeteende är det en art som faktiskt inte riktigt helt tillfredsställande lyckats anpassa sig till sin nya miljö.
Här är salthalten en avgörande faktor, ty Östersjöns bräckta vatten utsätter organismen för sk fysiologisk stress och strömmingen blir därför aningen mindre än sillen, istället för 57 ryggkotor får den bara 55 och den blir heller inte lika fet.
Men simmar, det gör den ändå.

Kanske är det häri lite av den kulinariska kartan drar sin gräns, ty ju fetare fisk desto enklare är den att lagra genom enkel sältning.
Uppåt Norrlandskusten finns traditionen att förädla genom ”syrning” (surströmming) vilket inte ostört låter sig göras med den fetare sillen – och dessutom finns en kuststräcka obruten av nationsgränser, tullhinder och andra revirsstrider (Halland/Skåne var ju länge danskt, Bohuslän tillhörde omväxlande Danmark och Norge en bra bit inpå 1600-talet) som gjorde att det tog lång tid innan man på västkusten på allvar började handla med sillen färsk.

Där sägenomspunna och biologiskt svårförklarade maritima guldrusher kallade sillperioder som med en periodicitet på ca 100 år sköljde över västkusten – grundlade fiskarsamhällen såsom Marstrand och Smögen och lade fundamenten till dess överdimensionerade kyrkor såsom varningsord till den skörlevnad som är överdådets ständige följeslagare – tycks Östersjön ha utgjort en mindre lynnig försörjningskälla.

Från Falsterbo till Strömstad kunde hela jordbruksbygder tömmas på arbetsfört folk till förmån för de protoindustriella kluster av sillsälterier, tunnbindarverkstäder och trankokarfabriker som uppstod på vindpinade holmar där folk med dåtidens mått kunde tjäna sig en ordentlig hacka.
Som mest tror man att runt 50.000 människor kunde vara sysselsatta i denna konjukturkänsliga gästarbetarindustri under ett par decennier innan sillen försvann lika spårlöst som den kom – varpå folk återgick till sina gårdar lämnande bara skarvbeskitna ruckel och en halvfärdig jättekyrka i sitt spår.

Från början var sill och strömming fattigmansmat och uttryck som dum som en sill, sillmjölke och sillstrypare är troligen statusmarkörer som vittnar därom.
Det dröjde inpå 17- och 18oo-talen, då nya konserveringsmetoder och ättikans intåg på marknaden placerade sillen på bättreståndens festbord som delikatess och först hundratalet år senare på allmogens högtidsmenyer.
Som läkaren Charles Emil Hagdahl, 1800-talets främste kokboksförfattare uttryckte det: ”Sillen är en fin fisk och man skulle göra mycket väsen av den om den blott vore dyrare”.

En vattendelare och tidsmarkör avseende sillens definitiva statusuppgradering kunde vara OS 1912 i Stockholm – då sillen serverades enligt instruktionen u.v.s (utan vidare spisning) – flankerad av andra klassiker som nu för tiden agerar svenska matambassadörer över världen under flaggen ”smorgasbord”.
Säkert har bruket att servera kryddat brännvin till varit med och smort det diplomatiska maskineriet, men ändå.

Men skicket att äta sill är ingalunda en särskilt helsvensk företeelse även om om vissa förädlade varianter såsom surströmming har svårt att tjusa bankettproffsen nere i Bryssel.
Sill var hårdvaluta, viktig export eller importvara beroende på var stimmen behagade dyka upp nästa gång och de som dominerade handeln i Europa var holländarna.
Faktum är att vår egen barnfavorit matjessillen (!?) baserar sig på ett gammalt holländskt recept och går att beställa i stora delar av Nordeuropa, med vissa smakfluktuationer men ändå omisskännliga egenart.

Traditionellt skall en matjessill lagras hel med intakta inälvor i bara tyskt bergssalt och vatten innan den slutligen rensas och får den lilla kyssen av kanel, kryddpeppar, nejlika och ibland sandel. Åtminstone på kontinenten, här uppe brukar vi tycka att den då smakar för mycket sill.

Icke särskilt förvånande har vår egen Leif Mannerström vissa synpunkter på hur en inlagd sill skall tillredas – och smaka – och spar således inte på krutet när det gäller att skjuta snabbköpsvarianterna från Abba i sank.
Bland annat vänder han sig mot vår senkommet vunna färskhetsfascism: ”Sill är bäst när datumet har gått ut. Den kan aldrig bli för gammal.”

Så vare sig du äter sillen färsk, hastigt vänd i äggula, ströbröd, mjöl och salt såsom stekt strömmingsflundra, rutten tillsammans med genebröd och rödlök eller inlagd via en grosshandlarmässig S.O.S på glasbricka à la Kometen.
Det kan aldrig bli fel med sill. Bara du gör rätt.

En pingback på Ingen dum sill: Sillens kulturhistoria eller en bit av den

  1. Pingback: S.O.S på Ölstugan Tullen « Göteborg Nonstop

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2018-11-04

Still ur Malga Kubiak film Efter att jag och min väninna Michele hade fått en privat visning i kinesisk lejondans av vår lärare i qigong och taiji i fredags, på mjuka tassar hoppade han runt bakom lejonmasken, hamnade jag på en föreläsning eller panelsamtal på Stigbergstorget om äventyraren och skribenten…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2018-11-13

  Jag ser ljuset jag hör The Mothers of Invention som heliga daggdroppar kommer dagen till oss serverade på ett fat av Gud       Regn faller som tusen vackra kyssar över en värld som VET att kärleken är svaret       Marcel Tuores: Collage Stefan Falck: Poesi

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2018-10-03

Det finns en mening Någon lyfter din börda Allt är här Nära, men ändå så långt borta Som solens strålar över det gåtfulla Pompeijis ruiner   Andreas min svarte broder Gå stolt som du alltid gör   Jag har ett nytt namn på min älskling Ulligulli   Bengt-Ove Gabadin Den…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2018-10-29

Foto: Linda Spåman Jag var på Stadsteaterns stora scen i lördags och fick chansen att bli intervjuad om va jag tycker om The Beatles. Det var den store estradören och TV-personligheten Adde Malmberg som var konferencier. Jag var den tionde gästartisten denna säsongen Och det var Sgt. Pepper Lonely Heart…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2018-04-09

vi vann jag och uli lillhagen jämnad med marken ett liv i skräck ettliv utan hopp ett liv utan nåd ett liv i gemenskap med andralikadana så fusk tortyren jag skrattar rakt i ansiktet döden tarjaghellre än det för vi vann jag och uli vi vann

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...