Att lyssna på Fox Machine är lite som att se på den där bevarade familje Super-8 filmen från 70-talet. Med handhållen kamera, fantastiska färger, sol i motljus och leende människor kapslar den in våra allra bästa musikaliska minnen.
Det är lite Road movie från E6:an, lite prärie, och lite utomhuslekar på gräsmattan vid sommarvillan vid Cape Cod.
Vi radade upp medlemmarna i hammocken, ställde våra frågor och fick svar med en och samma röst.

Ni har just släppt skivan Songs from a Seahouse och titeln är symptomatisk för hur själva skivan känns. Välpolerad, duktiga musiker, ingen brådska över någonting?
-Ordet ”Välpolerad” får mig att tänka på Phil Collins, en artist vi absolut inte kan identifiera oss
med. Men visst, vi kan spela och ja, den här gången gillade vi att låta saker ske i lugn takt, hellre
än att tvinga fram något. Det har varit skönt att utveckla bandets sound, skriva låtar och lära
känna varandra. Vi hade ingen press på oss eftersom skivan är släppt på eget bolag. Plattan blev
klar i fjol och är mixad av Mattias Glavå.

Hur seriöst ser ni på Fox Machine? Är detta viktigast just nu eller är det mest ett hobbyprojekt där det är kul att spela med sina kompisar?
-Vi ser oerhört seriöst på Fox Machine. Vi gör vårt bästa med de tillgångar vi har för att göra
det så bra vi kan för så många vi kan så ofta vi förmår.
-Det viktigaste musikprojektet är det som bokas in i almanackan först, vilket oftast blir Fox
Machine. Alla i bandet har moleskin-kalendrar, förutom Henke, som tror att han kan hålla allting
i huvudet.
-Som musiker är det inte ovanligt att ha flera järn i elden. Och Fox Machine medverkar också i
The Göteborg String Theory, vilket man kan se som ett slags syskonprojekt till bandet, där vi
kollaborerar med bland andra Pacific!, Wildbirds & Peacedrums och The Skull Defekts. Det är
väldigt mycket arbete, men gynnar bandet på andra spirituella nivåer och i andra konstnärliga
sammanhang.

Så ni på hoppas på hype och USA-turné nu?
-Självklart. Vi ser skivan som ett lyckat första steg ut i världen. Andra skivan är redan på
gång och på sikt vill vi åka ut och spela i USA och Europa.

Ni känns som ett väldigt demokratiskt band, där ingen medlem tar plats på bekostnad av någon annan.
Får ingen lust att dänga en gitarr i golvet någon gång, eller träda fram som gruppens verklige frontfigur?
-Fox Machine är ett väldigt ekonomiskt band, och vi vill inte ha en frontfigur som slår
sönder saker. Vi vill ha en frontfigur som har stenkoll på bokföring. Sönderslagna instrument
kostar, och de pengarna lägger vi hellre på vin, korv, moleskin-kalendrar, ”photo-sessions” och
Mini Taxi-notor (Fox Machine fraktar sitt piano med Mini-taxi).

Hur ser ni på kollektivet? Blir det inte jobbigt när ingen pekar med hela handen och bestämmer?
-Alla måste vara nöjda, annars skrotas idén, även om den egentligen var jävligt bra. Det är så man får till sådan där skön, demokratisk softrock som alla gillar innerst inne.

Tankarna går ju osökt till amerikanska 70-talsakter som Creedence och Eagles där ingen direkt tar för mycket plats på bekostnad av andra. Är jag ute och cyklar?
-Nej, verkligen inte. Däremot sitter Doug Clifford i Creedence på en cykel på omslaget till Cosmo’s Factory. Han tar en massa plats.

Flera i bandet har småbarn. Hur förändras synen på artistlivet av det? Tror ni att ni kommer att fostra dem att gilla musiken ni själva gillar?
-Man inser att man måste göra plattor som man kan stå för inför sina barn när de kommer upp i tonåren. Man vill ju inte bli en töntfarsa.
-I tonåren vill man inte gilla samma musik som föräldrarna. Vilken musik de än lyssnar på. Men man kan kanske försöka indoktrinera barnen innan dess..

Jag misstänker att ni genom åren sett en och annan galen efterfest backstage?
-Vad som händer backstage, stannar backstage.

Kan ni fortfarande få utlopp för dylikt vilt leverne eller tappar man helt enkelt intresset?
-Intresset finns där, men kanske mer som en klyschig film som spelas upp framför en. När man blir äldre har man lärt sig att man faktiskt kan pausa filmen och kolla klart
lite senare, om man vill.

Ni är ett ganska estetiskt band, med flera stilar representerade inom bandet. Henke är ju cowboy, någon annan skulle platsa med en vespa på på en pir i Brighton. Har ni ett stort intresse av kläder?
-Det är intressant med kläder. Det är även intressant utan kläder. Det är i spänningen däremellan som modet uppstått.

Tycker ni att band har ett ansvar för sin estetiska framtoning?
-Ja, speciellt nya band. Stora band kan se ut hur som helst.

Vilka band tycker ni är snyggast?
-The Faces

Vilket är det bästa fula bandet i världen?
-AC/DC

Om ni fick välja vilken artist i världen som helst att göra en cover av någon av era låtar, vem och vad skulle det bli då?
-Paul McCartney, ”When I Was Young”. Sen hade det varit coolt att hoppa tillbaka till 1984 för att se Nina Hagen sjunga ”Got it” i Rio de Janeiro, iklädd gröna, glittriga tights med en violett afrofrisyr framför 200 000 brasilianare.

Utveckla valet..?
-Paul McCartney: Stor artist, bra spridning för låten. Passande låttitel. Nina Hagen: Bara för att det vore så jävla outrageous.

Om ni omvänt fick omtolka en låt till att passa ert sound, vad skulle ni välja då?
-David Bowie ”Heroes”. Skön, hypnotisk heroinlåt från 70-talets Berlin där alla körde
Mercedes och hade fettigt hår och hängde med Iggy Pop. Skulle funka hur bra som helst med
piano och våra CSNY-körer.

Jag missade er releasespelning för att jag irrade mig bort i ett annat rum. Var ni bra?
Något minnesvärt att säga om konserten?
-Fox Machine levererar. Alltid. Det är vad vi gör bäst.
-”Frank Lloyd Was Wright” var tydligen magisk. Så magisk att folk irrade bort sig i andra rum.

Fox Machine består av Sebastian Gäbel (sång, gitarr), Henning Sernhede (gitarr), Olle Hagberg (sång, piano), Ricard Harryson (trummor) och Henrik Lindén (bas). Medlemmarna har spelat med bl.a Silverbullit, El Perro del Mar, Whyte Seeds, Joel Alme, Hästpojken, The Soundtrack of Our Lives och tyska stoltheterna Gods of Blitz.
Albumet Songs from a Seahouse släpptes 11 maj.

//Ozelot