Ibland händer det saker. Saker som får en att inse att man har tur, att man är vid liv.
Som att ligga och kravla i Mölndalsån klockan sex på morgonen med en enda mening ringande i huvudet: ”Kissa inte i vattnet”.

Häromveckan raglade jag ut från en efterfest, på Mölndalsvägen. Alla som raglat ut från efterfester klockan sex på morgonen mitt på Mölndalsvägen vet hur det är: Vilket håll skall jag gå åt nu då?
Kisande rakt in i morgonens första obarmhärtiga strålar försöker man lista ut vad som egentligen är nord och syd.
Och väljer fel håll.

Jag gick kanske tio minuter, kände mindre och mindre igen mig. Var fan är jag nu?
Lokaliserar spårväg, korsar bro. En Mölndalsbro. Röker en fimp och känner igen solen som min rundlagda kusin.
Livet är rätt okej egentligen.
Så hör jag plötsligt hur någon gapar och härjar i ån under mig.

I vattnet plaskar det omkring en snubbe med röd täckjacka. Vad gör han där? hinner jag tänka.
Är det inte lite dumt att bada där? Och nu?
Jag tänker nu oerhört klart vill jag betona:
Den mannen – i röd täckjacka – har hamnat i vattnet och han kan inte ta sig upp. Han är rent ut sagt skitfull och kommer inte ihåg hur man simmar.

Sekunderna efteråt står jag i en lerig slänt ned mot Mölndalsån och försöker agera myndig.
Försöker helt enkelt tala reson med den här mannen med röd täckjacka som är i ån. Försöker tala om för honom att han skall skärpa sig, och genast simma in till kanten, och upp på land, där det finns luft och man inte drunknar utan att anstränga sig extremt mycket.

Det slutar naturligtvis med att jag själv hamnar i vattnet. Försöker dra upp honom och glider själv däri. Med jacka och allt. Mobiltelefon (hejdå)..
Några saker hinner passera genom mitt huvud: Saker man läst på internet.
Som ifall man livräddar en kvinna i vattnet så kan man klappa till henne, så att hon blir passiv och chockad och slutar streta emot. Om att det ibland är dumt att göra samma sak med män, eftersom de då kan börja slåss och något sådant ville jag absolut inte vara med om.

På något sätt etablerar jag någon slags kontakt med den här mannen, och lyckas dirigera honom mot kanten, där vi med viss ansträngning kravlar oss upp.
Han är knappt kontaktbar. Säger att han heter Andreas. Han bodde tydligen i närheten.
Sedan går han bara iväg, utan att ens säga tack.

Förstår ni hur mycket vatten som ryms i en dagsranson kläder? Hur dyngsur man blir?
Jag vägde i alla fall flera kilo mer, när jag klafsade vidare mot hållplatsen. Mina Converse suckade uppgivet för varje steg, klafs klafs.
På hållplatsen stod bara riktiga människor.

Riktiga människor på väg till jobbet, med ett uppdrag. Som inte simmar runt i mölndalsån, som just tappat sin mobiltelefon för elfte gången på ett halvår, och som aldrig är fulla och panka klockan sex på morgonen.
Jag ville vara som dem. Dricka varm choklad och vara suppleant i en bostadsrättsförening.
Fast mest plågsamt var det nog att jag droppade så jävla mycket.

Tyckte det var oerhört pinsamt, att där stod jag blöt och att det bildades en liten pöl vid mina fötter. Tänkte inte ett ögonblick på att jag just förmodligen räddat en kille från att drunkna i en sörja med pipeline från Union Carbide (ja jag fick utslag på kroppen dagen efteråt). Bara att det var socialt obekvämt att droppa på en hållplats med människor på väg till jobbet.
Jag flyttade runt lite, så att pölen inte skulle märkas så mycket.

Jag kom ombord på en spårvagn, givetvis kom det en biljettkontroll nästa hållplats.
Hur förklarar man för en biljettkontrollant att man liksom inte hann skicka sms-biljett från havets botten? Och orkar man ens försöka?
Jag legitimerade mig och rafsade ett EKG med en kulspetspenna ur hans stärkta skjortbröst.

Inte ens det bekom mig, särdeles. 1200 spänn liksom.
Det enda jag tänkte var att jag hoppades att ingen såg att jag var helt genomblöt, gjorde mig helt liten och oansenlig och den enda som såg mig var en liten mulattflicka i en barnvagn som glodde på mig med pepparkaksögon.
Sedan gick jag hem och frös så jag skakade. Blev lite rädd också, och drömde mardrömmar med ett enda genomgående tema.

Jag berättar inte det här för någon. Förrän jag i förbigående fick höra av en vän, att hennes arbetskamrat satt sig på spårvagnen vid korsvägen i en dyblöt stol, och ondgjort sig över att hon fått byta till sina friskis-svettis kläder och ha dem hela dagen – på jobbet!
Då blev jag lite glad igen.