Häromdagen träffade jag Örjan. Örjan stod och balanserade vid räcket på Kungstorgets avsats, på trappan på väg ned mot Paddanbåtarna. Örjan hade fått nog. Hade fått alldeles mycket att dricka: dvs hade nog fått för mycket att dricka varje dag i 15 års tid.
Nu kunde han i alla fall inte gå, och påkallade min uppmärksamhet.

Örjan var en väldigt snäll man, gjorde ingen förnär, blev aldrig våldsam förkunnade han som i ett mantra.
Han hade nog inte mycket kvar att vara stolt över, men detta faktum klamrade han sig fast vid. Han gjorde ingen fluga förnär.
Var inte våldsam när han var full.

Jag satt och väntade på en taxi när Örjan börjande prata med mig. Han ville att jag skulle ringa polisen, så att de kunde ta honom till tillnyktringsenheten.
Det var nog för honom den tryggaste punkten han kunde tänka sig.
Tak över huvudet, en madrass. Inga ungdomar som pissade på honom på vägen förbi.
Det hade nämligen hänt förra gången han fått alldeles för mycket att dricka.

Bli väckt av skränande ungdomar, som tycker att det är ballt att kissa på en som däckat i rännstenen.
Örjan hade nog inte bytt kläder sedan dess. Men han var inte våldsam. Detta var helt säkert.

Jag ringde polisen.
Eller ja, jag ringde först upp en bekant som kunde numret för icke brådskande larm.
Jag tyckte det var lite onödigt att ringa ett larmsamtal, för att någon kanske skulle däcka i rännstenen i staten Sverige. Särskilt någon som inte begår nidingsdåd och skjuter vilt omkring sig, utan tvärtom är rätt fredligt lagd.
Jag skämdes lite sen.

Örjan sade åt mig att hälsa från honom. jag gjorde det, de förstod direkt. Snäll fredlig.
Örjan vill komma in i värmen igen. Till en fyllecell i Mölndal.

Jag blev tagen och satt i fyllecell en gång. Jag ringde på den där interntelefonen hela natten och skulle stämma dem för justitiemord. För Ö var en plastomklädd madrass drömmen.

Han berättade lite om hur det var att vara uteliggare och hemlös.
Han berättade att han en period sålt Faktum, men nu slutat med det.
”De gubbarna har ju pension och lägenhet sade han. De är inga riktiga uteliggare”.

Dessutom får man ju ihop mer pengar, genom att bara stå och be om en krona här och där.
En krona till mat.
Eller bussbiljett.

Örjan var misstänksam mot Faktum-grejen, och jag vädrade en nyhet.
Men så tänkte jag, finns ingen anledning att slå mot dem som står ett snäpp högre än de som ligger allra längst ner heller.
Han berättade att han var kompis med polisen. Inte som väktare, förklarade han.
Väktarna kunde ge honom duktigt mycket stryk, om han till exempel somnat i fel trappuppgång. Eller på centralstation.
Han visade upp ett ärr, där en schäferhund skall ha tuggat på hans vad.

”De slår där det inte blir blåmärken” sa Örjan. Knän. Leder.
Jag har inte svårt att tro att det finns i en sanningsgrad i det han säger.

Polisen jag fick kontakt med sa att det kan ta en halvtimma. Han kände mycket väl till Örjan,
visste att det inte var så bråttom. Han är inte våldsam.
Jag har myror i benen, vill komma iväg.
Till slut kommer min Taxi. Jag hoppar in.

Hoppas du fick komma ”hem” ett tag Örjan.

Vill du hjälpa till, eller är själv i nöd? Här är några instanser dit du kan vända dig
Stadsmissionen
Frälsningsarmén
Här finns några akutboenden i Göteborg.