Elin Grelsson har skrivit en bok. En roman, på ganska fina förlaget Modernista. De brukar återutge ut moderna klassiker i snygg preppig formgivning, men också bland annat kokböcker av Nigella Lawson för att bättra på marginalen. Den hjälper nämligen till när man skall skall ge ut debutanter som krönikören och bloggerskan Elin Grelsson som sällan kommer i åtanke för stora Augustpris.

Jag gillar en del av Elin Grelssons texter, gillar hennes driv, relativa bildning och ilska. Därför blev jag intresserad när jag fick en inbjudan till releasefesten på Jazzhuset, och tackade ja.
Någon dag efteråt får jag ett pm på Facebook, från Elin. Jag är inte vän med henne där, men hon har väl luskat ut att jag har den här sidan och kopplat i hop det med alla attendings. Hon ber mig att inte sprida evenemanget, som hon har velat hålla lite privat men råkat göra ett evenemanget öppet.
Jag är dock välkommen, eftersom jag svarat så tidigt.

Jag är lite glad i hatten, tackar, skriver att jag gillar det hon skriver om än dock inte allt (gör någon det? gillar ”allt”?). Lovar vidare att inte sprida evenemanget. Sedan skojar jag till det, förklarar att hon inte skall ta berömmet personligt. Hon har ju inte direkt någon brist på påhejare.
I hemorganet GP blev hon utsedd till ”en av Göteborgs viktigare åsiktsbildare”.
Sedan går jag och lägger mig.

På morgonen har jag ett meddelande i inkorgen. Det är från Elin. Hon förklarar:
”Min självkänsla och självförtroende är oavhängigt vad någon bloggare som jag inte ens känner anser om mina texter. Men däremot känner jag att du är välkommen efter 22 på releasen om du vill, jag vill gärna ha eventet slutet för enbart vänner och inte människor som tror att de har bedömningsrätt över mig.”

Jag blir lite beklämd. Undrar helt ärligt vem Elin Grelsson tror att hon är.
Om ryggdunkningarna rent av stigit henne så mycket åt huvudet att hon inte kan ta det minsta kritik – utan att det egentligen var avsedd som sådan – och hur hon kan avfärda ”bloggare” på ett så nedlåtande sätt? Att hon inte inte ens bryr sig om vad de tycker.
Jag undrar om Elin Grelsson själv minns att hon startade sin omhuldade bana just som bloggare, och att det uppenbarligen fanns några som fann hennes åsikter värda att bry sig om.
Att ifall hon inte haft sin blogg som avstamp skulle ingen ens vetat vem hon tror hon är.

Minns var du kom ifrån, liksom. Och vad är förresten en blogg?

Jag har hennes debutroman i handen, jag fick den som recensionssex. Känner inte att jag vill läsa den längre, ingen bryr sig ju om vad en ”bloggare” tycker ändå och framför allt inte Elin Grelsson.
Undrar vidare om hon bryr sig mer om de mjugga omdömen debutromanen Du hasar av trygghet fick i GP av erkänt skarpsynta anmälaren Aase Berg, i SVD eller t.om Expressen. Alla givetvis författade av kvinnliga recensenter för att tidigt avväpna argument om chauvinistiskt dopade gubbar med antifeministisk agenda.

Nu vet jag efter snart 20 år i branschen att man är snäll mot debutanter. Men inte ens denna försåtliga snällhet förmår kamouflera det faktum att Elin Grelssons bok faktiskt inte är särskilt bra.
Bloggerskan Elin Grelsson har skrivit en bloggroman, späckad av Gestaltningssjukan. Konstnärliga utövare inom litteratur, film och teater har drabbats av en smått epidemisk villfarelse att det räcker att lite impressionistiskt ta provsvar på lite olika samtidssymptom, kasta ned dem lite huller om buller i ett verk och hoppas att läsaren – eller tittaren – själva skall fylla i luckorna.
Att mottagaren redan har så mycket förförståelse om den gemensamma berättelsen att inte avsändaren ens behöver anstränga sig för att faktiskt skriva historien som håller ihop romanbygget.
Lex: Short Cuts. Lex genvägar.

Lite självsvält, lite näthat. En hemmafru som snattar i en butik. På parkeringen utanför står en Lexus och väntar.
Ni fattar va. Hint hint. Krydda det med lite självdestruktivt och gärna grafiskt sex and THEN WE HAVE A WINNER!

Jag har som sagt inte ens läst Elin Grelssons roman. Det kan hända att den inte ens är en så tunnsiktig vattvälling som ”de riktiga” recensenterna tycks indikera.
Men jag känner ingen större motivation att fördjupa mig, varför skulle jag?
Jag läser hellre om Marguerite Duras En fördämning mot Stilla Havet, Mare Kandres Bübins Unge eller något av Joyce Carol Oates sjuttiotalsromaner.
Riktiga berättelser.

Elin Grelsson hälsar att jag är välkommen till Jazzhuset efter 22 om jag vill. Tack det var ju ytterst vänligt.
Hoppas att ingen köper hennes tråkiga jävla bloggbok.

Hitz på Ritz
Lördag 8 oktober 22-03
22-03 // 18 år
80 spänn eller nåt