Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Min kamp

2012-04-29 av ozelot

Karl Ove Knausgård biografiska livsverk Min Kamp är planerat till sex band och har sålt i över 200.000 exemplar. Fedt. Jag har faktiskt inte skrivit en enda bok än, men jag tänkte att jag kanske ändå kan skriva en självbiografi för att se om det blev något bra. Jag börjar nu.

Jag föddes på Högsbo Sjukhus. Det finns en silversked med en prins på som innehåller alla data, tid, vikt datum som vittnar om att jag faktiskt finns här i världen.
Jag var inte särskilt stor, lite mer än tre kilo med däremot var jag en nattmänniska redan då.
Först klockan tre natten till julafton behagade jag nämligen komma ut.

Mina föräldrar var ganska välartade människor må jag tro, vi hade en en trerumslägenhet på Spannlandsgatan men ingen tror mig när jag säger att jag faktiskt minns den.
Vi bodde ju där tills jag bara var tre, men jag jag ändå ett disktinkt minne av hur jag vaknar mitt i en dröm, klättrar mig ur spjälsängen och beger mig uti lägenheten: På upptäcksfärd, vimmelkantig av ett barns oprecisa drömmar, kylskåpet hummar kärlekskrankt som en prärievarg en och en köksklocka mäter in hemmets trögflytande tid.

Alla sover. Allt känns osäkert, kommer något hända med mig nu?
Gläntar så småningom på dörren till mor och fars rum. Förpassas effektivt tillbaka till min bädd.
Men jag minns hur det luktade, därinne, och jag kan rycka till av den lukten än idag.

Vi flyttade snart till Hovås, som var bonnaland på den tiden: Radhusen som kantar gamla Särovägen idag var min barndoms stig, och läkarfamiljerna som kom att bosätta sig i dem var ett senare påfund.
Då var jag redan stor: fem, och stal spikar och plank från nybyggena och byggde trädkojor som jag skulle bo i men som aldrig blev färdiga. Men i drömmen var de veritabla slott, med en stump heltäckningsmatta som jag spikade fast direkt på golvet gjort av brädsbitar från nåns tilltänkta altan.

Det var på den tiden då barn inte ens behövde nyckel, jag gick själv hela vägen fram och tillbaka till skolan när jag inte orkade vänta på Thomas och skolskjutsen (En Mercedes, med andra barn i) och släppte in mig själv i huset via en passage i garaget: Fiskade upp en Fanta eller en Pepsi där som stod på kylning, åt sockerbitar direkt från skafferiet och väntade på att teve skulle börja.
Fick sätta på den själv.
Hade man tur kunde det vara Dagar med Knubbe!?

När jag var liten hade jag av förklarliga skäl dålig koll på det här med civil status.
Men jag förstod att det var bra att bo i hus, att det i alla fall var dyrare än att bo i vanlig lägenhet, och t.om bättre än att bo i radhus – vilket hör och häpna – folk faktiskt kunde göra även i Hovås.
För mig var det en alldeles otänkbar misär, och när slutligen mina föräldrar gjorde det troligen fullständigt vettiga draget att skilja sig – och jag fick flytta med mamma till en trea i Skintebo! så var jag helt tröstlös.
Sådär skulle ingen människa behöva leva, och jag jag brukade då ta mynt ur mammas handväska och rymma.
Lyckligtvis kom jag aldrig så långt, det här var dessutom innan pedofiler och seriemördare fanns, och jag brukade mest sitta nere vid bäcken och äta upp mitt oärligt förtjänade köpegodis tills jag fick ont i magen och ville gå hem igen.

När jag var liten trodde jag att det absolut mest statusbetonade jobbet som fanns var nyhetsuppläsare i teve. De tjänade definitivt väldigt mycket pengar, tänkte jag, så det skulle jag bli.
Men jag hade också en plan att kombinera nyhetsuppläsandet med privatdeckeri – favoriten var Baretta eller McLoud (som hade häst vilket iofs var töntigt) – men jag skulle också ha ett eget företag.
Vilken typ av företag gjorde det samma, bara det var ett företag.

Vi hade inga egna hundar eller katter de första levnadsåren vilket jag var djupt besviken över.
Pappa tyckte nog att det skulle vara bökigt, de jobbade båda två och jag fick en barnflicka som hette Kristina och var från Bäckefors i Dalsland med två extremt överbeskyddande föräldrar som fått henne väldigt sent i livet.
Det var naturligtvis jättepraktiskt när hon – sprickfull av den nyfunna friheten fick ta bussen själv in till stan om fredagarna – och upptäckte Nordstan och alla de mörklockiga ”turkarna” som flockades där.
Det dröjde naturligtvis inte lång tid förrän Kristina blev på tjocken, och äventyret tog ända med förskräckelse.
Men jag hade länge kvar hennes kassettband med Anita Lindblom – och jag kan texterna till de schlagerbitarna än i dag.

Men vi skall visst återkomma till husdjur: Mormor hade en: Mitzi, en tik, welschterrier.
Slug som attan mon hon uppfostrade i praktiken mig alla de här första sommarloven bultande i bröstet.
Jag hade sannolikt diats av henne om ingen faktiskt fysiskt hindrat mig – hon var alltid i galopperade skengrossess efter nåt snedsteg med en tax och alltid i jakt på uppvaktare under långa rymningsexpeditioner.
Men mig tog hon hand om och skulle skyddat mig med sitt eget liv som blev femton år långt.

Jag fick dock aldrig en egen hund vilket nog gjorde det samma. Däremot hade vi en blå undulat som kunde säga ”goddag goddag” och som Mitzi hett eftertraktade att få döda.
Man fick ha undulaten i ett separat rum när mormor var på besök, medan Mitzi låg pressad mot den angränsande mellanväggen: Fylld av begär att få mörda och lemlästa denne befjädrade rival och sentida släkting till de mordlystna dinosaurierna.

När vi åkte bort gjorde vi det sällan långt: Jag vet att vi var i Danmark med stenafärjan mest hela tiden – pappa var ”chef” där, så det ingick i förmånerna. Jag brukade sova under bordet på nattklubben ombord medan de stora förlustade sig, tyckte att livet var helt fantastiskt och kände mig inte försummad ett dugg. Bara jag fick pingvinlaktits.

En gång var vi dock i småland, och fick uppdraget att framta en småländsk katt till Göteborg dit ägarfamiljen slutligen skulle anlända.
Vår bil var tydligen större, och det fanns bara ett barn i vår: Jag.

Den här katten – svart med vita strumpor – hette av oförklarlig anledning Bånge – och under en kissepaus mitt i de småländska skogarna bestämde sig Bånge för att återförenas med sina vilda förfäder.
Den smet helt enkelt ut ur bilen, och löpte till skogs.
Pappa var vansinnig, ville skita i Bånge och köra iväg, Sportspegeln hemmavid lockade mer men mamma och jag var kompro-misslösa.

Gick och vrålade ”Bånge!” mot den småländska djupblå natthimlen med granarna som enda vittnet, hukande över att ha blivit störda.
När vi precis skall sätta oss i bilen igen och köra, sitter han Bånge plötsligt mitt i heljuset och spärrar vår väg. Liv nummer åtta.
Bånges vidare äventyr efter det är för mig okänt, med jag vet dock att han fick byta namn.
Ordet ”Bånge” bland de schartaunanskt tuktade klipphällarna i Bohuslän hade tydligen en helt annan innebörd, och hade han underkastades således ett namnbyte: Mange.

Vårt hem i Hovås var en suterrängvilla i typisk Myresjö-stil.
Det stod ”Friedland” på ringklockan vilket jag till dags dato inte begripit varför – förrän jag av en slump insåg att de det var ett fabrikat på just ringklockor.
Vi hette ju Persson och Friedland lät tyskt och dumt.

Jag hade i alla fall ett eget rum som man kunde rymma ifrån genom fönstret, och i gillestugan hade vi repstege och rep och bilbana som alltid var sönder.
Där fanns också familjens teve med två kanaler som det dök upp en pil i när Macahan började – vilket orättvist nog signalerade att jag skulle gå och lägga mig.

Det var inte populärt, så då brukade jag bli skriande ”hungrig”, akut kissnödig, eller mörkrädd enligt någon slugt kalkylerad schematik. Dessa var argument svåra att argumentera mot, lärde jag mig.
När man slutligen fick gå på toa i alla fall, och skvalade med öppen dörr, brukade pappa högt ropa: ”ekorrkiss” vilket i min föreställningsvärld framstod som höjden av komik, och värt bestyret bara det.

Om man sedan tassade tyst i strumplästen – så att inte de bara fotsulorna klibbade avslöjande mot korkmattan – kunde man dessutom smyga till trappan, trycka sig platt mot golvet och bese nästan ett helt program!
Tills huvudet gav vika av utmattning och man somnade med en dov duns: Följt av det barska utropet från mamma: Gå och lägg dig!

Genomskådad, ännu en gång. Men revanschen skulle komma.
Den spännande fortsättningen kan ni läsa i nästa nummer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-16

Det var storm ute men Pallin var på plats på 24 kvm i Sockerbruket för att langa kablar och fixa ljuset och instruera i hur man sköter ett mixerbord för DJ:s. Min uppgift denna blåsiga afton. Jag kombinerade spotifylistan med ljudet från en gammal dammig Zappavinyl med mkt prat. Först…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-19

Sägnerna går om lurifaxen Greve Rutger Tombola som sökte en borgerlig hatthylla i just det ögonblick som Dadaismen skapades City brusar likt en havssnäcka medan hösten gör sitt intåg Unik nyskapande platta av Iggy. Kombination av jazz och pop Lugn skön stämning Vilsam att lyssna på Hör inte vad han…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...