Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Matminnen – Ett sjuttiotal i Göteborg

2013-01-13 av ozelot

När jag var liten var vi ofta på restaurang. I efterhand kan jag tycka att jag var privilegierad som fick följa med. Kanske återspeglar detta en tidsera när ”krogvärlden” inte tagits över av stjärtkliande 20-åringar vars livsdröm är att hamna på överexponerade vimmelfoton i Nöjesguiden? Kanske också det faktum att det inte ansågs opassande att som vuxen visa sig på krogen efter mörkrets inbrott, och inte heller onaturligt att medföra barn. Detta var lyckligtvis en tid där ”självuppfostran” inte slagit genom i de breda folklagren, och en mild åthutning att sitta still och vara tyst inte uppfattades som grov barnaga.
Annars kunde man få gå och sätta sig i bilen – och det var inte ett tomt hot.

Något sådant hade naturligtvis varit fullständigt otänkbart idag. Men helt följdriktigt är också den allmänna kunskapen om mat milt sagt beklämmande – gisslantagen som den är av TV-kockar, fast food och målbrottsplågade veganer med nattläckage.
Här är i alla fall ett axplock av matminnen, hämtade från mitt första decennium på Tellus.

Henriksberg, sjuttiotal. Det anrika huset på Stigbergsliden rymde ett flertal restauranger, däribland en fisk- och skaldjursrestaurang som förestods av en ung Leif Mannerström. Denna kvällen är det julbord, jag är där med mina föräldrar och stormtrivs. Restaurangen har inredning som en båt vilket är fränt.
Men allt är inte till förnöjsamhet: Köttbullarna var slut på julbordet, och jag gillade köttbullar.
En skojfrisk matgäst tipsar mig: Säg till kocken och pekar i riktning mot en liten scen. Där finns en krökt fartygsskorsten i mässing, och denna leder ner till köket, får jag veta.
Jag sticker in huvudet, tar sats och ropar: MERA KÖTTBULLAR!

La Gondola, klassisk italiensk restaurang på Kungsportsavenyn som tillsammans med Gondoliere på allvar populariserade Pizzan i Sverige och Göteborg under 70-talet. La Gondola var dock barnfavoriten med de zebramönstrade valvbågarna i taket och italienska servitörer som flirtade med mamma. Och gillade barn
Mamma stoppade in mig i Fiaten, plockade upp väninnan Eva och njöt friheten i den högst sagt exotiska miljön som en pizzeria var.

Några hämtställen fanns inte, restaurangen var den enda i sitt slag och Pizza var nytt. För nytt, tyckte jag och beställde alltid Spagetti Bolognese. Men jag gillade de lite svedda pizzakanterna med en kyss av tomat och oregano som jag nallade från de storas tallrikar.
Bolognese har jag bara beställt ute med framgång vid ett tillfälle sedan dess, i Schweiziska Lausanne med vidunderlig utsikt över Genevesjön. Den ”riktiga” smaken har jag – trots idoga försök med kycklinglever, vinsorter och parmaskinka – aldrig själv lyckats få till.

Särö Värdshus, Blomstermåla. Man har hus Särö betonar de gamla fina familjerna, till vilka Bernadottes hörde kring sekelskiftet vilket bidrog till statusen som kur- och rekreations för de bättre bemedlade. För faktum är att Särö från början är just en ö, vars kärr som avskiljde den från fastlandet idag har växt igen. Som tur var för oss som packade in oss i stora bilen och torrskodda kunde ta oss till det värdshus som i folkmun går under namnet Blomstermåla.
Jag minns känslan av de tunga silverbestickan i de små händerna och linneservetten som förutseende nog applicerades runt halsen. På tallriken Biff Rydberg, fast egentligen kunde ju vem som helst se att det var pytt-i-panna.
Efter maten fick man springa av sig en stund i den särpräglade omgivningen – som är en första föraning om det bohuslänska klipp- och kustlandskapet; med ekar som sett de första vikingabåtarna och ett sällsynt bestånd av idegran. Sedan kom finalen: Banana Split!
Och varför heter det Blomstermåla då, undrar ni? Jo, här gick nämligen den gamla Säröbanan, och de två lok som en natt 1952 stod parkerade i järnvägsstallarna råkade ut för en tidig form av Graffiti: Någon hade nämligen varit framme och bemålat dem med rosa, vita och gula blommor.
Än idag är det full verksamhet på Blomstermåla, och under sommaren är det ofta konserter, inte sällan anförda av säröbon Ebbot Lundberg.

Kinesiska Muren vid Skeppsbron är Sveriges äldsta kinesrestaurang, öppnade redan på 50-talet och har förmodligen inte ordentligt städat ordentligt sedan dess. Tyckte hälsovårdsnämnden som stängde restaurangen pga snusk för några år sedan. Lokalerna har pietetsfullt bevarat den kitschiga inredningen och den smaklösa menyn är så gott som intakt: Här uppfanns klassikern ”Tre små rätter” som antogs passa svenska gommar.
Men på sjuttiotalet var kinesmat fortfarande nytt och hett, och inklämd mellan både farmor och mormor i baksätet åkte vi för att uppleva spektaklet. Mormor studerade menyn med kännarmin, men när maten så småningom dök upp hade hon glömt allt: Hon frågade försynt efter potatis. Hon hyssjades bryskt av mamma med visdomsorden ”att du kan väl inte äta potatis på en kinarestaurang!”. För egen del gjorde menyalternativet ”Hajmage” stort intryck på mig, men röstades snart ned till förmån för Biff med Bambuskott. Det lät ännu konstigare i mina öron ty bambu visste jag vad det var och det var inget som lockade till förtäring.
Jag blev dock positivt överraskad, och när det kommer en sådan där dag när man vill ha en redig svennebukfylla à modellen ”ät så mycket du vill för 79 kr” ser jag alltid till att tillägna denna svensk-kinesiska klenod en alldeles egen hommage. På en tallrik överfull med friterade räkor, sötsur sås och stekta nudlar med kyckling som till slut smakar som en enda rätt: Jättegott! 🙂

I den fastighet i Brunnsparken som senare brändes ner av en synnerligen klantig krögare i ekonomiskt trångmål (han nära på brände inne sig själv på kuppen) låg en gång den världsberömda Restaurang Johanna. Här kamperade den unge Leif Mannerström tillsammans med parhästen Christer Svantesson bakom kastrullerna under 70-talet, och bidrog till att introducera det nya franska köket i Sverige. Johanna var således mycket fint, vilket betydde sticksiga byxor och löjlig skjorta, samt att man måste uppföra sig och inte fick springa och leka bland borden. Vad jag åt minns jag inte riktigt, men jag minns att vi leddes in i foajén som hade soffbås för en fördrink och jag fick en egen! Ingen läsk från flaska utan en riktig drink i drinkglas med is och – pricken över i-et: En drinkpinne med topp skulpterad som en riktig cowboy!
Men det häftigaste av allt: Väl inne i salongen gick det plötsligt ett sus genom rummet, ett mindre sällskap vars dignitet inte ens undgick mig, skred in och placeras vid ett bord precis intill oss.
ABBA.

Det var allt jag mäktade med för den här gången. Men vem vet, om tillräckligt många gillar denna text kanske jag fortsätter med åttiotalet.

Kommentarer på Matminnen – Ett sjuttiotal i Göteborg

  1. John

    Trevlig läsning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2018-02-17

Igår hojade jag ner mot stan och stötte på en välbekant stockholmare på andra sidan gatan. Den eleganta piprökande saxofonisten och gitarristen Granis. Magnus Granlund. När vi ser varann så brukar vi skratta högt en lång stund innan vi skiljs åt. Det är nåt med Granis som alltid får mig…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-02-18

Det var länge sen han försvann. Eller; jag bad honom gå. Det här är sista gången sa jag. Ut, ditt fanstyg. Efteråt låg jag på soffan ett tag. Ett bra tag. Några månader. Sedan träffade jag Herr Hare. Han talade mycket och ihärdigt om ditten och datten. Jag lyssnade och…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2018-02-18

Peter Hammill värmde upp slipsstrypmentaliteten tills mästerverken flödade ur honom likt sur gasol och daggmaskar Stallone och Schwarzenegger Jävligt tröttsamma män Phil Collins är en mesig fjant Det kommer jag alltid tycka Billy Idol är för spännig Michael Jackson var plast Madonna är ett luder The worst music from the…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2018-02-01

Det var rätt skönt att leva för Leffe Braxbum. Han fick in pengar på ett stadigt jobb som städare. Lyckan var fullkomlig när Freddie Wadling hade släppt singeln Frozen Ones, på det lilla bolaget Uranium. Då steg han stolt in i skivaffären Bengans med pengar på fickan och köpte nämnda…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2018-02-17

Primadonnan med vänner tycker att unga skådisar och medelålders skall artikulera bättre så man hör va de säger i TV-serierna Det borde alla regissörer fatta eller? Det kunde de i Jönssonligan och hos Ingmar Bergman. Sverige har inte råd med vinter-OS i Sthlm. Som ej har snö. Sommar är OK….

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2017-11-23

Nu ska jag börja skriva i Göteborg Nonstop, det kommer förmodligen handla om lite av varje som jag inte har en aning om just nu, reflektioner, hugskott av olika slag. Det kan handla om musik eller något annat som jag bryr mej om. Det ena får ge det andra så…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2017-08-17

  När Jesus kommer tillbaka ska vi alla dö, det har han lovat, det står i min mormors bibel. Jag har alltid undrat hur? när jag var yngre tänkte jag alltid att det var genom atombomber och kärnkraftsolyckor, med tanken följde djup ångest, jobbiga drömmar på natten och mycket  engagemang…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2016-06-12

Under många år har jag funderat över om göteborgare har mer tur på spel än andra svenskar, eftersom jag tycker att jag ofta ser i nyheterna att människor från just Göteborg vunnit storvinster. Som göteborgare är jag såklart benägen att svara ja, nämligen att vi göteborgare har mer tur på…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...