Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Bäste Bruce Springsteen

2013-05-02 av
Foto: Christer Hedberg

Bruce Springsteen på Ullevi 2012. Foto: Christer Hedberg

Bästa Bruce. Det är många saker som skiljer oss åt. Du är född i slutet av 40-talet, jag i början av 90-talet. Du är från New Jersey, jag är från Göteborg. Du är musiker, jag är student. Men det finns vissa saker som kopplar oss samman. Vi har båda drömt om att se världen. Vi har ungefär samma frisyr (även om ditt hår är krulligt och mitt rakt). Och vi har båda haft drömmar om att stå på en scen, sjunga starka kärlekslåtar och ta emot folket jubel. Vi kan ungefär lika många ackord. Vi är båda lika inför Musiken.

Därför blev jag förvånad när du för några månader sedan fick frågan av ditt skivbolag att göra tre konserter i Sverige. De hävdade att biljetterna skulle sälja slut, att vi från Göteborg trots att du så hänsynslöst övergav ditt kära Ullevi fortfarande stod för allt det fina du sagt om vår kära stad. Och du svarade:

Det kanske är dags att hitta nya ställen i Sverige att få fem getingar i betyg den första kvällen och sex getingar andra kvällen. Det finns alltid människor som fortfarande inte upptäckt mig och min storhet.

Intressant ordval: Inte upptäckt mig. För det är precis det som alla har gjort. Alla vi som bor i Sverige vet vem du är och älskar dig. Vi älskar dig särskilt mycket i Göteborg och det gäller tills motsatser har bevisats. När blir Stockholm någonsin som Göteborg? När kommer stockholmarna förstå det som vi här i Göteborg alltid vetat om? Hur många trasiga betongpelare kommer det att krävas?

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Bruce Springsteen. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det. Du har ju aldrig varit främmande för lite skruvade idéer (jag minns fortfarande när du delade ut lappar inför konserten som sa till oss att inte applådera eftersom det störde ditt känsliga nummer på scen).

I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som världskänd i ett så grått land som Sverige. Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ombord på spårvagnen, in i köpcentrumet och hör dina låtar, i vår iPhone eller i köpcentrats sönderspelade högtalare, när vi hör dig berätta om din draft notice innan liveversionen av The River så väcker det minnen till liv. Andra konserter, andra biljettköer, andra allsångskörer. Och nej, vi behöver inte gå så långt tillbaka som ’85 eller 87′. Det räcker med att tänka på Ullevi 2010 för att vår gemensamma kropp plötsligt minns.

Att vara 17 år och springa för fulla muggar in till scenen i ena kortändan, vårt gemensamma hemland. Vi springer mot kravallstaketet, med en flickvän eller kollega eller vän som grymtar och skrattar åt ditt beteendes hand i vår. Att ha varit nervös hela dagen för att inte komma längst fram. Tio gånger har vi kontrollerat att biljetterna ligger i rätt innerficka. Alla medelålders konsulter släpps in genom spärrarna. Men vi stoppas. Och vi tänker: Det kanske var slumpen. Att vara tjugoett år och inte ens ha råd att gå på konserten för du valt en annan stad. Det kanske var vår dialekt. Det kanske var våra ordvitsar.

Att vara rädd för att vårt samhälle håller på att fördärvas, att vår kärlek aldrig kommer växa sig tillräckligt stark igen för att du valt bort oss. Vi säger:
”Kom tillbaka, så kommer allt vara förlåtet.”

”Varför då?”
”För att stockholmarna inte älskar dig på samma sätt.”
”Älskar du mig?”
”Alla här älskar dig.”

För det är precis så vår kärlek fungerar. Den är en del av vår själ, vår historia, vår dna. Den finns alltid här, alltid i mig, i oss, i Göteborg.

Att vara tio år och höra Born to Run för första gången.

Att vara tolv och höra våra föräldrar berätta att de var där och hoppade sönder betongpelarna den där mäktiga gången.

Att vara femton och se dokumentären om hur Darkness on the Edge of Town gjordes för första gången.

Att vara sjutton och överlycklig för att du faktiskt fått tag i biljetter.

Att vara tjugo och ha fått biljetter till den gyllene cirkeln. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda maximalt oexalterat kroppsspråk. Normal-mode på, Bruce.

Andas som vanligt. Närma dig det där biljettkontoret där det står vart du skall spela. Titta efter som att du egentligen inte bryr dig särskilt mycket. Men bokarna betraktar dig och någonstans, långt här inne, djupt i vår gemensamma kropp, finns nog en skamfylld njutning av att inte få gå på konserten, att få en förklaring till hur det känns för alla dem som aldrig kunnat se dig live, hur de verkar förtvivlade, varför de använder överdrivet mycket versaler i olika internetforum.

Att gå in på forumen igen och känna igen dig i historierna nu, att förstå vad de menar, att höra historierna om klagan av att bo långt ute i ödemarken dit idolen aldrig kommer.

Och hela tiden en kamp inombords. En röst säger: Han har ingen jävla rätt att utelämna Göteborg från turnéplanen. Han får för i helvete inte skita i sin favoritstad på jordklotet. Han är förbjuden att inte spela Twist and Shout tills våra handflator brinner.

Med den andra rösten säger: Tänk om det är vårt fel. Vi sjöng nog för högt. Vi hade turnétröjor från ’97 på oss. Vi kavlade inte upp skjortan tillräckligt. Vi sjöng fel i The Rising. Vi råkade påminna dig om att det här lilla landet har fler städer. Vi var yngre. Allt skulle såklart förändras när vi blev äldre.

Och vår gemensamma kropp växte, Bruce Springsteen. Vi slutade campa utanför arenan, vi ersatte turnétröjan med skjorta, vi köpte sittplats. Vi slutade le mot varandra när vi trummade introt till Candys Room på bordsskivan och började leta efter underliggande meningar på Tunnel of Love-plattan. En dag stod vi utanför biljettkassan vid Pustervik och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för en dag kanske vi skulle behöva återge den dagen då allt förändrades). Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man kaffefläckar på skjortan: ”Jag fick dem!” Han visade gula tänder när han log och tryckte upp två biljetter i vårt ansikte. Men det stod inte Ullevi på dem. Det stod Friends Arena.

Tydligen hade du bytt stad. Tydligen trodde du att Stockholm kunde leva upp till allt vad Göteborg är. I tjugo minuter stod jag där inne på biljettkontoret. Förvirrad. Fast ändå helt på det klara över vad som hänt. För hela tiden kom det in nya människor och köpte biljetter. Människor som hade tid och råd att åka till Stockholm.
Som tyckte det skulle bli roligt att få resa en bit. Som nöjde sig med tillvarons tillstånd.

Och jag önskar du hade varit med mig på biljettkontoret, Bruce Springsteen. Men du var inte det.
Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att det inte gjorde så mycket att du övergivit din favoritstad, att jag förstod att du ville bryta ny mark, att vi redan fått vår del av kakan.
Men det är svårt att se glad ut när drömmar krossas.

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Huvudstaden ständigt förutsätter att den har något alls att sätta emot.

Efter tjugo minuter går vi ut ifrån biljettkontoret, inga biljetter, ingen extra spelning i Göteborg i slutet på turnén.
I stället: ”Kanske nästa turné.”
Och vår bedrövade kropp lämnade platsen och vår hjärna tänkte: ”Jag borde skriva om det här.”
Men våra fingrar visste att det inte skulle ske.
För våra upplevelser, Bruce Springsteen, är ingenting i jämförelse med det som händer andra, vår kropp har sett dig live innan, vår kropp har stått längst fram och hoppat efter plektrum förut, vår verklighet är ombonade kuddrum i jämförelse med det som händer de på riktigt maktlösa, resurslösa, biljettlösa.
Vi kommer ha chansen igen. Vi skulle till och med kunna se dig i Köpenhamn.

Och i vetskapen om att andra har det mycket värre så valde vi tystnad i stället för ord och dagarna gick och istället för att flytta konserterna till sitt rätta hem började man prata om hur akustiken på Friends Arena skulle förbättras.
Arkitekter kallades in och ändringar gjordes. Ett visst bokningsbolag sa att ”naturligtvis skulle konserten vara genomförbar, annars hade vi aldrig planerat den där från början”.
Landets centralisering. Storstadens järngrepp.
Alla gjorde bara sina jobb. Bokarna, artisterna, biljettförsäljarna, folket.

Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju anpassa sig till Huvudstaden. Och vi svarar: Men tänk om staden inte borde vara huvudstad?

Och ni säger: Allt handlar om popularitet och ni är faktiskt inte så ”goa” som ni påstår. Och vi svarar: Hur kommer det sig att ni alltid mår bättre när ni kommer till Göteborg, men aldrig förstår att ta vara på det?

Och ni säger: Men hur ska vi kunna lägga en spelning i Göteborg när det går att tjäna mycket mer pengar på den i Stockholm? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.
Men vi vet att banden mellan artist och publik aldrig kan bli så starka som de kan bli på Ullevi, för vi har sett det med egna ögon och här får du nog, Bruce Springsteen, du försöker lämna vår gemensamma kropp, du tycker precis som läsarna att det har begåtts ett misstag här, för du kommer ihåg kärleken nu, pengarna är ingenting mot den kärleken, den villkorslösa kärleken som infinner sig några timmar i vårnatten, och du har rätt, du kan inte spela hos oss varje dag eller vecka eller månad, du måste till andra städer också, vi förstår det, det finns inget att göra trots att du sett alla plakaten och hört applåderna och skriken så måste du lämna oss ibland.

Alla vet vad som händer annars. Du måste hålla igång elden. Det är okej.
Men du är alltid välkommen tillbaka, käre Bruce, det skall du veta. Glöm aldrig vad vi åstadkom tillsammans en gång. Glöm aldrig vår kärlek. Och jag skriver ”vår”, för vi är alla en del av denna helhet, det som gör en Ullevispelning så magisk, denna kärlek är vi alla ingredienser i.
Glöm aldrig att vi väntar på dig.

Vi ses nästa gång.

Anton Ahlström är en 21-årig språkstuderande från Göteborg. Han ger ut sin debutroman ”Atlantbreven” till vintern.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-16

Det var storm ute men Pallin var på plats på 24 kvm i Sockerbruket för att langa kablar och fixa ljuset och instruera i hur man sköter ett mixerbord för DJ:s. Min uppgift denna blåsiga afton. Jag kombinerade spotifylistan med ljudet från en gammal dammig Zappavinyl med mkt prat. Först…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-19

Sägnerna går om lurifaxen Greve Rutger Tombola som sökte en borgerlig hatthylla i just det ögonblick som Dadaismen skapades City brusar likt en havssnäcka medan hösten gör sitt intåg Unik nyskapande platta av Iggy. Kombination av jazz och pop Lugn skön stämning Vilsam att lyssna på Hör inte vad han…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...