Jag-mötte-Lassie-historier är ganska roliga, ibland är de kanske påhittade eller förbättrade lite här och var men de här är helt sanna. Så håll till godo, här är några anekdoter från mitt eget Madame Tussaud-kabinett. Kanske fyller jag på med fler senare, om det roar någon.

Jag har kissat bredvid Ivan Lendl. Det var på Wimbledon på åttiotalet, jag såg Stefan Edberg spela på en sidocourt innan sitt riktigt stora genombrott, rika människor satt och sippade champagne med jordgubbar men toaletterna var vanliga rännor. Plötsligt glider tjecken upp jämte mig, i matchutstyrsel och träningsjacka. Utan racket dock.

Janne Lucas Persson, ni vet han med ”Växeln hallå hallå”, har en gång vyssat mig till sömns. Vi är trots namnet inte släkt på något vis, men på ett lantställe i Frillesås kröp han i alla fall in i vårt familjetält, lite halvfull förmodligen, och började sjunga tills jag somnade. Minns inte vad han sjöng dock, men jag mindes honom när han dök dök upp i melodifestivalen.

En gång när vi var ute på restaurang – dåvarande lyxkrogen Johanna faktiskt som lade grunden till Leif Mannerströms ryktbarhet – gick det plötsligt ett sorl genom lokalen när ett sällskap skred in, och jag fick veta att jag skulle uppföra mig riktigt ordentligt:
Abba.

Ingen jätte-Lassie kanske – men Curt-Eric Holmquist – mångårig kapellmästare hos Hagges Revy samt dirigent på Melodifestivalen och numera programchef på Liseberg var en gång på fjällresa tillsammans med sin fru: Och mig och min mamma och ”plast-pappa”. Curtrik som han kallades var ganska butter, och nog egentligen inte särskilt förtjust i barn (trodde jag). Mellan oss utväxlandes i alla fall inte många förtroligheter, och jag var nog lite rädd för honom. Fast så skulle det göras upp en brasa i stugan och vi var på jakt efter brännbara tidningar.
Jag hjälpte naturligtvis till med stor iver, och får snart syn på något brännbart skräp, och delar detta med ett karateslag så att det brakar om det.
Det blir plötsligt tyst i hela rummet och jag inser att jag gjort något väldigt fel – tills dess att det hörs ett mullrande skratt från den kände tv-mannen.
Jag hade tydligen massakrerat deras kylväska i frigolit och är i högsta färd med att langa in spillrorna i brasan.

I en hotellhiss i Stockholm började helt plötsligt Sven-Bertil Taube lägga an kraftigt på min tjejkompis (vi var väl 19-20). Tjejkompisen – som är en ganska känd artist idag men vars namn jag utelämnar – utbrast då, med pikande ton men inte helt utan viss förtjusning över situationen:
”Men Sven-Bertil, du är ju gift!”
”Ja”, svarade Sven-Bertil på sitt ytterst manierade sätt, med tillägget: ”Men mycket fritt, MYCKET fritt”.

Skådespelare Kent Andersson bodde tills sin död i kvarteret Kolumbus i Majorna där jag då också bodde. Han hade ju sin ”manlige vän” hos sig ofta, och kunde ofta ses i sitt mest jovialiska tillstånd på närliggande etablissemanget Västerhus. Men särskilt minns jag ett tillfälle då jag och min flickvän var på väg ut, och Kent råkade stå i portgången på väg ut mot gatan i bästa regaliakostymen.
Han stod förmodligen som så många gånger och väntade på en taxi, eller ”drôsska” som han sa, men när vi passerar får han syn på mitt sällskaps fantasifullt mönstrade sjal, känner på den med fingrarna och utbrister med sin mest teatraliska röst: ”En sån DÄÄÄR, har jag aaaalltid velat HA!”
Min flickvän tackar glatt, och besvarar artigt komplimangen genom att uppmärksamma Kents stiliga utstyrsel.
Kent nickar nöjt, och säger: ”Jag skall promoVEERAS idag!”
Nästa dag står det i tidningarna att Kent Andersson har utsetts till hedersdoktor, naturligtvis en stor sak för en arbetargrabb som Kent, säkerligen utan någon längre formell akademisk utbildning.

Året var 1994, studentkåren, Göteborg, Sverige. En ung tjej som inte har åldern inne för att se den sedermera infamösa Primal Scream-konserten därinne – utan mest stryker mest omkring utanför tillsammans med andra som inte hade biljett (jag), i hopp om att åtminstone uppfånga ett luftburet ackord genom en dörr som öppnas under några sekunder.
Plötsligt kommer en märklig, mörk och gänglig gestalt gående över det nednötta leriga gräset upp mot entrén, med solglasögon stora som lussekatter trots att det redan var mörkt ute. Hi girls, vad gör ni? Han hade varit ute och ”gjort stan” och skulle tillbaka in nu igen. Häng på vettja, lägger armen om en tjej och går in genom entrén som ögonblickligen öppnas.
Det var Bobby Gillespie förstås, och vem tjejen var undrar ni?
En mycket ung Karin Dreijer.

En gång, förmodligen tidigt 90-tal var jag och några kompisar på en lägenhetsfest i Guldheden. Festen blev lite stökig, och vi satt på parkeringen då bröderna Birro kom utlallandes från trapphuset – de var lite halvkända poeter båda två vid det laget. Min kompis säger något, säkert lite spydigt, varpå bröderna kommer emot oss, och Marcus måttar en spark som träffar lätt i kompisens nacke.
Tumult utbryter och jag finner mig helt plötsligt sittandes ovanpå Marcus, då han utifrån denna normalt sett ödmjukgörande position yttrar meningen ”Jag skall sticka kniven i blodet på dig!”

En gång lyckades jag och en kompis nästla oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga, någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det var vi inte. Freddie hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.
Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med hemgjort vin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka!, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.

Det var allt för just nu. Fyll gärna på med egna Jag-mötte-Lassie-historier.