Sommaren är en vulgär årstid. Som en utblommad prästkrage fläker den ut sig till allmän beskådan. Själv har jag alltid haft hösten som trolovad, med händerna förstulet ihopflätade under det färgsprakande lövtäcket.
En försommardag är ljuvt erotisk; med enkel klänning som höljs runtom solvarm hud i brisen – med sina häpnadsväckande mjukheter som gärningsmannaprofiler där innanför.
Ett löfte, en viskning följt av fånigt fnitter.
En julidag kastar alla kläder på samma gång.
Jag vet inte vad som fick mig så här vemodig, jo jag vet, det var bara en retorisk rad.
På ett ett trädgårdsbord – som snart kommer att klappas ihop i förvar fram till nästa vår – hittade jag jag några klasar rönnbär.
Vårdslöst ihoprafsade, och sedan lämnade.
I all hast, inte för att äta, sylta eller bevara, utan för att det gick.
Bar överflödets signalement.
Jag längtar så efter höst. Höst som är som jag själv, ett lite fruset sommarbarn i oktober, med svärta i hög såväl som lågdagrar.
Sommaren går inte att lita på, är lånad, och försvinner som en otrogen flickvän.
Kramar den imaginära handen hårt under lövtäcket.
Några lövsångare sjunger sin sista vers, talgoxarna prövar ett halvhjärtat lockrop och skatorna har konferens i ett träd.
Men i skymundan samlar vi ihop våra rönnbär inför vintern.
Vi är några djur kvar som inte går i ide.
