Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Jag vill också att du ska lägga ned den där jävla telefonen

2013-10-19 av

När vi sitter och äter frukost är det inte vi som äter.
Det är du. På den ena sidan.
Och så är det jag. På den andra sidan.
Men det finns inget som är Vi.
Trots att vi bara sitter en meter ifrån varandra så har det den senaste tiden känts som mil avstånd. Så nära men ändå så långt bort, och det är nästan ännu värre att det är så än när du faktiskt är borta i någon helt annan del av stan, landet, världen. Nu sitter du ju faktiskt mitt framför mig, och det är ju meningen att jag ska kunna kommunicera med dig.
Men det  kan jag inte.

Jag skulle vilja ropa på dig, men varje gång jag försöker blir det ett mummel. Du hör inte vad jag säger. Det är först efter några minuter, kanske fem-sex, som du plötsligt blir medveten om omvärlden igen. Du frågar ”Va? Vad sa du?”, men inte för att du vet att jag faktiskt sa någonting, utan mer som något du frågar för att försäkra om att ”Jodå, jag finns här. Jag lyssnar!”. En vild chansning på att jag kanske har sagt någonting. Då låter det ju som att du bryr dig. Ibland, när jag känner mig mer arg än ledsen så repeterar jag mig, även om jag känner att det är helt orelevant nu eftersom det var angående den där låten som spelades för fem minuter sedan.
Oftast så blir det åt det andra hållet, att jag kväver jag det hela med att säga
”Äh, det var inget…”.

Du gör alltid två leverpastejsmörgåsar till dig själv till frukost, men äter aldrig mer än en halv.
En kopp kaffe på det också. Lite lite mjölk i och en halv sockerbit, oavsett storlek på koppen. Jag har lärt mig det nu efter de här månaderna som du och jag hängt ihop. Men ärligt talat skulle du nog inte märka om jag glömde mjölken eller gjorde en kaffegök.

Jag fantiserar att det måste vara den där delningen på bordets mitt som gör att vi skiljer oss åt så varje morgon. Det där bordet som man kan vika ned och bli till en platt skiva, det är DENS fel att vi inte når varandra. Att vi inte sitter och pratar eller påpekar samma låt eller samma nyhetsinslag som kommer från radion. Klyftan som bara är några millimeters nedskärning i bordet har känts som världens stup de senaste månaderna nu, och det tycks bara bli ett brantare och brantare.
Du håller i din telefon. Nära ansiktet. Som om du vore närsynt. Kanske är det för att slippa möta min blick, eller för att du verkligen vill visa att ”Det ÄR något väldigt intressant som jag MÅSTE kolla ORDENTLIGT nu!”.

Men är det verkligen det, varje morgon? Varje förmiddag? Varje eftermiddag? Varje kväll? Varje natt?
”Jag ska bara…”
”Oj! Jag fick ett…”
”Måste bara skriva här…”

Men, det skulle kännas så dumt att påpeka en sådan grej. Jag menar ju, alla håller ju på med sina telefoner idag. Ständigt kontaktbar genom sms, samtal och alla typer utav sociala medier. Och du, du är ju trots allt du. Folk vill vara med dig, jag vet det.
Men, jag vill också vara med dig. Men jag vill inte vara den där jobbiga tjejen som kräver uppmärksamhet. Jag tycker ju om dig. Har valt att vara med dig och därför vill jag just…
va med dig.

Jag skulle säga, så lättsamt jag bara kunde för att inte göra dig arg:
”Du, kan du inte lägga ned telefonen en stund?”.
Du skulle titta upp på mig för ett kort slag. Tända till. Sedan låsa mobilen, lägga den på fönsterbrädan bredvid och luta dig framåt med armbågarna liggandes på köksbordet.
”Ja? Säg då. Vad ville du?”
Jag vill att du ska se mig. Nåbar. Titta på mig. Och jag vill titta på dig. I ögonen.
Jag vill att du ska lyssna, även om jag inte alltid säger så jätteintressanta saker,
men det spelar ingen roll.
Jag vill bara känna att du ser mig.

Blicken neråt. Jag fokuserar på glipan och stupet i mitten utav bordet mellan oss. Jag ser oss själva i miniatyr. Små lerfigurer med för korta ben och för stora ovala huvudet, sådana som alltid var med i den tråkiga delen utav barnprogrammen på kvällarna när man var mindre.
De rör sig snabbt på varsin sida om bordet. Fram och tillbaka. Vi glider ifrån varandra. Till en början ser vi oroliga ut. Stora runda ögon och lika runda munnar som bara ser patetiska ut. Fram och tillbaka med ”OOO”-munnar. Man tar ju inte sådana på allvar, de ser ju göörkonstiga ut. Lerfigurer i äckliga barnfilmer. Så ser vi ut. Jag hatar lerfigurer. De är skithemska. Men, just här och nu passar de så bra in i mina fantasier. Kan vara för att jag hatar att vara i den här situationen.

Den där oroliga minen försvinner plötsligt från den där lerfiguren som ska representera dig. Plötsligt fryser du en rörelse och ställer dig bara rätt upp och ned och tittar på mig. Jag förstår inte. Min ”OOO”-mun ser nu mer frågande ut och jag stannar också till.
Ska du inte göra något? Ska du bara stå där?
Och så sätter  du dig ner på kanten av stupet och börjar knappa på telefonen.

1

Plötsligt så vaknar jag till. Jag hör att du skrattar.
”Asså, vad tittar du på?”
Jag möter din blick.
”Jag ser oss.”
skulle jag vilja säga.
Men det gör jag inte.

”Äh, det var inget…”

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2018-06-21

Akvarell: superfreakbaba Blev tillfrågad om att fira midsommar inne i en skog Sittandes naken i en påfågeltron, spela Bergmanska stråkljud på synten å käka nypotatis. Det kan va en förströelse lika bra som någon annan. Träffade min far idag på Cigarren. Robban var lika god mot alla damer som alltid…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2018-06-10

Så vad ska man göra? odla sin trädgård som Voltaire sa Bida sin tid och leva från dag till natt med bootsen stående på kylning Dag läggs till dag och stenarna i gruset bär vittnesbörd om alltets magiska hemvist Den moderna esplanaden tycktes stjärnbeströdd i natten som en lycklig viskning…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2018-04-15

Det är människans vackraste egenskap att hon förtjänar att bli älskad Popmästerverket The sin of pride med Undertones fångar hela romantikens väsen på en platta De borde bli burna i guldstol för den insatsen Har de ingen heder regeringen Vad sysslar de med i Afghanfrågan? Man skäms ju för att…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2018-06-12

Kvällen var ljus, inget folk förövrigt på Liseberg men däremot var det fullsatt på Taubekafeet. Och bakom kravallstaketet var det fullt med folk. Jag blev så glad att vi gick till liseberg jag och Gun. Per Perssons fantastiska musikerkillar, färgstarka killar i sitt gebit stod på scenen Folk kom från…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-04-29

I torsdags var jag nere i Sockerbruket på Tredje våningen. I dessa magnifika lokaler så arrangerade Levande musik ett skivsläpp med Karin Johansson och Finn Loxbo. Denna duo är något alldeles eget. Karin Johansson spelar flygel som hon preparerat på olika vis. Finn Loxbo alternerar mellan två gitarrer och använder…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2017-08-17

  När Jesus kommer tillbaka ska vi alla dö, det har han lovat, det står i min mormors bibel. Jag har alltid undrat hur? när jag var yngre tänkte jag alltid att det var genom atombomber och kärnkraftsolyckor, med tanken följde djup ångest, jobbiga drömmar på natten och mycket  engagemang…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...