Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Jag vill också att du ska lägga ned den där jävla telefonen

2013-10-19 av

När vi sitter och äter frukost är det inte vi som äter.
Det är du. På den ena sidan.
Och så är det jag. På den andra sidan.
Men det finns inget som är Vi.
Trots att vi bara sitter en meter ifrån varandra så har det den senaste tiden känts som mil avstånd. Så nära men ändå så långt bort, och det är nästan ännu värre att det är så än när du faktiskt är borta i någon helt annan del av stan, landet, världen. Nu sitter du ju faktiskt mitt framför mig, och det är ju meningen att jag ska kunna kommunicera med dig.
Men det  kan jag inte.

Jag skulle vilja ropa på dig, men varje gång jag försöker blir det ett mummel. Du hör inte vad jag säger. Det är först efter några minuter, kanske fem-sex, som du plötsligt blir medveten om omvärlden igen. Du frågar ”Va? Vad sa du?”, men inte för att du vet att jag faktiskt sa någonting, utan mer som något du frågar för att försäkra om att ”Jodå, jag finns här. Jag lyssnar!”. En vild chansning på att jag kanske har sagt någonting. Då låter det ju som att du bryr dig. Ibland, när jag känner mig mer arg än ledsen så repeterar jag mig, även om jag känner att det är helt orelevant nu eftersom det var angående den där låten som spelades för fem minuter sedan.
Oftast så blir det åt det andra hållet, att jag kväver jag det hela med att säga
”Äh, det var inget…”.

Du gör alltid två leverpastejsmörgåsar till dig själv till frukost, men äter aldrig mer än en halv.
En kopp kaffe på det också. Lite lite mjölk i och en halv sockerbit, oavsett storlek på koppen. Jag har lärt mig det nu efter de här månaderna som du och jag hängt ihop. Men ärligt talat skulle du nog inte märka om jag glömde mjölken eller gjorde en kaffegök.

Jag fantiserar att det måste vara den där delningen på bordets mitt som gör att vi skiljer oss åt så varje morgon. Det där bordet som man kan vika ned och bli till en platt skiva, det är DENS fel att vi inte når varandra. Att vi inte sitter och pratar eller påpekar samma låt eller samma nyhetsinslag som kommer från radion. Klyftan som bara är några millimeters nedskärning i bordet har känts som världens stup de senaste månaderna nu, och det tycks bara bli ett brantare och brantare.
Du håller i din telefon. Nära ansiktet. Som om du vore närsynt. Kanske är det för att slippa möta min blick, eller för att du verkligen vill visa att ”Det ÄR något väldigt intressant som jag MÅSTE kolla ORDENTLIGT nu!”.

Men är det verkligen det, varje morgon? Varje förmiddag? Varje eftermiddag? Varje kväll? Varje natt?
”Jag ska bara…”
”Oj! Jag fick ett…”
”Måste bara skriva här…”

Men, det skulle kännas så dumt att påpeka en sådan grej. Jag menar ju, alla håller ju på med sina telefoner idag. Ständigt kontaktbar genom sms, samtal och alla typer utav sociala medier. Och du, du är ju trots allt du. Folk vill vara med dig, jag vet det.
Men, jag vill också vara med dig. Men jag vill inte vara den där jobbiga tjejen som kräver uppmärksamhet. Jag tycker ju om dig. Har valt att vara med dig och därför vill jag just…
va med dig.

Jag skulle säga, så lättsamt jag bara kunde för att inte göra dig arg:
”Du, kan du inte lägga ned telefonen en stund?”.
Du skulle titta upp på mig för ett kort slag. Tända till. Sedan låsa mobilen, lägga den på fönsterbrädan bredvid och luta dig framåt med armbågarna liggandes på köksbordet.
”Ja? Säg då. Vad ville du?”
Jag vill att du ska se mig. Nåbar. Titta på mig. Och jag vill titta på dig. I ögonen.
Jag vill att du ska lyssna, även om jag inte alltid säger så jätteintressanta saker,
men det spelar ingen roll.
Jag vill bara känna att du ser mig.

Blicken neråt. Jag fokuserar på glipan och stupet i mitten utav bordet mellan oss. Jag ser oss själva i miniatyr. Små lerfigurer med för korta ben och för stora ovala huvudet, sådana som alltid var med i den tråkiga delen utav barnprogrammen på kvällarna när man var mindre.
De rör sig snabbt på varsin sida om bordet. Fram och tillbaka. Vi glider ifrån varandra. Till en början ser vi oroliga ut. Stora runda ögon och lika runda munnar som bara ser patetiska ut. Fram och tillbaka med ”OOO”-munnar. Man tar ju inte sådana på allvar, de ser ju göörkonstiga ut. Lerfigurer i äckliga barnfilmer. Så ser vi ut. Jag hatar lerfigurer. De är skithemska. Men, just här och nu passar de så bra in i mina fantasier. Kan vara för att jag hatar att vara i den här situationen.

Den där oroliga minen försvinner plötsligt från den där lerfiguren som ska representera dig. Plötsligt fryser du en rörelse och ställer dig bara rätt upp och ned och tittar på mig. Jag förstår inte. Min ”OOO”-mun ser nu mer frågande ut och jag stannar också till.
Ska du inte göra något? Ska du bara stå där?
Och så sätter  du dig ner på kanten av stupet och börjar knappa på telefonen.

1

Plötsligt så vaknar jag till. Jag hör att du skrattar.
”Asså, vad tittar du på?”
Jag möter din blick.
”Jag ser oss.”
skulle jag vilja säga.
Men det gör jag inte.

”Äh, det var inget…”

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2018-02-17

Igår hojade jag ner mot stan och stötte på en välbekant stockholmare på andra sidan gatan. Den eleganta piprökande saxofonisten och gitarristen Granis. Magnus Granlund. När vi ser varann så brukar vi skratta högt en lång stund innan vi skiljs åt. Det är nåt med Granis som alltid får mig…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-02-18

Det var länge sen han försvann. Eller; jag bad honom gå. Det här är sista gången sa jag. Ut, ditt fanstyg. Efteråt låg jag på soffan ett tag. Ett bra tag. Några månader. Sedan träffade jag Herr Hare. Han talade mycket och ihärdigt om ditten och datten. Jag lyssnade och…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2018-02-18

Peter Hammill värmde upp slipsstrypmentaliteten tills mästerverken flödade ur honom likt sur gasol och daggmaskar Stallone och Schwarzenegger Jävligt tröttsamma män Phil Collins är en mesig fjant Det kommer jag alltid tycka Billy Idol är för spännig Michael Jackson var plast Madonna är ett luder The worst music from the…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2018-02-01

Det var rätt skönt att leva för Leffe Braxbum. Han fick in pengar på ett stadigt jobb som städare. Lyckan var fullkomlig när Freddie Wadling hade släppt singeln Frozen Ones, på det lilla bolaget Uranium. Då steg han stolt in i skivaffären Bengans med pengar på fickan och köpte nämnda…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2018-02-17

Primadonnan med vänner tycker att unga skådisar och medelålders skall artikulera bättre så man hör va de säger i TV-serierna Det borde alla regissörer fatta eller? Det kunde de i Jönssonligan och hos Ingmar Bergman. Sverige har inte råd med vinter-OS i Sthlm. Som ej har snö. Sommar är OK….

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2017-11-23

Nu ska jag börja skriva i Göteborg Nonstop, det kommer förmodligen handla om lite av varje som jag inte har en aning om just nu, reflektioner, hugskott av olika slag. Det kan handla om musik eller något annat som jag bryr mej om. Det ena får ge det andra så…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2017-08-17

  När Jesus kommer tillbaka ska vi alla dö, det har han lovat, det står i min mormors bibel. Jag har alltid undrat hur? när jag var yngre tänkte jag alltid att det var genom atombomber och kärnkraftsolyckor, med tanken följde djup ångest, jobbiga drömmar på natten och mycket  engagemang…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2016-06-12

Under många år har jag funderat över om göteborgare har mer tur på spel än andra svenskar, eftersom jag tycker att jag ofta ser i nyheterna att människor från just Göteborg vunnit storvinster. Som göteborgare är jag såklart benägen att svara ja, nämligen att vi göteborgare har mer tur på…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...