Ett löv landar på mitt knä, lönnlöv övervintrat.
Jag tar upp det, håller upp det mot solen och ser hur några strålar ändå letar sig igenom, via ett finmaskigt nät av spruckna ådringar.
Håller upp även ditt mot mot ljuset, sådant där lövtunt flygpostbrevpapper med mönstrade kanter som du älskade.
Känslan av att du när som helst skulle kunna resa, till en annan plats bättre än den här.

Du är sjuk, mycket sjuk. Din prydliga skrivstil, kulspets som trycks hårt mot pappret i frustration så intensiv att du perforerar det.

Dina krafter verkar sina, men du måste. Du skriver till mig från en alldeles särskild plats.
Kräftan som rider din kropp har för längesedan vunnit, kvar är cellbehandlingar och medicineringar som antingen gör dig upprymd eller försätter dig i yttersta sorg.
Du har vänner som besöker dig varje dag, det luktar frisk vind i deras kläder till skillnad från sjukhuslukten som du inte ens märker längre. Skriver du.
Du skulle vilja behålla deras kläder och rulla dig i dem.

Men du blir glad, livas upp en smula.
Sedan går de och du är ensam med dig själv och din ipad (laptopen har du blivit för svag för att lyfta) och den tunna hinnan som skiljer dig själv och världen åt.
Jag är en mottagare av dina nattliga pressmeddelanden, ser hur de förändras allteftersom metastaserna skjuts ut och morfinet sjunger tröstande psalmer i ditt blod.
Strax innan djupsömnen infaller är du som skörast, balanserande på gränsen av en metamorfos utan vare sig mening eller plan.

Jag håller upp det sista brevet du skrev.
Handstilen osäker, ibland glömmer du den enklaste av stavningsregler.
Ett fel du aldrig skulle släppt genom via ditt friska jag – tvärtom kunde du vara hård och skoningslös i din dom över andras otillräcklighet. Du ställde krav, man hade tur om du bevärdigade en ens en blick.
Nu behöver du alla som kan överhuvudtaget ställa upp.
Bedjande.
Ta in in en frisk vind via ytterrocken, vika den över fåtöljen i besöksrummet och ta dig hand med en näve som fortfarande har friskheten och kylan med sig utifrån, förnimmelsen av vårens första tussilagoplock.

Du var inte alltid så trevlig, du hade dina sidor.
Men du fick mig alltid att tänka, och definiera vad som var jag på något sätt.
Du levde lite snabbare och fick dina insikter levererade i expressleverans.
De som inte fattade de sket du i.
Jag förstår nu lite mer.

Du jordfästes igår, jag gick inte på begravningen, den var sluten och meddelades i efterhand.
Jag kan tänka mig att din mamma stapplade in, med sina sneda tänder och virriga blick som du skämdes över.
Du hade en brådska i ditt blod, hela du var bråttom.
Nu hann brådskan ikapp dig och jag känner en gigantisk sorg.

Jag har ditt brev, och jag håller upp det mot ljuset.
Du var snar att döma, lika snar att förlåta.
Ett sinnrikt system av mikrometerkorta hålspetskoordinater, där din livsvilja varit alltför stark för att kunna hålla igen.
Jag följer linjen som vore det blindskrift.