Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Varje gång jag ser dig är det som allting stannar till…”

2014-04-02 av

…jag vet inte varför.”

8358386889_63cab2d127_z

Det kan knappast bli så mycket mer Rix FM än Lisa Nilssons ”Varje gång jag ser dig”. Och när Avicii spelas för andra gången på mindre än en kvart så blir det hela ännu mer påtagligt. Nästan lite absurt.
Trots det så börjar jag faktiskt stampa takten med högerfoten på den höga barstolen jag sitter på. Det hela hade kanske varit mer OK, att digga och stampa med foten alltså, om jag faktiskt suttit på en barstol i en bar sent en lördagkväll, men det är inte fräckare än så att jag sitter ensam en skéten tisdagsförmiddag på en bakeshop med utsikt mot en okänd gata någonstans i Gårda i Göteborg.

”I’m addicted to you!”
Untz, untz, untz…
Faen, den där låten är rätt bra faktiskt.
Samtidigt leker jag med tanken, om jag skulle börja sända för en såndär kommersiell radiokanal; spela musik och prata på ett sånt där påklistrat sätt som verkligen inte är jag – hur skulle det kännas? ”Som att sälja sin själ till djävulen!” var det någon som sa när en kompis och jag pratade om att jobba med sånt man inte känner sig bekväm med.

När jag klev in här var det fullt med folk. Eller, tja – fullt och fullt. Det fanns totalt cirka 10 sittplatser där inne sex-sju stycken utav dem var upptagna. Och, ni vet, eftersom vi har lite av det förhållningssättet till varandra i det här landet; att inte sätta sig vid ett fyrmanna-bord på ett café eller en restaurang när det redan sitter två stycken där. Det är ju liksom redan klassat som upptaget. Och eftersom det inte fanns direkta bord och stolar på den här bakeshopen, utan mer ”barstolar framför en lång fönsterbräda med utsikt över gatan”-platser så är det på något  vis redan trångt som det är vid den långa fönsterbrädan.

Jag stod upp i någon minut eller två, låtsades att jag studerade kaffe/smoothie/sallad/smörgås-menyn med ytterst noggrannhet, att jag skulle ta någon avancerad kaffesort och eller käka en ciabatta med sådan konstig fyllning att det knappt går att uttala.
Men när jag ser den lilla mansvalpen, tonårspojken med longboarden, ryggsäck och spretigt otvättat hår resa sig ned från sin höga barstol och göra sig redo för att lämna fiket ser jag min chans för att komma åt en sittplats. Han tvekar lite, som om han har fått syn på mig och vet att jag är ute efter hans plats och då blir osäker på
”Ska jag verkligen lämna en sådanhär eftertraktad plats bakom mig och bara gå?”.
Nu har han väl börjat lämna platsen, och då finns det ingen återvändo. Likt en fight om en parkeringsplats styr jag mina steg mot platsen mansvalpen just lämnat och känner mig grymt nöjd när jag hänger min ryggsäck på kroken och sätter mig ned.
”HEJ!” säger en pigg tjej när jag äntrar disken för att beställa, och det blir allt annat än en besvärlig ciabattasmörgås eller espresso-kopp.
”Hej! En vanlig kopp kaffe. Med mjölk.” säger jag. Två sekunder får jag en kaffe med mjölk serverad under nosen på mig. Den pigga tjejen tar sig an nästa kund och jag är ur leken. Jag tar min kopp och går mot Min plats. Min egna plats.

Nu har alla folk gått. Det är bara jag kvar på den här bakeshopen, och jag sitter där själv i nästan två timmar och tittar ut på en okänd gata någonstans i Gårda i Göteborg. Kaffet drack jag upp på någon minut.
Jag tycker om att sitta och fika själv. Då sitter jag gärna, som nu, väldigt länge.
Personalen pratade och agerade som om det var near closing time; tjejerna bakom disken planerade inköp av varor och någon praktikantliknande grabb svabbade golvet, men vågade inte gå för nära mig och rundade så att jag fick en aura av otvättat golv kring mig och min höga barstol.

Det gjorde inte så mycket, jag satt djup insjunken i mitt skrivande. Och sedan mitt läsande.
Jag läste i en bok som jag fått låna utav en kompis och som jag egentligen borde ha lämnat tillbaka för längesedan. Varje gång jag ser den där boken (som jag gjort ganska ofta i och med att den länge har stått i min bokhylla i mitt rum, legat på mitt sängbord i, legat i alla mina olika handväskor under alla mina långa tåg- och bussresor både till Alingsås, Göteborg och Stockholm så blir jag påmind. Inte bara påmind om att den här boken vill bli läst utav mig, utan också om han jag en gång fick låna den av för drygt ett år sedan. Nästan exakt ett år sedan, faktiskt. Vi var bästa vänner då och gjorde jättemycket bra och roliga saker tillsammans. 
”Den här ska du läsa!” sa han och tog den ur sin bokhylla och överlämnade till mig.
”Åh! Då ska du få låna den här av mig!” svarade jag, och nästa gång vi sågs fick han en bok även av mig.

Nu har jag haft den här boken i min ägo i närmare ett år och jag vet att jag måste lämna tillbaka den snart.
Känns konstigt att tänka på det, att det även var nästan exakt ett år sedan jag träffade honom senast.
Vad det exakt var som hände mellan oss som gjorde att kontakten avbröts vet jag inte. Det var som att ödet hade bestämt en viss tid som han och jag skulle hänga ihop.
”Ni får den här tiden med varandra – gör det bästa utav det för sedan är det över!”.
Och idag har vi gått väldigt olika vägar i livet, men ändå de vägarna som vi var inne på där och då när vi hängde som mest.
Vi gör nog båda två saker som vi mår bra av i alla fall.
Tror jag.
Hoppas jag.

”Fikabröd i mängder!” säger nästa kontorsnisse med lite för tight smårutig skjorta, kavaj och svarta byxor med pressveck på som kommer in på caféet. Det är inte helt lätt att välja bland allt som finns. Jag lyssnar med ena örat, och det får ”Inte vara för söligt”, ” Kan man hålla den i handen eller måste man typ ha…servett?”, ”Är det jättekladdigt?”, ”Vi håller ju liksom på med papper och sånt och vill ju inte hålla på å kladda å…”.
Känner hans presstationsångest; att köpa ”något gott fikabröd till mötet”, och fel fikabröd kan förstöra så mycket. Säkert ett jätteviktigt möte där det till och med är väldigt risky att bjuda på fika överhuvudtaget. Tänk om de som kommer är allergiska, sätter i halsen, inte tycker om sötsaker?
Jobbigt.

När han är färdig har han köpt med sig både toscakaka, kärleksmums och något han kallade ”vaniljhumprf…”. Tre stora bakeshop-påsar går han senare ut med. Jag sitter själv kvar och ser efter honom när han springer över gatan och låser upp sin bil med ett käckt ”katching!”-ljud.
Han åker iväg, lämnar bakeshopen bakom sig och åker vidare på sitt möte.  Kommer nog aldrig se honom någon mer gång.
Han lånade aldrig ut någon bok till mig, och jag lånade inte ut någon till honom.
Men han blev nämnd i min blogg, och det är ju alltid något. Kanske kommer han med i mina memoarer någon dag också, och kanske köper han dem också i någon bokaffär i framtiden.

Nu ska jag läsa färdigt den där boken som jag fick låna av min kompis,
sedan ska jag lämna tillbaka den.
Knacka på hans dörr och säga:
”Hej!”
Och han ska svara: ”…Hej!”.
Sedan ska jag säga: ”Det var inte igår…”
”Nej, det var det inte…” svarar han och skrattar lite nervöst.

Sedan ska jag lämna boken bakom mig och slippa tänka att ”Jag måste snart gå och lämna tillbaka den här boken…”.
Och ungefär här slår jag ihop boken och bakar ned mina saker i väskan igen för att även jag lämna Bakeshopen bakom mig och
ta mig vidare. Kan ju vara skönt att stanna upp två timmar på ett café man aldrig besökt tidigare och bara känna efter en liten stund.
Vet ju inte vart jag ska men jag vet att jag är på väg…

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-16

Det var storm ute men Pallin var på plats på 24 kvm i Sockerbruket för att langa kablar och fixa ljuset och instruera i hur man sköter ett mixerbord för DJ:s. Min uppgift denna blåsiga afton. Jag kombinerade spotifylistan med ljudet från en gammal dammig Zappavinyl med mkt prat. Först…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-19

Sägnerna går om lurifaxen Greve Rutger Tombola som sökte en borgerlig hatthylla i just det ögonblick som Dadaismen skapades City brusar likt en havssnäcka medan hösten gör sitt intåg Unik nyskapande platta av Iggy. Kombination av jazz och pop Lugn skön stämning Vilsam att lyssna på Hör inte vad han…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...