Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Inför Slint-konserten på lördag: Spiderland och jag

2014-08-07 av

Hej hej. Jag heter Jakob och Marcus har bett mig skriva nåt skönt om bandet Slint, som spelar på Linnéscenen kl. 15.00 på lördag, och se det har han gjort med minnet av sena efterfester i min lägenhet under 90-talet där prompt bandets skivor skulle spelas.

Kanjala!, sa jag och skrev nåt för långt som ni kan läsa här nedanför. Tycker ni att det är genialiskt kan ni läsa min ordinarie blogg Hypertunneln, den handlar mest om typ ADHD och filosofi, så ni fattar att det är bra grejer. Tycker ni att det var ett oherrans storvulet mischmasch får ni väl säga det i kommentarsfältet som vanligt. Jaja, det var bara det jag ville säga.

Adios, suckers! Vi ses på lördag.

/Jakob

Ibland uppstår hela genrer som kan spåras tillbaka till en enda skiva, en enda singulär punkt i historien varifrån allting sedan alltid kommer att vara lite, lite annorlunda. När detta sker kan det vara med dunder och brak, som när Nirvanas Nevermind visade hur grungerock skulle spelas och omedelbart genererade myriader av kloner över hela världen.

Men ibland sker det i skuggan, långt utanför världens blickfång, och först långt efteråt kan man iaktta denna effekt. Ett album av det senare slaget är Spiderland från 1991, den andra och sista fullängdaren av det kortlivade bandet Slint från Louisville, Kentucky – fyra unga män i senare tonåren som omedelbart efter albumets färdigställande bröt upp bandet och gick skilda vägar.
Albumet är en svårbeskriven historia av säregen, avig och drömskt suggestiv postpunk och dess arv kan idag höras som ekon eller som ekon av ekon ända upp på mainstreamnivån. 
Spiderland står i historien som en tyst och hemlig explosion som inte hördes då den briserade men vars resonans växer ännu idag.

Spiderland gavs ut postumt av det etablerade indiebolaget Touch And Go men marknadsfördes inte alls. I stället för att träffa massorna med en enad massiv kampanj nådde den i stället individer här och var runt om i världen, i obskyra importbutiker, via fotostatkopierade fanzines och genom rykten.

Så nådde den också mig någon gång under hösten 1992; efter att ha läst om bandet och albumet i det amerikanska fanzinet Ablaze! (detta var långt före Internet, mind you) anlände till slut mitt beställda importexemplar av Spiderland äntligen till Skivhuggets avdelning ”På gränsen”, den klassificering de gav musik som just inte passade in någon annanstans.
Jag tror att jag förändrades redan med det allra första ljudet på skivan.
Jag tror uppriktigt att jag inte hade varit samma person idag om jag inte hört just denna musik vid just denna tid.

Slint blev mitt. Jag blev Slints:

Det är tyst
Det är tyst

En ringande harmoni spricker framför våra ögon ut ur ingenting och blir hängande där ett ögonblick, skimrande och okänd, förebådande ankomsten av något stort – vi står vid avgrundens rand och väger på tårna med känslan av att djupet strax kommer att sluka oss, att vi skall falla rakt ut i himlen, att verkligheten just skall explodera och öppna sig och vändas in och ut – allting rullar in, vi fångas upp av en bergochdalbanevagn som mjukt och omärkligt glider in med oss i en främmande dimension där ljud är synligt, ljus går att höra, en röst fungerar taktilt och en historia berättar sig själv genom varje sinnesintryck. Bandet spelar en underlig takt som liksom rullar in i sig själv, aldrig påbörjad och aldrig avslutad, och varje anslag gnistrar med en skarp tydlighet som gömmer ett fyrverkeri av mörker. Står det någon bakom din rygg? En närvaro finns överallt som liksom inte förklaras av den förbluffande opersonliga röst som guidar oss. Musiken böljar fram och tillbaka men med samma besynnerliga intensitet och i samma tempo som liksom är stillastående, snubblande och rasande på en gång. På samma sätt är det precis som om det också är öronbedövande högt och samtidigt alldeles hudnära intimt.

coverparadise.to

Då Spiderland släpptes 1991 lät det påfallande obekant och konstigt.
Det knöt inte an till några solklara genrer men utgick från det traditionella rockbandsformatet, med sång, bas, trummor och två gitarrer. Det fanns gitarriff, men de underliga harmonierna och avoga taktarterna påminde varken om hardcore eller metal.
Det fanns långa hypnotiska partier, men de överlagrande hemmakonstruerade gitarrharmonierna hade inget att göra med tidigare generationers psykedelia eller krautrock.
Skivans sex spår var långa och komplexa kompositioner, men de var kliniskt befriande från soloinsatser eller andra individuella excesser från de olika musikerna, såsom kutym varit för de progressiva banden. Istället för att kompositionerna var uttänkta skrivbordskonstruktioner var de framspelade, produkter av fyra mycket unga killars oändliga harvande i en källare under ett pojkrum.
Det är som om de uppfunnit fenomenet musik tillsammans från noll och sedan därifrån, under månaders gång, utvecklat det åt ett håll som är alldeles arteget.
Och så albumets ljud; kristallklart, som om man kan höra varje andetag som tas, skrapningen av plektrumet mot greppbrädan mellan ackorden, pedalens svingande genom luften före smällen från baskaggen landar i kroppen.

Idag låter Slints musik inte riktigt lika främmande. Inte för att Spiderland blev någon storsäljare, ej heller för att någon i den oändliga raden imitatörer lyckats låta likadant. Generationer av band som använder sig av individuella stilgrepp som originerat på Spiderland har dock skapat en viss tolerans hos även en bredare publik.
Genrerna postrock och math rock anses ofta stamma direkt från skivan. Vi kan höra hur Spiderlands komplexa rytmbehandling lämnat spår hos experimentella metalband som Korn och Meshuggah, dess aviga nerviga taggighet i 00-talets emoscen, det ödsliga men anspända vemodet hos Fever Ray eller valfritt amerikanskt band av indiefolksnitt. Bandet Mogwai, som gjorde musiken till den uppmärksammade franska TV-serien Les Revenants har ofta anklagats för att planka albumets stämningar och grepp.
Senast för några veckor sedan hörde jag det mycket unga Göteborgsbandet Snöhamn, vars långsamma vemodiga instrumentalkompositioner placerar sig i en direkt släktlinje som börjar med Spiderland.

Slints egna låtar har dock en sorts inbyggd immunitet mot att bli hits eller rockklassiker.
Varje försök att spela en cover på en låt från Spiderland är dömt att falla till föga då den med nödvändighet saknar det där extra elementet av mörk materia; det som finns, men inte hörs. Det som kanske har att göra med att orginalet spelas av musiker som verkar ha lärt sig att spela instrumenten genom att från ingenting uppfinna själva musicerandet tillsammans, som en kollektiv organism, med okänt mål och i en terräng som utforskas allt eftersom.

Under 00-talets andra hälft hände något oväntat.
Bandets forna medlemmar började göra enskilda spelningar tillsammans.
2014 har dokumentärfilmen Breadcrumb Trail
som handlar om bandet och albumet producerats och släppts. Under sommaren gavs Spiderland givits ut i en påkostad reissue och bandet turnerar för första gången med låtarna från albumet. De spelar inget nytt.
De fyra männen står under konserterna stilla, nära varandra på scenen, och spelar de kompositioner de skapade som mycket unga, med en koncentration och en närvaro som verkar färdas obrutet på en medvetandeström genom ett maskhål mot 1989 då låtarna skapades, redan då utanför sin tid och sin plats.

Klockan 15.00 står Slint på Linnéscenen i Slottsskogen på Way Out Wests tredje dag.
Jag kommer att stå framför, jag och en skara som – oavsett dess storlek –­ inte kommer att motsvara bandets historiska betydelse.
Och jag kommer inte att vara ett spår nostalgisk, trots att det har gått 23 år sedan jag köpte och förlorade mig till Spiderland, bildade ett eget band med namn efter albumets inledningsspår (som trots ansträngningar inte lät ett dugg som Slint – såklart), började berätta historien om mig själv med skivan som självklar byggsten och gjorde dess ljud till utgångspunkten för mitt blivande referenssystem för hur jag vill att ett ljud alls skall låta.

De timmar jag spenderade i mörkret med Spiderland som sällskap och ledsagare torde gå att räkna i tresiffriga tal. Trots att Spiderland i sin avsaknad av skrålbara refränger och dansbara grooves knappast är partymusik har den sin kollektiva funktion. Den blev en del av kittet i mina närmaste relationer, något jag delade i förtroende. Och den som var på någon av de efterfester jag hade i den lägenhet i Linnéområdet som jag under 90-talet delade med dåvarande livskamrat kunde nog räkna med att få höra albumet under mörkrets sista timmar.
Det torde faktiskt betyda en ganska omfattande del av Göteborgs då framväxande indiescen.

Jag kommer inte att bli nostalgisk under konserten, för Spiderland är det album som jag lyssnat på med obrutet engagemang sedan den kom. Liksom musikerna som pojkar spelade fram den i verkligheten, har jag under åren lyssnat in den i min kropp.
Varje klang, varje rytmisk eftersläpning och varje känslomässig skiftning på alrumet har ett korrelat i mitt nervsystem.
Trots att jag aldrig lyssnar på texter sjungs varje ord fram inuti mig samtidigt som på skivan. Det enda som ständigt förändras och växer är den mystiska intensiteten i mellanrummet mellan instrumentens anslag, i den skuggvärld som rymmer musikens mörka materia.

Det är som om det är där historierna egentligen berättas.

En pingback på Inför Slint-konserten på lördag: Spiderland och jag

  1. Pingback: Slint | Hypertunneln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-09-15

   Gilda Stillbäck har föreställning på Teater Trixter. Hon har bott nåra år i Paris och har två barn. Hon kommer in på scenen och ska gestalta Ingmar Bergman, det är svårt bara det! Hon tittar på en jättekudde. Ropar åt inspicienten och ljussättaren –”Hallå kan vi få lite mera…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...