Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Han vänder sig mot den där rödhåriga, smala, fräkniga killen med överbett – och börjar grovhångla med honom…”

2014-10-05 av

a71c1118e1453a9ddabfcad026eb6364

Jag kommer ihåg så väl den där dagen då vi träffade varandra för första gången.
Vet inte, kanske skulle jag kunna lägga till ”enda gången” också, men då skulle jag ljuga – för vi har setts mer än en gång. Eller, jag har i alla fall sett honom mer än en gång. Två gånger faktiskt – men han har bara träffat mig en gång, fast jag tippar på att han knappt kommer ihåg det.

Det var en kall höstdag i oktober förra året och jag var på kurs i Stockholm. September 2013 började jag ”Att arbeta som fotograf”; en fotokurs med Emma Svensson som ledare där hon tillsammans med andra intressanta gästföreläsare från både Elle, Fotografiska och Filter berättade mer om just yrket fotograf.
Fruktansvärt bra kurs, för övrigt.
Jag hade anmält mig till ännu en kurs i samma veva i Stockholm. Den här kursen skulle ta upp porträtt- och modellfotografering i både studio och befintligt ljus. En heldag full av föreläsningar och workshops tillsammans med Emma och Emelie Ohlsson.

Och där var han; en av de två inhyrda modellerna för dagen som skulle hjälpa oss deltagare genom att ställa upp på att bli fotograferade i olika miljöer och ljussättningar i varierande poser. Det var han och en tjej. Tjejen hette Josefine och var en fantastiskt liten och söt tjej. Henne pratade jag dock aldrig med,
men däremot gjorde jag det med honom – men jag kommer inte ihåg vad han hette.
Vi kan kalla honom Ken.

Han såg ut som en typical ”en av dem”, en av de där stora bloggarna som hänger i samma gäng som Kenza, Angelicka Blick, Andreas Wijk och Rami Hanna (hade jag aldrig varit i Stockholm så hade jag förmodligen aldrig känt till de här människorna, men det blev så automatiskt när kom till huvudstaden – det går inte att undangå dem, dessa ”it”-personer – de är överallt…).
Dyr skinnjacka, svarta jeans i något skinn-liknande material, grova boots, stickad tröja och brunt tjockt hår med lång slänglugg (perfekt längd för att det ska se naturligt och bra ut på bild när han drar det genom håret. Tro mig, jag fick det på bild!).

Han var lika gammal som mig. Eller ett år yngre. Hade tippat på att han var runt 25 eller ännu äldre.
Journalist. Frilansare. Skrev om avancerade diagram, siffror och undersökningar i Dagens Industri.
”Oj! Men, vad avancerat!” sa jag när han berättade.
”Hehe, tycker du?”
”Ja, men…det är ju jättecoolt!”
”Oj, tack! Det är aldrig någon som…säger så om det.” sa han lite blygt.
Han var inflyttad till Stockholm från Småland. ”Emil i Lönneberga-byn” som han sa om sin hemort. Hans mamma var orolig för honom och ville inte att han skulle flytta till huvudstaden. Han skrattade mest åt det när han berättade om det. Jag också.
Och sådär småpratade vi. Inte särskilt länge. Mer från en plats till en annan. Kanske 300 meter, men vi gick så långsamt bara för att få chansen att prata lite mer, lite längre, lite till.
Han kändes så mogen, utan att vara överlägsen eller kaxig. Tvärtom.
Så. Himla. Snäll.

”Grupp 4! HMI-ljus nu!” ropade en utav workshop-ledarna ut genom dörren till oss som kom från parkeringsplatsen där vi just hade fotograferat. Det var dags för gruppbyte.
Han och jag, den där Ken, vi såg på varandra någon sekund för länge än vad man…”ska” göra.
”Okey men, lycka till nu!”
”Jamen detsamma du! Vi…ja, eller…ja. Hej då!”
”Hej då!”
Sedan fortsatte workshopen.
Och vi sågs inte nå’ mer den dagen, inte någon annan dag på det året heller för den delen.
Men jag tänkte mycket på honom.
Inte det att jag hade blivit…blixtförälskad. Han hade på något vis bara gjort något intryck hos mig.

Under Way Out West i augusti tidigare iår var jag fotograf för Göteborg Nonstop. Jag sprang fram och tillbaka mellan de olika fotodikena, såg massor av band och artister live, mumsade Ben & Jerrys-glass inne på pressområdet som de bjöd allt mediefolk på, drack öl med radiokollegor i VIP-baren, käkade falafel-rullar under dagarna tre och fick en rejäl trötthetsbaksmälla efter allt när det var över.
Fredagkväll, andra dagen på festivalen. En ljummen augustikväll och Outkast skulle headline:a senare samma afton.
Jag hade precis fotograferat ett band på Flamingo Stage, men istället för att omedelbart springa till pressrummet och ladda in bilderna i datorn valde jag att stanna kvar och se konserten.
Och, som man gör när man står där ensam mitt bland hundratals andra människor, så ser man sig omkring.
Man tittar lite längre än vad som egentligen är tillåtet på folk, för de ser en ändå inte – de är mitt uppe i sitt och är helt slukade av musiken och det som pågår uppe på scenen.

När min blick långsamt rör sig från vänster till höger så stannar jag plötligt till och får syn på honom.
Där borta står ju Ken! Kanske sisådär tio meter ifrån mig.
Håret är längre, permanentat. Det är rakat på sidorna men har mer volym på själva huvudet. Lockigt.
En färgglad kortärmad skjorta med något glatt mönster på, ser 80-tal ut (återigen, det är något som de där it-människorna kan med att bära. Det är väl det som är hipster; bära illasittande kläder, men på dem så blir det ändå ”RÄTT”).
Svarta jeans som han har vikt upp och som slutar strax ovanför där de vita tygskorna börjar. Så att det liksom blir en liten glipa mellan skorna och jeansen.

Jag stod säkert där och bara tittade på honom i fem minuter.
Ska jag gå fram?
Nej, han kommer inte att känna igen mig.
Men om jag förklarar? Försöker få han att minnas? Workshopen och allt? Han var ju ändå modell och lite utav huvudpersonen under den dagen. Och vi pratade ju. Vi pratade ju massor (nästan i alla fall. Tiden vet jag inte, men vi pratade i 400 meter. 400 långsamma meter)!
Jo, det kan jag väl göra?
Nej, bättre att låta det bara va. Hög musik nu, vi kommer inte kunna prata sådär lätt som där och då, i ett regnigt och grått stockholm i oktober 2013.
Eller?

Fan, jag går fram nu.

Men just som jag tar mig mod och tänker ta första steget så skiner han upp och vänder sig åt sidan.
Han vänder sig mot han som kommer gående mot honom; den där rödhåriga, smala, fräkniga killen med överbett
– och börjar grovhångla med honom.

”…men vah…” hör jag mig själv säga lite lågt.
Fast inte besviket,
utan…förvånat. På ett bra sätt.
Sedan skrattar jag till lite.
”Wow…”
Och där står de, IT-Ken som verkligen har DET och kramar om sin rödtott.
Och han ser så förbannat lycklig ut att jag nästan blir rörd.

Sedan försvinner de bort mot något helt annat håll och lämnar konserten hand i hand, och Ken kan inte hålla sig utan hoppar på honom och pussar rödtotten mest hela tiden under deras promenad bortåt.
Kvar står jag och tittar åt det håller Ken tidigare stod på. Den tomma gräsplätten där den där IT-killen stod, han som skrev om diagram i Dagens Industri och hade flyttat från Småland till Stockholm.
Han var bög.
Och det var så jädrans fint och jag blev så jädrans glad för att…han såg så jädrans lycklig ut.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...