Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Det handlar om knark

2014-11-17 av

Namnlöst-1

Ni som följt min blogg ett tag vet jag ”skriver av mig” ganska ofta.
Jag är en känslomänniska, likt en fartfylld berg- och  dalbana så är jag på toppen och vill jag ta över världen en dag för att sedan vara botten och hoppa av dagen därpå. Mycket av det får utlopp här på bloggen.
Jag tänker berätta om en händelse som inträffade för ett par veckor sedan, när jag satt på tåget mot Göteborg efter en helg i Sollebrunn.

Jag har tights och gympadojor på mig och min orangea resväska med mig. Jag ska till hem till Surte, men måste innan det gå på ett möte radiomöte på Radio 88 angående vår nya hemsida. Det är fortfarande en hel del detaljer som ska till innan det är helt klar, och jag är en av de tre som är ansvariga för 88’an på sociala medier.
Är redan lite sen. Lär väl komma 20 minuter senare än mina kollegor, men förhoppningsvis missar jag inget jätteviktigt.
Känner verkligen inte för möte idag. ”Kommer ändå inte bidra med något. Vad ska jag dit och göra?” tänker jag när inser att jag blir försenad dit. ”Jag kan ju inte det där egentligen…”.
Alltid det där; jag kan inte. Jag kan ingenting. Varför starta jag ens upp ett företag? Vafan fotograferar jag för? Jag kan ju inte det. Och radion, varför är jag där? Inte en jävel som lyssnar ändå.

Sätter mig i ett dubbelsäte; två på min sida och två mittemot. Breddar ut mig med min stora resväska. Ringer kollegan och säger att jag blir sen, hoppas någonstans inombords att han ska säga
”Du behöver inte komma om det blir stressigt för dig, Josefine.”, men det gör han inte. ”Okej – det är lungt! Men då kommer du 09:20 ungefär?”. ”Joo…” svarar jag. Ses sedan. Ja. Bra. Okej. Hej. Lägger på.

Precis när tåget börjat rulla så kommer en kille med en träningsväska släpandes efter sig och sätter sig framför mig. Han är ganska ung. Några år äldre än mig kanske. Han luktar konstigt, men kan inte sätta fingret på vad. Han har en enkel grön vinterjacka på sig. Färdigslétna jeans med några tygmärken på och en mössa på huvudet.
Han har en tatuering på halsen också. Hans födelseår ska jag senare få reda på. När han ser att jag tittar på den så försöker han få kontakt. Våra blickar möts och vi nickar åt varandra. Hej-hej. Han ler så finurligt på något vis. Ser jättenöjd ut,
men på det sättet han rör sig, sätter sig ned i sätet och som han luktar så tror jag inte att han alltid har varit sådär nöjd…

Jag sätter i hörlurarna. Lyssnar på en arg spelningslista för att försöka ladda och tagga mentalt inför det kommande mötet som jag absolut inte är sugen på. Allra helst vill jag hem och gömma mig och inte träffa några människor idag. Jag är tom inombords.
Jag vill sjukskriva mig från allt och alla.
Jag är psykiskt förkyld idag.
Låt mig vara.

Han tittar på mig fortfarande.
Försöker att inte möta hans blick.

Då sparkar han till min resväska lite lätt med ena foten.
Jag tar av mig ena hörluren.

”Ska du ut och resa?” frågar han.
”Heh, nej. Inte direkt.” svarar jag.
”Nähä?” säger han förvånat. Fortfarande det där finurliga leendet på läpparna.
”Jag har varit ute och rest kanske man kan säga…”.
”Jaså? Vart då?”
”Sollebrunn.” säger jag och sänker volymen på musiken som spelas i mina hörlurar.
”Oj, det var långt!” skämtade han. ”Vart ska du nu då?”
För ett slag tänkte jag att ”det har inte du med att göra” eller ifrågasätta varför han undrar det, men samtidigt kände jag att det inte var läge för det. Han hade inte gjort något ont mot mig, så jag svarade och berättade vart jag skulle. Berättade att jag bodde i Surte. Var ganska nyinflyttad. Jo, jag trivs väldigt bra där. Det är ett litet samhälle, eller vad man ska säga. Sju minuter med tåg utanför Göteborg. Ja, det är jättebra. Vet inte hur många som bor där, kanske 5 000? Det är en etta. 36 kvadratmeter. Lagom för mig.

”Vart ska du själv någonstans då?” frågade jag. Han blev tyst en liten stund, sedan svarade han
”Stan.”
”Jaha, okej.”  svarade jag lika kort, antog att han kanske inte ville prata om det.
”Östra. Jag ska till Östra.” sa han sedan.
”Oj, är du sjuk?” frågade jag, som ett litet barn.
”Nja, eller…lite kanske. Jag ska få Metadonbehandling.”
”Oj. Varför då?”.

Jag är ärlig och nyfiken, jag vill veta. 
Han är ärlig och öppen, han berättar.

Här börjar en djup, 40 minuter lång konversation om missbruk av alla de slag, men mest heroin. Det handlar också om depression, slag mot flickvännen, knivmord, knarkfyllda fickor på studentflaket, ångest, boende i trappuppgångar, grupptryck och det som präglat hans liv under åtta år.
Jag lyssnade, frågade och berättade själv om mitt matmissbruk, anorexian som jag led av under tonåren. Han lyssnade och frågade han också. Vi möttes där. Pratade oavbrutet bland alla andra passagerare om våra erfarenheter av livet. Trots våra olikheter, så är ett missbruk alltid ett missbruk
– och bland det värsta man kan vara med om. Känslorna är detsamma.

”Du har alltså förlorat åtta år av ditt liv?” sa jag.
”Jo.” svarade han. ”Det är ett tag…”
”Ja. Det är det verkligen. Åtta år för mycket. Åtta år av skit.”

Sedan ringde hans flickvän. Hon grät i telefonen. Jag hörde inte vad hon sa, men det lät jobbigt.
”Men lilla gumman, har du tagit dem då? Ja, tabletterna alltså. Lugna ned dig, gumman. Lugn…”
”Fan, men finns det ingen yoghurt hemma då? Ta dem med yoghurten. Finns det ingen yoghurt? Måste vi köpa yoghurt?”.

”Nästa station: Partille.” ropar de i högtalarna på tåget.
Det var dags för mig att gå av. Han satt fortfarande och pratade med sin flickvän. Han hade lugnat ned henne, men samtalet var fortfarande tragiskt. Det lät så ledsamt alltihopa.
Jag reste mig upp och tog mina saker. Ville inte störa i telefonsamtalet så jag slank diskret förbi honom och han tittade inte ens upp. Stirrade ned i marken samtidigt som han pratade med sin flickvän i telefonen.
Dörrarna gled upp, jag klev ut och de stängdes igen.
Det regnade. Blåste kallt. Jag drog upp dragkedjan på jackan och började promenera bort från tågstationen
– och det enda jag kunde tänka på när jag gick där med min tunga packning, tunna tights och gympadojor var

Fy fan vad bra jag har det egentligen.

Häromdan såg jag honom igen. Då på ett café i ett hektiskt Nordstan. Han satt och sov med huvudet i sin kupande hand.
Först gick jag förbi, men efter ett par meter kände jag hur fel det var, så jag vände och gick tillbaka mot honom igen. Tog tag i hans ena axel och skakade om honom lite lätt. Han vaknade till.
”Är du okej?” frågade jag och såg honom i ögonen. Jag såg att det inte var okej. Han var trött. Borta.
”Ja, ja, ja. Ja.” svarade han sömnigt.
”Säkert?”
”Ja!”
”Bra. Lova det…”.

Sedan gick jag därifrån.
Oavsett hur det går för honom, vad min roll betyder för honom i hans liv, vad han sa var sant eller ren och skär lögn
– så gav det åtminstone mig en tankeställare. Att jag, återigen har det jävligt bra.

Och att knark är bajs.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...