Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Det känns, och det känns så jädrans mycket. Och det är ju bra, för annars skulle det ju inte ha betytt något…”

2015-01-15 av

Namnlöst-1

Jag har precis fått hem två stycken bokhyllor till mig i Surte. Så nu kan jag istället för att låta böckerna ligga nedpackade i lådor inne i förrådet och under sängen, rada upp dem på de olika hyllplanerna med ryggen utåt. De får synas, alla mina böcker. Det är fotoböcker, pocket, guider, tips och trix varvat med feta romaner jag fått från mammas gamla boksamling och tjockare magasin jag samlat på mig sen fyra-fem år tillbaka.
Faktum är att jag inte läser så mycket egentligen, men jag gillar böcker. Jag gillar att titta på dem, rada upp dem, hålla i dem och…bara ha dem.

Mamma och syster var här med dem för bara någon dag sedan. Hyllorna alltså. Vi bar upp dem från folkvagnsbussen på parkeringen, vidare uppför den krokiga och ostabila trappan in till mig genom snöblandat regn och blåst. Det gick bra. Vi tog en fika tillsammans efteråt. Bara satt och pratade. Sedan var de tvungna att åka tillbaka till Sollebrunn igen.

Jag stod först en stund och bara tittade på hyllorna. Inte för att de är något märkvärdigt med dem så sätt. De är jättegamla, men inte tillräckligt gamla för att vara någon ”big grej” liksom. Det är vanliga trähyllor. That’s it.
Funderade mest på hur jag skulle placera ut mina böcker. Vilken ordning, om det skulle vara någon ordning alls eller om jag bara lite på måfå skulle knö in det så att jag blev av med skiten.
Nä. Inte det där sista, det var inte alternativ.
På med musiken. Den lugnaste spelningslistan jag har med närmare 650 låtar på. Den är över 42 timmar lång. Har lagt sjukt mycket tid och omtanke på den där listan som jag tror att jag började med hösten 2013. Jag skulle kunna stå och greja här i nästan två dygn och bara lyssnat på den playlistan om jag hade viljat. Men det gör jag inte. Jag går inte där i 42 timmar, kanske tre. Tre timmar till tonerna av släpiga röster och slideguitars av bland andra Bob Dylan, Daniel Norgren och John Mayall.
Allt går i sån slowmotion med den spelningslistan. Fram och tillbaka, tar bok för bok och placerar in i hyllan. Ändrar, byter plats, flyttar, tar bort, lägger till…

Det är som Steven Tyler sa i en intervju en gång när de diskuterade musikvideos. Innan man ser ens favoritlåts musikvideo så bildar man sin egna video inne i sitt huvud, en video om vad du gjorde första gången du hörde den låten. Vem du var med, var ni var någonstans, vad som hände och hur det kändes.
Varje gång en låt tonas ut på listan och en ny börjar både isar och bränner det till i magen. Det är blandade känslor. Jag tycker om den där igenkännings-vågen som kommer mot en, samtidigt som det blir känslosamt emellanåt. En skräckblandad förtjusning. Självklart kan jag välja att klicka bort låten, spela en annan – eller så kan jag välja att stanna kvar och få upp den där egna musikvideo i huvudet om vad jag gjorde, vem jag var med, var vi var någonstans, vad som hände och hur det kändes. Och förutom att det kändes då, allra första gången jag hörde låten – så händer det så mycket inom en genom hela låten precis i just denna stund. Det känns och det känns så jädrans mycket. Och det är ju bra, för annars skulle det ju inte ha betytt något.
Men det är inte bara låtarna som får mig att stanna till, känna och lyssna lite extra…

Jag bläddrar lite i varje bok innan jag ställer in den i hyllan. Några är helt tomma. Eller, de är ju inte tomma – de är ju fullmatade med information, text, ord; en historia som någon stackars författare kämpat i närmare år med – men de har inte berört mig. Inte lämnat några avtryck. Har inte ens ett lämnat ett bokmärke eller ett vikt hörne.
Andra däremot, de väger tyngre i handen. Inte i negativ bemärkelse som att de skulle vara tunga som tegelstenar och ha varit jobbiga att läsa. Men de har till skillnad från andra böcker i mina bokhyllor påverkat mig. Mycket.

Flera utav böckerna har hälsningar i sig. De är signerade. Personliga meddelanden. Några korta, andra längre. Flera utav dem som signerat kanske skäms idag, andra kanske fortfarande kan stå för det. I vilket fall som helst så betyder de lika mycket för mig idag som när jag fick dem.
Några böcker står det ingenting i, men jag har fått dem vid speciella tillfällen. Exempelvis så är en bok på engelska. Jag är inte alls bra på att läsa böcker på engelska. Eller rättare sagt; jag gör det nästan aldrig och vågar inte ge mig på den, även om just den här är jättetunn. Han jag fick den av sa att jag borde läsa den, att jag kommer tycka om den. Nu har den stått där i drygt 1,5 år och varje gång jag ser den tänker jag på J. Och att jag borde läsa den…

”I ett regngrått Stockholm syns bara solen när du går bredvid…” 
Från A. Mosebacke Hostel, Stocokholm, 2013.

A och jag var bästa vänner en kort men intensiv period. Vi åkte till Stockholm ihop och sov i ett jättelitet rum utan fönster på ett hostel i Mosebacke.
Vi har ingen kontakt idag, A och jag. Tror föresten det är Thåström som som står för den där textraden. A tyckte mycket om Thåström. Vi köpte varsin bok till varandra i på den där huvudstadstrippen. Han fick en poesibok av mig som han önskade sig. Vad jag skrev i hans bok?
”Du lever ju också…” tror jag. Vi pratade om något speciellt just där och då, vad exakt vet jag inte. Livet, I guess?

”Det är fantastiskt att du släppt in mig i ditt liv. Du imponerar bara genom att andas. Du är fin, Josefine. Jag stannar gärna en stund. Kram!”
Från T. Stockholm, 2013.

Även den signerad i Stockholm. Även där pratade jag och T med varandra under en kort och intensiv period. Idag hörs vi typ aldrig av. Men det gör inte så mycket. Det gör heller inte så mycket att jag och A inte pratar. Tror det är meningen så. Att vi skulle ha varandra just där och då, liksom.

”Tack för chokladen!”, ”Lycka till – vi ses igen!”, ”Härligt att ha dig här!”, ”Varmaste kramar”…
Från Christer i P3-redaktionen, 2011.

Finaste hälsningarna från hela Christer i P3-gänget när jag var där på besök under sista året på gymnasiet. Jag fick sitta med ljudteknikern och titta på Morgan som sände Fredagsflörten genom en glasruta. Världens snällaste människor, både i radio och i ”verkligheten”.

Det tar lång tid att ställa upp böckerna. Jag är klar femton gånger, men tar ned dem och börjar om lika många gånger. Det måste bli rätt, det ska kännas rätt – och jag är fortfarande inte säker om jag har placerat dem ”rätt”.
Efter böckerna började jag sortera mina skivor. Även dem signerade med små meddelanden från olika musikprofiler. Är jag för petig, har för mycket fritid eller är jag lite överdrivet nostalgisk?

Jag låter spelningslistan rulla vidare. Jag har sänkt volymen för att inte störa grannarna då klockan snart är midnatt.
När jag tror att jag börjar bli klar ställer jag mig en bit bort för att se hur det ser ut. Jag har min egna lilla ordning på böckerna. Ingen annan förutom jag vet i vilka böcker det står små saker. Små meddelande, bokmärken, papperslappar, blommor jag torkat för att använda till något projekt jag tänkt genomföra – vet bara inte vad eller när det blir av…

Det är just det här jag älskar med böcker. Och skivor.
Bokhyllor och skivbackar. Fotoalbum och blandband. Uppradade i hyllorna.
Det betyder så mycket mer. Det säger så mycket mer. Det visar så mycket mer.
…så mycket mer än om jag skulle läsa en bok på min iPad, sätta på en playlist skapad av någon annan bara för att jag inte orkar välja själv eller ha alla mina bilder på någon minnepinne undangömt längst ned i byrålådan.
Det berättar så mycket om mig själv, om vad jag varit med om.
Jag blir påminde av att bara titta på allting.

Framförallt känns det så mycket mer att ha allt det där framme,
och det känns för att allt det där har betytt något.

 

 Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...