Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Alldeles för tunn jacka

2015-05-30 av ozelot

1949_2Det är natt, natten till mellan fredag och lördag och jag har gått hem tidigt från alla festligheter och folkliv. För att det inte hade någonting att ge mig, att jag tyckte att de människor jag stötte på var så fruktansvärt banala och tråkiga och att jag bara ville därifrån, in i mig själv.
Men mest kanske för att jag ändå den här kvällen hade alldeles för tunn jacka och att det räckte med en kall vindpust i denna fimbul-vår för att jag skulle frysa in till ryggmärgen.

Jag har druckit något glas vin för att jag tog skydd i värmen i tröstlös väntan på ett väderomslag.
Du är egentligen inte ens där, inte i anden, men du kan ändå inte stänga ute omgivningen och den kan inte stänga ute dig.
Ni är som två motpoler som inte kan vara i samma rum under fredlig samexistens.

För normala fredagsmänniskor är du ett freak för att du sitter ensam i en bar och bara läppjar på en öl eller glas vin och förutsätter att du är undantaget och att de är de normala.
Att du måste vara konstig som sitter själv och tänker lite utan att söka kontakt.
De börjar ställa jobbiga frågor som ”varför sitter du själv?” ”Är du deppig”,
”varför håller du dig bakom örat när du pratar?”

Så jag säger något.
För att det skall passa in i deras verklighetsbild, dessa svennejävlar kring 20 med en första extrajobbslön i plånboken, och för att jag bara vill slippa fler frågor.
Slippa prata med dem. Låt mig va.
Säger att jag väntar på en vän som skall komma från Stenafärjan.
Haha, Stena-färjan.
Jag har nog aldrig väntat på någon som kommer från Stenafärjan.
Jag har bara för tunn jacka och jag sitter här själv för att jag vill sitta här själv, kan du inte få in det i ditt lilla begränsade huvud, svennejävel?
Annars hade jag väl slagit mig ner någonstans, vid ett bord eller ringt någon?
Jag kan vara ytterst verbal och charmant.

”Är du deppig?”

Ja vad svarar man på det? Som om en jakande sats skulle bli startskott för en ambulansuttryckning i detta konungarike av nedfrusta benmärgar? Som att du, svennejävel, skulle ha några tröstande ord till övers som ens förmådde att snudda vid alla de saker som hinner passera genom min hjärna på bara nån minut?
Känner mig bara plötsligt så otroligt överlägsen, fylls av förakt.

Jag testar en alternativ approach:
”Ja jag är deppig”. Jag har gått igenom en separation, tvingats att omvärdera allt jag varit, gått från hus och hem.
Hunden har dessutom fått en cysta i underlivet och själv har jag en svår och obotlig sjukdom.
Nu flyr de för livet och jag skrattar lite inombords, jag har inte ens nån hund.
”Don’t ask for something you didn’t wish for”
Din dumma jävla bondejävel.

På vägen dit törnar vagnen i en person som likt en lobotomerad råtta absolut skall hinna över spårvagnsspåret när föraren plingar i panik i hög fart.
Istället för att liksom ta ett steg tillbaka får de tunnelseende och skall springa över en tvåfilig räls med framrusande spårvagnar och riskera livet på kuppen?
Vilken märklig mekanism ändå, om folk har påbörjat en rörelse har de väldigt svårt att avbryta den.
Rösta på nazipartiet? Jajjemen jättegärna, follow the führer!
Jag börjar känna mig som spårvagnschauffören: Som omsluten av ljuddämpade plexiglas mot världen finner jag mig vara den enda vettiga människa på Tellus ikväll.
En lite sorgsen och frusen ambassadör på uppdrag i en nation befolkad av lobotomerade laboratorieråttor.

Någon sveper ner ett fullt glas öl i backen, det slår i tusen bitar, alla i hela baren applåderar.
Jag känner mig plötsligt sorgsen, en ganska söt tjej börjar plötsligt skrika och fara ut mot något som skulle kunna vara hennes pojkvän inte vet jag men allt stannar upp.
Hon verkligen totalskriker, helt maniskt och hennes pojkvän som försöker lugna henne går bet.
Jag kan inte låta bli att titta på hennes bröst, som guppar upp och ner när hon gapar och håller på.
Verkar vara en typisk fyllenoja, eller också behöver hon bara spärras in, kanske lobotomeras?
Men jag kan inte låta bli att titta på hennes bröst.

”Varför har du handen bakom örat när du pratar”
Det är för att jag skall slippa höra vad jag svarar, ditt dumma jävla kreatur.
Jag reser på mig, kränger på min alldeles för tunga jacka mot världen, och går.

Väl hemma duschar jag i vad som kan vara en evighet i hett vatten och kryper ner under täcket.
På laptopen hittar jag snart programmet Mina två liv vars i alla fall första avsnitt kretsar kring författaren, debattören, teologen och läraren Ann Heberlein och hennes bipolära sjukdom typ 2.
Bipolär sjukdom typ 2 är som bipolär sjukdom typ 1 – bara det att man istället för att oftast vara i den utåtriktade och hyperaktiva utåtriktade bara jämt är deprimerad.
Vilket nedköp tänker jag: Om man nu ändå skall vara bipolär så får man inte ens del av de effekter som kan vara najs med diagnosen.

Som att ta viagra men inte få knulla.
Som att köpa en alldeles för dyr tunn ”sommarjacka”, så är det bara iskallt ute hela tiden.

Jag lever mig in i programmet, det är ett mycket hudnära och känsligt program.
Ibland sorgligt men också fyllt av skratt.
Sedan kommer jag att tänka på att precis alla filmer och serier som folk tar till sitt hjärta skall vara fylld av dessa två komponenter: ”en del sorg men också mycket skratt”.
Varför är det så? Kan inte bara en film vara skitsorglig, sedan får man väl slå på Helan och Halvan eller nåt?
Nä allt skall balanseras, komponeras och paketeras i ett allt mindre paket, där precis allting ingår?
Livet, the short version.
Köpa The Study Guide till Cather in The Rye men inte orka läsa själva romanen.

Nu älskar jag i alla fall Ann Heberlein och jag vill kliva in i rutan och lägga armarna om henne.
För jag haaaar empati.
Det finns många andra bra personporträtt i programmet som får figurera som ambassader för denna mycket vanliga folksjukdom.
Som jag tyvärr inte har, eller hade – men ändå kan känna igen.
Igenkänningsfaktor 40.

Har känt en, kanske till och med två, som var bipolära:
Sett skoven komma, de spontana idéerna mitt i natten, någon chef som skulle ringas upp på sin fritid för det ena eller andra briljanta artikelupplägget.
Den plötsliga lössläpptheten både vad gäller ekonomi, sexualitet och alkoholkonsumtion.
Sedan en gråtande ångesthög på sovrumsgolvet som man måste ta hand om.
Lägga armen om och ta hand om.

Du är van vid att ta hand om andra, men inte så bra på att ta hand om dig själv.
För att du har en sån jävla kevlarhud som gör att du tål vad som helst, till och med iförd för tunn sommarjacka mot livet,
Det är inte det att du inte känner smärta, köld.
Bara det att du har lärt dig att stå ut med den, utan att röra en min.

Eller kan jag rent av vara bipolär? Är det det jag har utan att veta om det?
Känner nästan att det skulle vara en tröst, att ha någonting, att ha en diagnos fastän jag mest är melankolisk medan bipolära människor försöker karva sig in i halspulsådern med naglarna.
Melankolin, den iskalla panikångesten går dock som barn i huset med egen nyckel, men ger sig av ganska fort.
Inte ens det får du ha särskilt länge, inte vara del av ett större sammanhang med någon som kliver in i rutan och lägger armen om dig.

Du önskar nästan att den där spårvagnsföraren bakom sitt ljudisolerade plexiglas skulle strunta i att plinga, och bara välla rakt i den där horden av skenande råttor så att blodet stänkte.
Slår snart bort den tanken, också.

Du har bara en alldeles för tunn jacka.

En kommentar på Alldeles för tunn jacka

  1. Cissi

    Genialisk text, känslig och inkännande men samtidigt vass och hård i ett!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-12-08

  I tider som prånglar ut trista nyheter som kan göra den bäste uppgiven så uppstår  ljuset. I mörkret fladdrar alltid ett ljus. Våra brinnande hjärtan. Samtidigt som politiker verkar ha fått fnatt eller tvingas till dåliga beslut pga kompromisser och många svenskar känner sig så otrygga att de lägger…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...