Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Bring me Everyone, Sweden Rock…” @ Sweden Rock Festival, 6 juni 2015

2015-06-14 av

Så! Nu serrni, nu ska jag ta och berätta för er om mitt fantastiska besök på årets Sweden Rock Festival.
Som jag tidigare skrivit om här i bloggen blev det tyvärr ingé fyradagars-vistelse på festivalen som det blivit de tidigare sex åren jag varit där. Och, på riktigt – jag har aldrig känt sådan illamåendeförväntansångestfyfanvadjagvillvaradär-känsla tidigare som dagarna innan vi åkte. Jag trodde på riktigt att jag inte kunde längta så mycket till något.
Lärde mig något där – jag har inget annat val än att åka till Sweden Rock Festival varje år. Jag kommer gå under jord det året jag inte kan göra det.
Men! Nu pratar vi inte om det mer – nu ska jag titta på bilder från lördagen den 6 juni och natten till min fantastiska födelsedag.
SwedenRock_1413webben

Hela Sweden Rock-trippen började redan klockan 02:45 för min del. Planen var att vi, mamma och jag, skulle bila ned till Sölvesborg klockan 04:00 och vara framme någonstans kring 08-tiden. Sagt och gjort: jag vaknade, steg upp och kokade kaffe samtidigt som jag kollade min kamerautrustning en sista gång och såg till att allt var laddat och nedpackat. Någon frulle var inte att tänka på. Alldeles för nervös och på tok för konstig tid att käka på. Istället stannade vi till några gånger under resans lopp. Som ni ser på bilden ovan till exempel.
”Det ser gööräckligt ut – men man blir mätt!” sa mamma och gav mig en räkburk med chiagröt, kokosmjölk och hallon hon hade tagit med sig hemifrån. Så, nu vet ni sanningen – ni som läser trendiga matbloggar där ute – såhär ser chiagröt EGENTLGEN ut (men det är jäkligt gott och det är fruktansvärt mastigt. Bra festivalmat alltså…).

SRF1

På vägen ned lyssnade vi självklart på massor av musik från alla årtionden. Rolling Stones, The Beatles och Barry McGuire stod för 60-talet, ”moderniteter” som Mustasch, The Darkness och Graveyard, 70-talsklassiker som 10CC , Alice Cooper och Electric Light Orchestra och lite 80-tal på det i form av Roger Taylor och Billy Idol. 90-talet har aldrig varit någon hit i våran bilstereo eller någon stereo i närheten utav oss överhuvudtaget.

Mycket riktigt, vi anlände till Norje strax efter 08:00. Inte många, men några hade vaknat till liv. De allra flesta såg ut som lulliga zombies med för stora hoodtröjor eller turbaner på huvudet efter morgonens dusch. Det här var sista dagen på festivalen så det var väl inte så konstigt att det var lite halvdött på området och campingplatserna. Men morsan och jag, vi var pigga och fräscha – today was the day liksom.
Vi hälsade på Thomas i Rockbussen. Ni som läst mina tidigare Sweden Rock-rapporter, ni vet ju att jag hängt en del borta på Rosenlunds Camping med Thomas, Gugge och Jörgen som sover över i den där bussen. Himla bra trio.

SRF2webb

Det regnade på förmiddagen. Vi lassade in vår packning in i stuga som låg en bit från området (ni som läst mina tidigare SRF-rapporter vet vad det är för fin liten stuga det handlar om. Om inte – bläddra någon sida bakåt i bloggarkivet så hittar ni det!). Därefter promenerade vi ned till området för att hämta ut biljetter och presspass.

Efter nästan fem timmars bilresande var vi hungriga på riktig mat. Eller, tja – riktigt och riktigt. Sweden Rock har helt OK käk på området för att vara festivalmat tycker jag. Vi hamnade vid något slags grillstånd där jag beställde en såndär pulled pork-hamburgare. Jag har, på riktigt, aldrig sett så mycket pulled pork i hela mitt liv, och killen som lassade i min burgare  verkligen kämpade med att trycka ned så mycket kött som möjligt mellan mina två brön (det där lät ju fel för den som har tokig fantasi, but come on you fatt what aj miiin).  Mamma stod och asflabbade och jag bara skakade på huvudet och sa
”Nej…nej…nej…inte mer nu. Sluta. Nej…nej…nej…”. På bilden ser den väl inte så AH MAJ GAD-stor ut som min text kanske beskriver. Men den var, asså, stor.
Om den var god? Tja, första tuggorna, sedan dog jag mätthetsdöden.

SRF7webb

Det var ju Nationaldagen så de gula och blåa-färgerna dominerade på festivalområdet. Jag körde också med det till en början, men så började det regna, blåsa och vara kallt och bedrövligt. Så jag gick hem och bytte från mina gula shorts och blåa t-shirt till svarta jeans och boots med klack – något jag ångrade bittert så snart jag äntrade området igen och solen kom fram och det kokade som bah den.
Men, äh – vart juh gött mä änna sooool i alla fall.
SRF3webb

Klockan 12:00 var det dags för Nationaldagsfirande på Rock Stage. Det är nog faktiskt den scenen jag sett…minst konserter. Vet inte varför, det känns som den ligger ”fel” liksom. Men det är nog bara något jag fått för mig då det för många utav mina festivalpolares absoluta favoritscenen. Aja, the taste is like the ass – big and….shared? (MÅSTE bli bättre på engelska för nu börjar det bli pinsamt på riktigt…).
Några som aldrig är pinsamma är de fantastiska konferenciererna som är på plats varje år på Sweden Rock. Här ovan ser vi Mattias Lindeblad och Melker Becker. Tycker så mycket om dem.
SRF5webb

Mattias och Melker presenterade Nationaldagens värdar; Mustasch. Ralf Gyllenhammar äntrade scenen med utsträckta armar och tog emot publikens jubel i gula byxor och blå t-shirt med tre kronor-symbolen på. Han var så jädrans snygg i det där. Han borde ha färgglada kläder mest hela tiden tycker jag. SRF12Webb

På varsin sida om scenen stod Stam (bas) och David (gitarr) och vevade med flaggorna. Det blev allsång till Nationalsången och Ralf vevade med armarna som en dirigent framför publiken. Han lyckades tappa texten vid något tillfälle eller två, något som fick vissa tjommar på bland annat Facebook att ryta till. Men men…
han hade ju en kör på närmare 30 000 som hjälpte till så det gick bra ändå.
BILD8webb

Sen var det tjofittebang och hela showen drog igång med Double Nature. Det känns inte alls längesen som den låten släpptes som första singel från det fantastiska albumet ”The Latest Version of the Truth”. Den blev så megahyllad av allt och alla – men det beror ju på att det är, tycker jag, en utav världens absolut bästa låtar.
I alla fall, på den tiden, kring 2007-2008, spelades alltid den låten sist på konserterna, och det  var världens drag och röj och herregud vad bra det var. Ståpäls gånger sjutton på det där.
Men det var då det, det har gått närmare sju år sen den tiden och…mycket har förändrats.

SRF6Webb

Men mycket är sig likt också. Ralf är ju väldigt underhållande på scenen och bjuder på sig själv utan att bli någon som tror att han är ”rolig”, eller hur man ska säga. Inga konstiga spel eller ”Nu gör jag såhär för då tycker publiken jag är rolig” – nope, Ralf är Ralf. Så jäkla mycket Ralf också. Antingen så fullkomligt älskar man honom eller så avskyr man honom som pesten (om man ska dra de slutsatserna jag har hört från mitt kompisgäng vad de tycker om honom). Och jag älskar honom. Punkt-ISH.
Och självklart ska man dricka matchande öl på Nationaldagen.
SRF11webb

I fotodiket träffade jag flera fotografer som jag kände igen från förra årets Sweden Rock. Man hälsar på varandra, utan att riktigt känna varandra. Man är kollegor samtidigt som man är varandras konkurrenter. Man är väldigt mån om varandra där i fotodiket. Det är inte den där fighten som många tror att det är. Nog är vi alla ute efter THE bild, den bästa utav dem bästa, men samtidigt vill man inte trampa någon på tårna. Man flyttar sig och hukar sig för varandras fotande, ber om ursäkt om man råkar stöta till något eller liknande. Det är himla bra grej, tycker jag.

SRF13webb

Men den där konkurrens-grejen skulle nå nya höjder när Ralf och jag fick ögonkontakt under andra låtens gång….SRF8

Näe, det var inte den här blicken jag fick, men nästan.
Under andra låten tog jag ett steg närmare scenen än alla andra fotografer i fotodiket. Ralf såg ned på mig från scenkanten där han stod och våra blickar möttes. Det var en mycket allvarlig Ralf som stirrade på mig, sedan pekade han på mig och visade tecken åt mig att jag skulle komma upp på scenen. Alla ljud försvann och jag blev först lite ställd, men samtidigt så…kändes det så självklart. Liksom ”Okej, nu är det dags – nu gäller det, Josefine.”.

Det fanns inga direkt enkla sätt att komma upp på scenen. Ingen trappa eller ställning på något vis, och inte heller någon scenvakt som ville hjälpa mig. De skakade på huvudet när Ralf försökte möta deras blickar – men Ralf var envis, han ville ha opp mig (vilket jag är oerhört tacksam över). På något sätt så lyckades jag först slänga upp mina kameror på scenkanten – sedan, likt i en klätterställning för små barn på en lekpark så klättrar jag på ställningen på högersidan, tar tag i Ralfs utsträckta hand och slänger mig upp över scenkanten i mina lite för tighta jeans och lite för jobbiga klackskor (alltså, det var inte ”typical klackskor”, men ändå inte gjorda för att slänga sig opp på en scen liksom…). Sedan var jag plötsligt där.

AT1webb

”Ta kort på publiken nu!” gapar Ralf åt mig och överröstar musiken som dunkar på.
”Ja ja för fan!” säger jag och skyndar mig allt vad jag kan för att byta objektiv på min kamera. Kan varit den mest nervösa stunden i mitt liv. Jag har liksom närmare 30 000 personer framför mig + ett utav mina absolut största favoritband i ryggen som väntar på att jag ska göra något, jag ska föreviga den här stunden – och den här stunden kommer aldrig igen. Det är nu eller aldrig.
När jag är klar suckar jag av lättnad, möter Ralfs blick igen och han gör en rörelse med armen ut över scenen som ser ut att mena
”Scenen är din!”.
Och precis som när Ralf äntrade scenen inför nationalsången sträckte jag ut armarna och tar emot det enorma trycket från publiken. Sedan fotograferar jag som en dåre – och här ovan ser ni en utav bilderna på världens bästa Sweden Rock Festival. Världens bästa människor. Älskar dem.

BILD2webb

Sedan backade jag några steg, men fortsatte ändå att ta bilder på Mustasch och deras spelning. Det var en underbar känsla samtidigt som det kändes så…självklart på något vis. Jag menar, allt gick så lungt och smidigt och fint. Kände mig aldrig osäker någon gång där uppe. Jag rörde mig fritt fram och tillbaka längs de båda sidorna. Lite framför, lite bakom, lite hit och lite dit. Mustasch2webb

2013 fick jag följa Spiders på samma sätt när de spelade på 4Sound-scenen (det kan ni läsa om och se bilder ifrån här!). Då var allt planerat och jag hade haft kontakt med dem ett bra tag innan deras gig – men det här, det var ju helt annat.
Jag kunde på riktigt inte fått en bättre start på den här festivalen. Jag som hade grämt och mått så dåligt över att inte ha varit på plats det andra dagarna på festivalen, och så kommer man hit för en dag och det inleds såhär.
Det är ju helt otroligt.

BILD4webb

Som fotograf har man alltid tre låtar på sig nere i fotodiket, sedan är det dags att gå därifrån. Jag hade inte fått några direktiv om hur jag skulle få göra uppe på scenen, men jag antog att det gällde detsamma för mig däruppe som för dem där nere.
Så, efter tre låtar så letade jag efter någonstans att ta mig ner igen till diket och gå den vanliga vägen tillbaka, men det var lättare sagt än gjort då scenen kändes så mö högre än vad den var när jag klättrade opp för den.
Lyckades få ögonkontakt med en kille backstage som ledde mig sedan vidare ut bakom scenen och hänvisade mig mot utgång och publikhavet igen.

BILD6

Det kändes märkligt att komma ut dit, fast ändå inte. Jag kände en sån brinnande lust att berätta för allt och alla om vad som precis hade hänt.
Hallå? Såg ni? Jag var där uppe? Såg ni? Eller, klart som faen att ni gjorde – ni är 30 000 pers som står här och tittar på Mustasch. Ni såg, eller hur?!

Nere i folkvimmlet hittar jag min mamma och ger henne en fet kram.
Det ska hon ha, den där gamle mamman. Det kan ni läsa om här föresten, om ni vill.

BILD7

Ja, så kan man också ineda sitt Sweden Rock Festival.
Och det bästa är; det här var bara början…det skulle komma till att hända flera sjuka, konstiga, berörande, vackra och fina saker de kommande timmarna man spenderade där nere i Norje.
Men det fortsätter jag att berätta om i nästa inlägg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-07-09

Det var ett tag sedan SKRONK släppte sin skiva LIVSTID. Skivbolagsdirektören, konstnären, musikern mm DAN FRÖBERG var på plats på Crippas för att sälja SKRONKS skivor. Det är Margita Persson som målat omslaget. Ingen text på framsidan av konvolutet, Fröberg anser att det är snyggare utan. Jag sitter med Primadonnan…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-07-11

Jim Morrison, Dylan, Öijer & Adonis är större poeter än va jag är Men jag är jäkligt bra det är jag. Att acceptera droger & pedofili är inte liberalt utan omoraliskt common sense brukar leda en rätt Carl Maria von Weber Det regnar tussilago vid glömda garageportar som präntats av…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-07-11

OM DU FÅR OVÄNTADE GÄSTER Ett halv kilo fläskfärs släng den i en glasform rund eller avlång, ej stor platta ut den ta salt och svartpeppar över alltihopa vänd över den ena halvan över den andra och platta till så den täcker hela formen hacka två stora klyftor vitlök, tycker…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...