Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Eat like you love yourself”

2015-09-16 av

Selfie3_6759

BLOGGHallådär
De senaste kvällarna har jag lyssnat på hög musik och rensat min skrubb. Det ser lite ut som den skrubben Harry Potter bodde i under sin tid hos den där elaka familjen (alltså, jag har typ bara sett två Harry Potter-filmer och det var flera år sedan. Kommer inte ihåg om han någonsin flyttade därifrån, om det var släktingar till honom eller…? Ja. Whatever…) Det är en liten, liten dörr i mitt kök som leder in till ett avlångt vindsliknande förråd. Där har jag knött in massor av flyttlådor och papperskassar med saker i som väntar på att bli sorterade, placerade, organiserade och hitta ”sin” plats i lägenheten.

I vilket fall som helst, jag har börjat så smått att gå igenom mina ”allt i allo”-lådor jag inte tittat i på flera år.
Man hittar mycket. Väldigt mycket. Det är gamla dagboksanteckningar, mina första visitkort, mina första artiklar i Alingsås Tidning, vykort från kompisar från grundskolan, handskrivna brev, autografer, pressleg, fotovästar…
framför allt är det väldigt mycket bilder.

Det är väldigt känslosamt att kolla igenom alla de här sakerna. På ett bra sätt, för det mesta. Jag blir väldigt rörd liksom. Jag började gråta flera gånger när jag läste mina gamla dagböcker och såg bilder på dem man hängde som allra mest för några år sedan – men som man idag inte har någon kontakt med alls.

Skärmavbild-2015-09-15-kl.-22.30

Något som man inte kommer undan när man rensar bland minnen från förr är åren när jag led av ätstörningar/anorexia. Jag har skrivit om den tiden flera gånger förr här i bloggen, men jag tycker det är ett ämne som man måste våga prata om. Våga prata om det gamla, våga prata om det som var, våga prata om det.
Jag tror det hjälper mer än det stjälper.

Skärmavbild-2015-09-15-kl.-22.30

Jag hittade dessa bilder. De är från juni, 2007. Skolavslutning i Gräfsnäs Slottspark. Killen jag står brevid är Markus. I min väska har jag en videokamera jag fick i födelsedagspresent någon vecka tidigare. Jag hade önskat mig en videokamera jättelänge – det var fantastiskt att jag äntligen fick en. Och de där örhängena, de har jag kvar. De hänger just nu på mitt smycketräd jag har stående på ett litet bord ute i hallen.

Det är lite dubbla känslor att kolla på de här bilderna. Jobbigt att kolla på dem mest för att jag kommer ihåg hur jag kände inför den här skolavslutningen. Jag var förkyld, hade precis kommit hem från mitt första år på Sweden Rock Festival och var inte i form alls. Varken psykiskt eller fysiskt. Jag bytte om säkert tio gånger innan vi åkte vidare mot den där avslutningen eftersom jag kände mig tjock i alla kläder jag hade. För att inte tala om hur enorma höfter jag tyckte jag hade.

Skärmavbild-2015-09-16-kl.-12.54

Det jag minns främst från den här tiden är att jag var väldigt arg och irriterad nästan hela tiden. Väldigt ego. När man har ätstörningar så lever man ju i sitt egna lilla universum där man inte släpper in någon utan bara tänker på en enda grej 24 timmar om dygnet, just det där ang. hur jag ska lyckas få i mig så lite mat som möjligt, vilka måltider kan jag skippa, hur stoppar jag ned mat i fickorna på ett smidigt och så diskret sätt som möjligt osv. Allt och alla andra som kommer emellan och rubbar tankarna är jobbiga, de fattar inte. Därav blev man expert på att ljuga om allt också, eftersom man inte vill att någon ska få reda vad man håller på med. Jag ljög, oj vad jag ljög och gömde mat i fickor, väskor och liknande…
Det är sjukt.

Skärmavbild-2015-09-16-kl.-12.56

Markus var en av mina närmsta vänner under den här tiden. Vi spelade ihop i flera band på högstadiet och umgicks väldigt mycket, både i och utanför replokalen. Idag har vi ingen vidare kontakt, men han kommer alltid vara en viktig del i mitt liv, på högstadiet ni vet – där det händer så fruktansvärt mycket. Jag vet inte om han riktigt förstod att jag var sjuk där och då, eller så gjorde han det men inte ville säga något om det. Och det förstår jag på sätt och vis, som jag berättade innan så vill man inte höra från andra att de misstänker att något är fel. Återigen: ”De fattar ingenting!”. Man blir arg, fräser ifrån etc.
Alla de där arga känslorna fick jag även utlopp för i en svart dagbok. Precis som utsidan var den svart rakt igenom, alla blad jag skrev i. Mörker, mörker och återigen mörker. Jag skrev ofta i den och bar med mig den vart jag än gick. Jag skäms när jag tänker på den dagboken, för det var inte jag som skrev – det var bara massa hjärnspöken.
Jag har slängt den där dagboken nu. Det fanns ingen mening att spara på den.
Hade jag släppt den som bok hade jag förmodligen vunnit pris för bästa skräckroman eller något.

Skärmavbild-2015-09-16-kl.-12.50 

Jag frös väldigt mycket, hade sämsta blodcirkulationen och mina tår och fingertoppar var nästan alltid blåsvarta. Här sitter jag på en skolresa och fryser i augusti medan de andra spelade vollyboll i shorts och linne. Andra delar av kroppen tog stryk också. Jag var utan min mens i över ett år, jag hade ständigt ont i mina knän pga ingen ledvätska och jag tappade hår. Ändå såg jag mig aldrig som ”riktigt sjuk”.

Många har frågat ”varför” man får ätstörningar. Det är ju såklart väldigt inviduellt. I mitt fall var det nog en ”klassisk tonårsrivalitet” i högstadiet. Jag jämförde mig väldigt mycket med andra tjejer i klassen och har, återigen, alltid känt mig ”lite större” än de andra.
”Om jag bara går ner något kilo så kommer jag att må bättre. Då kommer han tycka om mig. Då komma jag få lite mer kompisar. Då kommer jag…” och så vidare. Det hela eskalerar, man ställer högre krav på sig själv, vill gå ned ytterligare några kilon – sedan är det igång och det finns inget stopp.

k

Hjärnspöken, så många hjärnspöken. Jag kallade det hela ofta för ”den onda och den goda sidan”. Vissa dagar satt den goda på min axel och det var de dagarna som var bättre, då kunde jag äta lite mer. Andra dagar, när den onda sidan dominerade var sämre. Då fick jag ångest bara av att tugga tuggummi.
Jag berättade det där för en skolsyster jag gick till när jag var som sjukast, om den onda och goda sidan.
Hon hånskrattade åt mig, sa något i stil med ”Heh, ja – det var ju lustigt. Så kan man ju också uttrycka det…”. Sedan sa hon att Risifrutti var ett utmärkt mellanmål för mig, ”Fast tja, för andra är det ju rena sockerbomben – men du skulle kunna äta det!”.
Jag gick aldrig dit mer.

Skärmavbild-2015-09-15-kl.-22.36

Det som räddade mig från att glida djupare ner i det svarta hålet var det jag skrev om i första stycken
– det var att prata om det. Min mamma och syster var det absolut största stödet under den här perioden, och är det än idag. Vi pratade, pratade och pratade om det och de lyfte verkligen fram all det jag faktiskt missade (läs: livet) om jag fortsatte som jag gjorde. Jag skulle inte ha någon ork till att göra alla de sakerna jag älskade, som att spela musik, träffa nya människor, skriva, fotografera och filma…

Plötsligt så var det någon liten väckarklocka där inne som började ringa. ”FATTA!” liksom. ”Fatta att du sabbar hela ditt liv, Josefine!”. Sakta men säkert började det gå åt rätt håll.
Det var nog slutet av andra året på gymnasiet som jag kände mig mer trygg i mig själv. Då var det inte längre jobbigt att äta lunch i matsalen till exempel. Jag kunde till och med gå hämta mat två gånger om jag var hungrig. Det var ett stort steg för mig.
Jag blev mer engagerad i skolarbetet och tyckte i stort sett varje dag var fantastiskt rolig! Det var medieprogrammet på Alströmergymnasiet, och det passade som handen i handsken för mig. Det var ju världens roligaste klass med världens bästa ämnen! Jag ville ju göra bra ifrån mig där, jag ville orka med alla uppgifter – för det var verkligen allt jag älskade att jobba med, såsom att sända radio, skriva artiklar, intervjua spännande personer, fotografera i studion, designa skoltidningen och så vidare. Jag visste att jag inte skulle orka göra någonting av det där om jag inte fyller på med bensin, med mat.

Blogg

Så idag är jag såhär stark och glad. Jag har mina komplex över min kropp, men jag är en helt annan människa idag. Framförallt så MÅR jag helt annat idag. Annat än vad jag gjorde 2007. Åtta år har gått sedan jag var som värst i min sjukdom. Men det går att ta sig ur. Svårt är det. Riktigt jävla skitsvårt och alla behöver olika typer av hjälp för att komma ur det. För mig var det inte anorexiacenter eller regelbundna besök hos psykologer mm. Jag behövde någon form av uppvaknande, som påminde mig om vad jag älskade (och fortfarande älskar) i livet. Och det fick jag av mina närmsta, de som kände och fortfarande känner mig allra bäst.

Eftersom jag har bearbetat det här så många gånger så är jag inte rädd eller känslig för att blotta det såhär. Ätstörningar kommer (tyvärr) vara ständigt aktuellt i vårat samhälle, men jag tror att det hjälper att prata om det. Prata om det som känns, om känslor.  Du kan skilja på bra och dåliga känslor för du vet att bra känslor får dig att må bra och dåliga känslor får dig att må dåligt. Det är inte farligt att känna.
Dessutom, den här sjukdomsperioden har påverkat mitt liv något enormt. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade varit sjuk och jag tror heller inte att jag hade värderat livet på samma sätt. Stora ord, men det är så sant.

Bilden2webb

I ett annat inlägg framöver, efter jag gått igenom lite mer i mina lådor, kanske jag lyfter fram något lite mer lättsmält än den jobbigaste tidsperioden i mitt liv,
men samtidigt känner jag att, återigen, detta är viktigt. Senast idag hörde jag de prata om ätstörningar i P4, då var det den här debatten ang. att ta bort vågen på badhus. I Stockholm har de redan gjort det, nu är frågan om Göteborg ska följa efter och göra detsamma?
Jag vet inte när jag vägde mig senast. Jag vill inte göra det, för jag är så rädd att mina hjärnspöken ska sätta igång och tänka massor av jobbiga tankar som jag plötsligt inte kan hantera. Så jag förstår att diskussionen kommer upp, jag blir nervös av att se en våg. Samtidigt känner jag precis som en av dem som de intervjuade i reportage sade:
”Egentligen, varför ska man väga sig inne på ett badhus?”
Ja, varför ska man det? När man inte kan typ…mäta sig?

”Du ser bättre ut när du mår bra!” fick jag höra när jag visade en av mina närmsta vänner de här bilderna häromdan.
Och, ja. Det tycker jag med. Det viktigaste är hur jag ser ut på insidan, och där pumpar hjärtat på bra. Just nu mer än någonsin.

Tackar för att ni läste!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-07-09

Det var ett tag sedan SKRONK släppte sin skiva LIVSTID. Skivbolagsdirektören, konstnären, musikern mm DAN FRÖBERG var på plats på Crippas för att sälja SKRONKS skivor. Det är Margita Persson som målat omslaget. Ingen text på framsidan av konvolutet, Fröberg anser att det är snyggare utan. Jag sitter med Primadonnan…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-07-11

Jim Morrison, Dylan, Öijer & Adonis är större poeter än va jag är Men jag är jäkligt bra det är jag. Att acceptera droger & pedofili är inte liberalt utan omoraliskt common sense brukar leda en rätt Carl Maria von Weber Det regnar tussilago vid glömda garageportar som präntats av…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-07-11

OM DU FÅR OVÄNTADE GÄSTER Ett halv kilo fläskfärs släng den i en glasform rund eller avlång, ej stor platta ut den ta salt och svartpeppar över alltihopa vänd över den ena halvan över den andra och platta till så den täcker hela formen hacka två stora klyftor vitlök, tycker…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...