Jag minidejtade en tjej en gång. Man skulle nästan kunna kalla det för ett Tinder-ligg fast jag aldrig haft något sånt. Hon raggade upp mig på avstånd (nätet), vi träffades, visst tycke uppstod och jag följde med henne hem.
Sedan en gång till och sedan ännu en gång.
Tredje gången gillt: Då tror man att man är kär, att det här är någonting.
En gång ingen gång. Två och tre?
Hennes katt kom och lade sig på min mage redan första natten, hade gjort sitt val.
Men så kom hennes gamla (var nog inte hans beslut) pojkvän med in i bilden, satte hårt mot hårt och då var jag ju förstås ett skrapsår mätt mot mot 9 års sammanväxta nervtrådar.
Han låg och spejade på hennes fönster, hålögd hela nätterna, sedan satte han in stöten
”Jag har träffat en ny, hon vill (också) ha barn. Du får välja.”
Det slåss man inte emot utan vidare, men det gjorde jag. Lite.
Fan vet om det var sant, han var ingen dålig människa men lättläst.
Kunde spå honom på rörelsen i ena näsvingen.
Var nog en och annan tår där som fälldes men till slut kommer man ju till en punkt där man måste säga: ”Nä hen är ett svin, jävla kukslyna!” och jag vill inte ha någon kontakt med dig alls.
Vill inte alls kramas om vi ses ute. Why?
Ingå i hennes mentala läkningsprocess för att hon skall känna sig okej med att inte ha spelat med öppna kort? Njet.
Det handlar om ren självbevarelsedrift.
Det hindrade ju inte att jag fick flatlöss av rusningstrafiken till din 120-säng.
Nåväl, Slynkören spelar (eller sjunger) i kväll på Showdown, och jag kommer absolut inte gå dit,
Hon är med där, ibland nämligen.
Och jag vet att jag kanske veknar nu när jag inte är sur över det längre.
Till vilken nytta då?
Sitter kanske kvar en hulling till en fiskekrok någonstans i delfinens fena så varför ta risken.
Showdown – Jazzhuset
Live: Ditt Fel + Cosmic Everland + Slynkören
Fredag 18 december 22.00-03.00
Entré: 100 kr
En kommentar på The Missing Game