Jag lärde känna en ny person häromveckan. D.
D och jag, vi spelade på samma 60-årsfest för en gemensam vän inne i stan.
Han var trubadur, jag var DJ.
Kom fram till att vi var ganska lika; brann för 60- och 70-talsmusiken, var lika ointresserade av Star Wars och pratade på något vis samma språk. Det var rätt häftigt, att klicka med någon så fort efter ett så kort möte.

Vi hade några timmar att slå ihjäl innan gästerna till festen skulle anlända, så vi köpte varsin take away-kaffe på ett café nere vid Brunnsparken och promenerade upp mot Kungshöjd. Kaffet i muggen hann ju kallna förstås, men det gjorde inget. Solen skén, folk satt på uteserveringarna med solbrillor på och vi hade gott om tid att promenera över kullerstensgatorna och vidare uppåt.

Jag har varit uppe på Kungshöjd flera gånger och tittat ut. Det är vackert där. Man ser hela Göteborg som en enda lång panoramabild. D, som var lite utav en historianörd, pekade på alla utsiktstorn och kyrkor som kunde ses från där vi stod, och berättade massor av historier om de olika byggnaderna och platserna.
Vi konstaterade att Göteborg var en vacker stad. Mycket vacker stad.

”Vart skulle du vilja bo?” frågade jag honom när vi hade stått där uppe och tittat ut över stan.
”Äh, går la inte ens drömma om de här lägenheterna!” sa han och pekade upp mot lägenheterna bakom oss. Vi hade pratat om dem tidigare, spekulerat hur mycket de kunde tänkas kosta. Jag vågade inte chansa, samtidigt som jag ändå inte kunde låta bli att fantisera om att bo där.
”Näej men om du får tänka helt fritt. Tänk inte på om du har råd eller inte. Tänk bara på…vad du vill!”

Han tittade på mig och smålog lite. Ett sånt där snett leende som både kunde betyda
”Du är ju helt sjuk i huvudet, så går ju inte att tänka!”
eller
”Vad skönt att tänka så!”.
Jag hoppades på det sista, och det verkade så på honom i alla fall när han efter en stund svarade Los Angeles.

D hann inte ens ställa fråga till mig innan jag berättade om vad jag ville. Jag ville bo både här och där. Ha ett litet, litet hus vid havet, en lägenhet uppe på någon höjd i stan och ett tredje i ett varmt land.
”Heh, okej…” sa D. Han lät lite osäker. Skeptisk.

Jag tror att folk är för rädda för att tänka stort nuförtiden. Rädda för att tänka utanför ”the comfort zone. ”
Det där är ju inte möjligt, du har ju inte pengarna.
Det där kan du ju inte bli, du är ju inte utbildad till det.
Den där personen kan du ju inte vara kär i, honom/henne kommer du aldrig få.

Jag tycker inte om det tänket. Det är så dödande.
Den enda som säger vad du kan göra och inte göra
– det är du själv.

Men ibland är det svårt, jävligt svårt att tänka positivt. Man dras in, likt ett svart hål som man sugs djupt in och är nästintill omöjligt att komma ut ur. Svarta tankebanor sätter stopp för en och hindrar en i sin kreativitet och sitt flöde.
Vet inte hur många gånger jag fastnat i det där svarta hålet. Hatar att hamna där, känner så väl att det är så förbannat fel
– och det är bra. Det är bra att känna att det är fel. Då är man medveten om det.
Och är man medveten om det, då går det också att ändra på det.
Om man vill.

Senast jag hamnade i det där svarta hålet var för…en kvart sedan. Upptäckte att jag skrivit fel datum på två JoJomen-fakturor jag skickat iväg. Kändes som hela min värld skulle rasa samman och jag kände att ”Hur fan ska jag hantera ett företag om jag håller på såhär?”.
Nej, jag har inte skrivit fel på en faktura tidigare. Det här var absolut första gången, ändå känner jag att jag vill lägga ned allt.

MEN,
så kommer jag ihåg att jag är min egen chef och att det inte alltid är sådär att frilansa och göra olika uppdrag. Det är faktiskt världens bästa jobb, för jag är
1. Min egen chef, jag tar mig an vilka uppdrag jag vill och bestämmer över mina jobb.
2. Jag får göra det jag älskar.
3. Folk anställer mig.

Jag tror mycket på det där, att tankar styr våra val och det som kommer till oss här i livet. Att allt har en mening.
Jag har bara mig själv att jämföra med nu, så därför gör jag det.
Jag tror att jag kommit hit, på min livsresa, för att jag är såpass redo för allt som händer. Jag plåtar inte Rolling Stones pressbilder och jag har inte modefotograferingar på Franska Riveran och jag har inte skrivit någon bok…
…än. Jag är inte där mentalt ännu.
Och när jag är där – det är då det kommer till mig, och det är då jag kan känna mig säker med det jag gör.
Och det är då jag på riktigt kan komma till mitt lilla, lilla hus vid havet, och min lägenhet uppe på någon höjd i stan och mitt andra place i det där varma landet. Jag har bara massor av andra saker jag måste bli färdig med i huvudet och i livet först.

När kaffet var slut slängde vi våra take away-muggar i papperskorgen och tog 11ans spårvagn in till stan igen. Nu väntade skivspelande och födelsedagsfirande för radionkollegan.
Nästa gång kanske det är Mick Jaggers födelsedagsfest.