När jag var tio år ungefär hade pappa en vän som hette Aldo – en kollega och vän. Aldo var rätoroman och talade detta tungomål men konverserade även ledigt på tyska, engelska, franska och Svenska. Tur är väl det ty jag gillade Aldo som var spexig och alls inte ägde min faders tungsinta vemod.
Aldo var amatörpilot och hade städslat ett plan – en liten cessna som skulle ta oss genom Europa. Till Frankrike närmare bestämt.
Vi flög över höstmurkna vidder och jag fick styra. Över Flandern, där gravarna reste sig i givakt under oss, men det visste jag inte då.
Däremot lyssnade vi på Radio Luxenburg som spelade pop.
Jag tyckte om detta faktum.
Vägen till Flandern med skrälliga högtalare som spelade pop, däremellan någon hurtig röst som jag inte fattade vad han sa.
Aldo är död, budskapet nådde mig just genom en slump. Vi hade ingen kontakt alls längre så jag besparar mig sorgband men jag hoppas de spelar lite skrällig pop från Radio Luxenburg på din begravning. Och att du får flyga in i gryningen som den sorglösa själ du var.
