Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Dylan och de kränkta otackade

2016-10-20 av ozelot

Johan Hilton är kränkt. Provocerad å våra, Nobelkommittén men kanske mest sina egna outgrundliga vägnar. I en svavelosande krönika i DN kan han dessutom luta sig tillbaka i en lättjefull pose omgiven av sammetsbeklädda schäslonger i skydd av tunga genusdraperier.

Han tvekar inte att själv diagnosticera Dylan som ”maskulinitetens siste fanbärare” som i kraft av sin ouppnåelighet sårar och förminskar genom att inte ”se”.

Se gör dock Hilton själv, ty han är ju själv befriad från denna ensamstarke manlighets bojor. Denna tystnad, som enligt Hilton kan vara både talande och…”sexig”. Fumligt trevar här skribenten under sitt eget täcke. Man anar föremålet för Hiltons eget begär, utmejslat av dennes patriarkala uppfostran i en trångsynt småstadsidyll, innan han sen helt går bort sig i massa psykologiserande gottköpsteoruer.

Men sticker senare hål på bubblan själv: Dylan vet nog inte bättre, han är nog bara ouppfostrad. En judisk man från Hibbing som tagit sig fram på de stora scenerna i kraft av just denna okuvliga integritet och…ja kanske egenmäktighet.

Se bara Pennebakers dokumentär Dont look back eller kanske ännu hellre Martin Scorseses monumentala porträtt No direction home och alla andra fallstudier kan läggas åt sidan. Dylan är ingen snäll mysfarbror – om nu någon förletts att tro det. 

Men däri ligger ju hans konstnärliga testamente till eftervärlden. Varken mer eller mindre.

Svensken är stolt över sitt Nobelpris. En utmärkelse skall dock inte förväxlas med en gåva eller kallhamrad transaktion. 

Det är inte för vår skull vi delar ut Nobelpris. Inte för att vi själva skall kunna sträcka på oss.

Man ger inte en gåva om man anser att mottagaren då hamnar i en slags tacksamhetsskuld till en. Då söker man snarare bekräftelse av sin goda gärning. En gåva som ges som hedersbetygelse kanske inte ens är önskvärd vilket gör det än mer komplicerat. 

Johan Hilton skriver i DN kulturen såsom han är personligt kränkt. Det handlar ju inte om ”en sketen medalj utan svindlande 8 miljoner kronor!!”

Är det månne där skon klämmer?


Mitt eget stalltips är att det blir ett kort tacktal på videolänk och/eller kanske en lyrisk skivbolagsreprentant som tar emot priset. Såsom prålig ceremoni för elitgarnityret intresserar mig själva Nobelmiddagen föga.

(Däremot brukar jag försöka hålla koll på vad det serveras för meny, men det är ju för att jag är road av kokkonst.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.