Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Jag svimmade och togs in på Östra, vaknade nästa dag. En sjukdomshistorik i hågkomster

2017-01-07 av ozelot

På juldagen hände något av de konstigaste sakerna som hänt mig i hela mitt liv. Julafton tillbringade jag på normalt vis, i för mig helt nytt sällskap: Hos en kvinna jag träffat bara några veckor innan men som väldigt snabbt kommit mycket nära.
Åt julmat, drack lite som hör dessa rätter till, öl, vin men inte i några excesser.

Dagen efteråt, på eftermiddagen bestämmer jag mig för att ta en nypa frisk luft, för att köpa Coca-Cola, något bröd etc och dylikt. Upplever en viss sorts förvirring vilket håll jag skall gå åt – men tar rätt väg.
Kommer till servicebutiken vid Härlanda och köper det mesta, dock har de inte allt jag skall ha.

Jag bestämmer mig därför att gå ner till Munkebäcks Torg, mest för att det är skönt med frisk luft, och kanske en liten paus för sig själv får att hämta andan.
Nästan framme vid ICA Munkebäck får jag en aning av en konstig förvirring igen, börjar fundera på om jag skall betala per kort eller kontant. Funderar på om Swish dras från kontot – samma konto som kortet.
Varför jag börjar låsa mig vid detta vet jag inte, men tror att, och detta reflekterar jag över innan jag går in i butiken: några dagar innan nämndes swish då kvinnan, som heter Maria, skulle swisha pengar till sin dotter, men att detta inte skulle göras. Nu gick mina tankar åt att JAG kunde swisha istället.
Varför? Fan vet.

Går sedan direkt mot kassan. Får något slags anfall av forcerad, reptetetiv andning, hör min själv humma som en dåre. Kommer till sist till sans, efter kanske max 10 sekunder, kommer på att jag inte ens plockat åt mig något i butiken.
Tar en korg, rafsar åt mig lite saker, bland annat saft. Saft är gott.

Betalar utan smärre missöden, börjar gå tillbaka mot huset, men funderar på den konstiga lapsusen, förvirringen
Tänker att Maria skall tycka att jag är konstig om jag berättar, och inte vill träffa mig igen. Det vill jag inte – vågar jag berätta, eller är detta en ickesak? Som att: idag petade jag naglarna.
Knackar på, hon öppnar. I farstun står jag, får inte fram rätt ord, försöker, beter mig knäppt.
Men samtidigt fullt medveten om att jag är knäpp, skäms lite. Hon märker att något är stolligt, får av mig ytterkläderna och ner i soffan.

Vad är det, hur är det, frågar hon.
Bra, svarar jag, fick något konstigt i huvudet bara, det går nog över.
Får ytterligare ett anfall, mini. Hon frågar hur jag mår, skall hon ringa ambulans. Nej nej säger jag.
Hon säger åt mig att lägga mig ner, gör detta. Nu kommer ett riktigt anfall, längta hittills. Mumlar som en fåne, dreglar.
Hon frågar återigen om hon skall ringa ambulans, nej nej.
Hon får upp mig i sovrummet, där jag skall vila och läsa kvällstidning.

Sedan blir det dimmigt, hon frågar återigen om hon skall ringa någon. Börjar nästan bli småirriterad på hennes tjatande. ”Ring sjukvårdsupplysningen, eller nåt, om du känner för det”.
Sedan minns jag ingenting
Uppenbarligen skall jag ha blivit helt okontaktbar, hållit kvällstidningen helt krampaktigt ovanför mig.
Ambulans anländer, klockan är runt 18 får jag återberättat.
Jag är omedveten om allting, men uppenbarligen skall inte den första ambulansen lyckas få ut mig – jag är stel som en pinne – och ytterligare en ambulans tillkallas.
Jag får en liten syrgasmask på ansiktet, då jag andas mycket svagt.

Maria skall ha åkt med i ambulansen. När jag närmar mig sjukhuset gör jag enligt journalanteckningarna en hastig rörelse med huvudet åt sidan.

Sedan är jag fortsatt helt medvetslös, efter hand med narkos som jag får via slang ner i halsen.
Någon gång vaknar jag till liv, minns det mest som färger. rörelser, nyanser. Så det måste vara att vara nyfödd. Någon informerar mig, eller jag blir långsamt medveten om att jag är på sjukhus.
Maria är där, förstår ingenting, men nyktrar undan för undan till.
Läkare kommer och känner på mig, frågar mig saker.
Jsag uttrycker mig uppenbarligen helt klart och tydligt, logiskt koherent. De frågar om jag tagit några droger, vilket jag svarar nej på.

Uppenbarligen har de läst mi n sjukdomsjournal, ty de ställer frågor som relaterar till den och en tidigare sjukdomsvistelse under hösten. Som om det hade ett samband.
Jag förstår ju varför de frågar, om det är kopplat till svimningsattacken kan ingen med säkerhet veta, än idag.

Uppenbarligen har jag hållits nedsövd från ankomst till Östra vid 18 tiden till morgonen dagen efter på morgonen.
När jag vaknar är jag bitvis irriterad och lättretslig, domderar runt med personalen (minns detta) och kräver att få gå hem. Detta är ju rena larvet, inget fel på mig. Mår bra, inte ont någonstans. Knner mig fullständigt kärnfrisk, fattar inte vad som drabbat mig.
Samtidigt lätt manisk, ett kontrollbehov som kommer från någonstans, kanske för att kompensera det allmänt hjälplösa tillståndet.
Vill ha ett papper och en penna, där skall jag skriva ner saker jag vill veta om de är med till sjukhuset.
Känner helt omotiverat en ångest över att inte ha mina värdesaker: Nycklar, Plånbok, mobil.
Försöker skriva ner detta, men kan knappt skriva, fortfarande groggy av drogerna, påbörjar samma rad om och om igen. Det går bara inte.
Maria dyker upp.
Så bra! Utbrister jag! Kan du vara min sekreterare!
Hon får pappret, och tar diktamen. Vissa saker säger jag försäkerhets skull uppåt 27 ggr, för att det inte skall missas.

Jag får tillbaka lappen.
Därefter beordrar jag vårdpersonalen att visa mig dessa värdesaker, en efter en, så att jag kan bocka av dem medelst okulär besiktning. De gör så.
Jag är nog inte vidare trevlig all, faktiskt. Irriterat, skäller på personal, förvirrad.

Får i alla fall reda på att jag skall förflyttas – till en annan avdelning. Puh, tänker jag, här är ju dötråkigt och inte vidare mysigt.
Men innan dess vet jag att någon informerar mig att min mamma, styvfar är utanför. Jag blir tillfrågad om de får komma in, jag vägrar. De får de absolut inte, vill vara ifred. Lite integritet skall man ju ändå ha.
Även min pappa skall ha kommit, han skall ha ett par byxor till mig. Han får inte heller komma in.
Vad skall jag med byxor till, fattar nada.

Något vill sätta på mig sjukhusets byxor, jag sätter mig emot. Försöker skydda mig under täcket. Men uppenbarligen får jag på mig dem på något sätt. Någon säger åt mig att ta på mig ett linne, vilket jag gör självmant, och helt själv.
Uppenbarligen skall jag även sagt åt Maria att gå hem! Hon gör så.

De drar ut en slang från snalen, minns jag och det är obehagligt och gör lite ont. Det sista jag minns innan jag rullas iväg på sängen, på väg till en annan avdelning.
Jag kommer ihåg att jag försöker memorera vägen, vilka dörrar, så att jag kan fly.
Sjappa helt enkelt, som i en amerikansk film.

Kommer till avdelningen, nu på tisdag kväll, har vistats på sjukhuset i mer en ett dygn.
Jag delar uppenbarligen rum med någon gubbe, men ett skynke emellan. Jag frågar om jag kommer att få ligga kvar på detta rum, och inte förflyttas.
Får till svar att de inte kan lova detta.
Jag svarar ”bara jag slipper dela rum med någon ylande, jämrande gubbe”. Det hörs hur folk jämrar sig på andra håll, nämligen.

Jag acklimatiserar mig. Efterhand kräver jag att få ut mina värdesaker. Ringer som en tok på klockan med diverse önskemål.
Jag har ju en slang i armen, som jag försöker förstå hur den är konstruerad. Får
mina saker, men framför allt mobilen är oändligt viktigt för mig just då: Länken till omvärlden.
Jag säger att jag vill gå och kissa, så de får koppla loss något. Har med mig droppstativet in på toan.
Frågar om det finns någon tv, ja är svaret. Phew, vilken tur.
Timmarna går, jag får en smörgås som jag äter. Jag har uppenbarligen massa kassar vid min sida, med julklappar, en påse med frukt inklusive citroner. Undrar vad jag skall med citron till, men banan och apelsin äter jag, plus massa godis som någon kommit med. Choklad.

Jag börjar försöka svara på sms, men det blir tokigt. Fel på tangenterna, börjar oroa mig för att jag nu måste köpa en ny telefon. Funderar vad detta skall kosta.
Får skrivit något, men ingenting hänger samman. Fortfarande påverkad av narkosen uppenbarligen.
Någon kommer med 2 tabletter, en stilnoct och en oxascand, Jag äter den ena, stilnocten, men gömmer oxascanden – av oklar anledning. Näta gång vårdpersonal dyker upp frågar jag om jag kan få en sömntablett, och något lugnande. Lurar således till mig mig en dubbel uppsättning, vet inte om jag tar den eller inte.
Somnar.
Vaknar, ytterligare läkarkonsultationer, någon frågar till och med om de får ha lever under upplärning med.
Frågorna fäljer samma tema, mitt leverne, mitt tidigare sjukhusbesök och vistelse. Etc. Klämmer på min mage.
Jag oroar mig för att jag inte kan ladda telefonen då jag har adaptern men tappat bort sladden. Ber sms-ledes att Maria skall skicka en, med cykelbud om så krävs. Har hakat upp mig vid mobilen av oklar anledning.

En ber mig följa hans fingerrörelser med blicken, jag lyckas uppenbarligen.
Känner mig fullständigt helt klar, någon frågar om jag ”bajsat” Viktigt av någon anledning.
Jag gör det, bara för att göra alla nöjda och glada, informerar sedan sköterskan om den stora tilldragelsen.

Frukost anländer, jag är hungrig och slukar allt, gröt, smörgås, nån juice.
Min utskrivning diskuteras, jag säger attt jag vill bli utskriven, mår bra och är fullt frisk.
Personalen upplyser mig om att min ”flickvän” Maria (kanske är det det, kanske blir vi, men vi blev tajta jävligt snabbt i alla fall) har uppenbarligen ringt och bett att jag skall få ligga kvar ännu ett dygn, för att återhämtat mig helt.
Jag svarar att det inte är nödvändigt. Flirtar på ett oskyldigt sätt med sjuksköterskan, som är både söt och trevlig. En sån där flirt som inte är på allvar, bara som komplimang, på skoj. Säger att hon kan googla på mig.
Hon ler, tar inte illa upp.
Får reda på att jag skall få en psykologisk konsultation. Denne anländer, och vi går till hennes rum.
Jag berättar lite om mitt liv, min hälsa, småtrevligt faktiskt. Upplever att vi har bra personkemi, och känner på mig att jag skall få godkänt. Det får jag också, men också veta att det är den medicinska expertisen som skall fälla det slutgiltiga avgörandet.
Jag förstår, och accepterar, är ju redo känner jag och vet inners inne att jag skall bli utsläppt.

Tillbaks på rummet är Maria där, hon ler, vi ligger sked på sjukhusbritsen kanske nån minut.
Sedan kommer sjuksköterskan och säger att jag får gå hem. Hon ser att det ligger ett paket cigaretter på skrivbordet, får förmaningar om detta, svarar att jag röker ytterst lite, kanske en eller två om dagen vilket är helt sant. Big del, varför skall jag sluta då?

Jag byter om till civila kläder, mina underbyxor är fläckiga inuti. Usch. Ja ja.
Vi samlar ihop allt och går därifrån, säger hej då glatt till all personal jag kan se.
De har ju varit schyssta, bara velat mitt väl liksom.
Maria har tagit bilen dit, och kör mig hem till sig, hon säger åt mig att duscha och allt är plötsligt alldeles som vanligt igen.

Den närmaste dagen, eller dagarna är det enda tecknet på att något hänt en viss förkärlek till mentala låsningar, checklistor jag upprättar i mitt huvud, som måste utföras.
Tänker att jag fan i mig får ta mig en sup, blåsa ut skallen på alla tankar, vilket jag också gör.

Vad hände då? Ingen vet än, och jag tvivlar att jag någonsin får veta.


Skärmavbild 2016-12-31 kl. 21.26.53

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-05-20

Äntligen måndag. Får man ta de lugnt i sängen nåra timmar innan Primadonnan kommer för lite rep i mitt sovrum inför lördagens GBG NONSTOP MATINEGALA 2019. Fick just mejl från Kalle Sändareklubben GRIS & SKRIDSKOFÖRENINGEN att de dyker upp. Det känns väldigt glädjande. Ångestsyndromsällskapet har ej svarat än på inbjudan,…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-05-20

Tack Bengt för ditt stöd Sjukhusprästen på 607:an Världsanden Ljuset faller stilla mitt bland stenarna i trädgården den vackra Kan inte Sverige bli det första landet som nedrustar i en världsomspännande dominoeffekt med världsfred som mål? Take a look around – Kärleken har redan segrat Marcel Tuores: Collage Stefan Falck:…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-05-17

I lördags åkte jag hem till BABZAN, teater-apa sen 20 år tillbaka som hållit på med egna produktioner i många år. Hon hade AW hemma hos sig själv med sig själv och gäster. Alla fick betala 110 kr. Hon hade stått och fixat en matbuffé halva natten och var väl…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...