Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

GRACE JONES: Bloodlight and Bami. Premiär fredag 30 mars

2018-03-27 av Chawki

Regissör: Sophie Fiennes
Utgivningsår: 2017
Medverkande: Grace Jones, Jean-Paul Goude, Sly & Robbie

Premiär fredag 30 mars på BIO CAPITOL.

Jag var knockad av en seg jäkla flunsa som tog på psyket,
men nu är jag knockad av GRACE JONES istället.
Har alltid känt sympati för den snygga disco-gudinnan men efter denna rullen älskar jag henne.
Har nåra plattor hemma och har lyssnat lite
men jag tycker att jag känner hennes fulla kraft och talang först genom denna filmen.
Också hennes musik och texter kommer fram på ett för mig nytt sätt.
Hennes texter är flippade, poetiska och intelligenta på ett vis jag inte alls fattat tidigare som tex
”TÄNK ER UTSIKTEN FRÅN KÄLLARENS GOLV”
Dokumentären om Jones blandar scener av hennes stage-performance,
dagar i Paris under pågående inspelning och en semester hos familjen och mamma i Jamaica.
Allt mixas ihop på ett suggestivt sätt och man får komma Grace Jones väldigt nära.
Hon lyfter tyngder, röker, äter champangefrukost och visar sig naken, alltihop på ett naturligt, oförställt sätt.
Jag hoppas att raden av intetsägande binnikemaskar som slussas ut av media ser den här filmen och lär sig något.

I Paris hamnar vi på en TV-inspelning. Jones ska sjunga den reumatiska Edith Piafs La Vie En Rose
iklädd en hatt med brättet vilande på nästippen.
Utan Jones vetande har de gjort en vampig koreografi med ett tjog danserskor klädda i rosa spetsunderkläder och strumpeband.
Efter tagningen skäller Jones ut producenten och säger att han får henne att framstå som en lesbisk hallick med bordell.
Har ni inga manliga dansare, frågar hon, och kräver att få göra om tagningen utan danserskor.
En annan lysande scen är när hennes mamma sjunger med en otrolig, excentrisk röst
under en gudstjänst på Jamaicanska vischan, iklädd en superhäftig hatt som hon fått av sin dotter.
Jones står rörd och tittar på.
Man förstår var Jones har fått en stor del av sin kompromisslöshet ifrån.

Jones känsla och kärlek för häftiga huvudbonader är en röd tråd i filmen.
På scenen är hon glamorös och sexuell på sina egna premisser.
Använder scenografi, kostymer, ljus och musik med stil och finess. Och mod.
Hon eldar upp sin publik och mig, proffsigt och bestämt, med ufo-kask och starka saxande ben.

Jones berättar att hon alltid varnar sina älskare, män och pojkvänner innan hon slår dem.
– Jag skulle aldrig göra det utan att varna innan.
Hon säger också om livets hårda skola
– jag fick bli slagen för att veta hur jag skulle slå dig.
– Ibland måste man va en högt flygande bitch.

Det är nära på oförlåtligt att inte gå och se den här filmen.
Om Grace Jones mot all förmodan ändå öppnar en lesbisk bordell så ställer jag upp.

Comments are closed.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.