Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

En hänsynslös Karin Boye på Folkteatern. Recension

2019-10-08 av Goteborg Nonstop
Foto: Filip Häggblom

Som tonåring var jag utklädd till Karin Boye i skolkatalogen, jag vet inte riktigt hur jag kom fram till hur jag skulle klä mig men skillnaden mellan den bilden av Karin och denna som nu står på Folkteaterns scen är milsvida. Jag hade stram knut, blus och grå långkjol. I Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren står Karin framför oss som en lidelsefull poet med ett stort frihetsbehov och chica långbyxor. Hennes partner den tysk-judiska Margot är den som får lida för poetens ambivalens. Föreställningen startar med en fruktansvärd scen där Karin lämnar Margot och deras gemensamma bostad i Stockholm för att vara vid sidan av sjuksängen hos ”sitt livs kärlek” i Alingsås. Oavsett hur man ser det är det inte riktigt okej att bete sig så mot någon man levt med i åtta år och det är en sned maktbalans mellan de två huvudpersonerna. Det är tydligt att Margot har ett medberoende i Karins ångestfyllda tillvaro, och hon är verkligen den där grå musen som jag hade klätt ut mig till. Hon väntar på sin älskade instängd i deras bostad klädd i morgonrock med gardinerna fördragna. Tyvärr blev ju också detta sista gången Margot ser Karin eftersom hon kort därefter försvinner.

Under den tid som följer håller sig Margot inomhus och lever i det förgångna där hon återupplever hur de två träffades på en lesbisk nattklubb i Berlin. Hon själv hade gått dit för att hon Alltid vetat att hon tycker om kvinnor och Karin egentligen på flykt från just det begäret då hon var i staden för att gå i terapi och bli ”botad”. Drömmarna avbryts bara av Karins mor Signe, komiskt spelad av Lena B Nilsson som kommer in utan att knacka och tarsig friheter då hon anser att relationen bidragit till Karins försvinnande. Som tur är kommer också poetens bästa väninna spelad av Sara Turpin på besök och lagar kamomillthé och försöker få den sörjande Margot att äta något. Lovisa Onnermark spelar förtjänstfullt den hänsynslösa Karin Boye och Maria Zakrisson Mortensson den desperata Margot. Trots lysande manus, grå och vacker scenografi och en god atmosfär känns det ändå som att skådespelarna håller igen en aning. Som att de inte riktigt vågar ta språnget. Föreställningen hade vunnit på att de tog ut svängarna lite mer, men det är ändå en stor upplevelse.

Lena Torquato Lidén

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.