Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

TRISTAN HONSINGER TRIO på Brötz. Recension

2019-11-28 av Chawki

  Jag hade verkligen inga planer på att ta mig ut i regnet ikväll men så såg jag att TRISTAN HONSINGER skulle spela på BRÖTZ och på en sekund drog ja på pälsen & cyklade dit. Jag träffade Tristan i Berlin för nåra år sen,  på SOWIESO, ett ljuvligt ställe i Neukölln. En småtjurig, alkoholiserad och stundom charmerande man äger stället. Berlin va bättre förr säger  han och svär över att den kreativa scenen håller på att utrotas från kartan. Men han håller ändå SOWIESO vid liv och det är gigs där flera gånger i veckan.  Där såg ja Tristan spela med AXEL DÖRNER och nåra andra. Tristan va chockerande bra på scen, kan inte komma på nån annan med hans utomjordiska scennärvaro. Han va hemlös den gången,  liten och lätt som en fjäder, hade trasig kostym och bar  cellon över axeln. Ytterst anspråkslös person som förvandlas på ett magiskt sätt när han står på scenen.

   Första bandet ut på Brötz vill ja helst inte tänka på. Jag mådde faktiskt illa, det va som en Knorr pulversoppa ihopvispad med ljummet vatten och dessutom  pretentiöst. Nästan så man ville bura in dem och de sluta aldrig spela heller. Jag har inte lust för att nämna deras namn ens.

    Sen TRISTAN HONSINGER TRIO. Tristan hade med sig den   norska  långa ynglingen Andreas Röysum på  klarinett & grymma Anton Jonsson på trummor. Det tog en mikrodels sekund för Honsinger att vända vibben inne på Brötz.  Hur han han gör vet jag ej, om han låter sig besättas av en rolig, lekfull, galen ande, så stark är hans närvaro och han rör sig snabbt och lätt som kvicksilver mellan olika uttryck.  Tristan spelar friform på riktigt. Han tar vara på alla, precis alla sätt att improvisera, fångar ögonblicket med snack, steg, cellospel, grimaser. Det är lika mkt ett skådespel som en konsert.  Alla andra friformare blir utklassade i ett svep av denne 70-åriga mästare. Även friformscenen har blivit institution och  många gånger stel och förutsägbar som fan.

  Det enda som störde mig något under gigget va att  Röysum  tog lite för mkt plats och Anton för lite.  Röysum litade för mkt på sin egna charm och smittande skratt. Visst man föll en stund men  man tröttnade snabbt, han styrde det hela  för mkt, det kunde han överlåtit till Tristan och Anton.  Anton är en jävligt bra trummis och borde aldrig backa igen.    Bytte nåra ord med Honsinger efter gig, tackade för ännu en magisk konsert.  Tristan sa – I HAVE TO SURPRISE MYSELF. Och sen tipsar han om att han ska spela på SOWIESO på nyårsdan. Kan va nåt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.