Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Chawki får ihop veckans karantän-krönika – alla faller

2020-05-08 av Chawki
teckning: superfreakbaba

Nu har min son och jag varit i karantän 2 månader. Just nu sitter min pojke i soffan och dricker te. Vi lyssnar på Prokofjevs Romeo och Julia. Längesen jag lyssnade på den. Vi brukar lyssna på nåt klassiskt mellan 11 och 13 då vi har siesta. Min taijilärare Xing Xue har sagt att den tiden ska man lugna och stärka sitt hjärta, gärna vila och äta.

   Har svårt att skriva, känner inte att det kommer fram nåt vettigt. Vet inte om det är så viktigt att va konstnär just nu. Känns viktigare att göra basala saker, massera, städa, laga mat, göra armhävningar. Titta på min pojke. Brukar andas in jorden i hela kroppen och sen fylla kroppen med den blåa himlen på utandningen. Bara vara.

  Träffade Ollikainen igår på en kyrkogård. Han blev full i skratt eftersom han inte fick nån kram som han brukar få av mig. Han berättade att jazzarna hälsar med armbågen när de ses. Av mig får ingen ens en armbåge. Nej, nu tjingsas det på håll. Känns bra att inte blanda sig själv med andra. Att hitta sig själv,  utan distraktioner.

  Coronan är så mystisk, helt oförutsägbar. Vi måste alla förhålla oss till det okontrollerbara nu. Vi är alla sårbara. Vi vet ingenting. Det finns ingen lösning. Vi står nakna inför Gud. Svävar fritt. Olika regeringar tar till olika chansningar för att hålla coronan under kontroll. Men den är som en orm. Alla kan drabbas. Jag vet de som har lungcancer som fått corona som knappt märkt av den samtidigt som friska starka män dör av den. Fransmännen bunkrar nikotin för att parera den i form av plåster och tobak. Det är som om coronan vill gäcka våra vanliga idéer om vad som är bra och dåligt, rätt och fel. Våra gamla regler och vanor håller inte längre. Vi ska falla. Alla ska falla.

  Livet har alltid varit oförutsägbart och okontrollerbart men nu  påminns vi allihop samtidigt om det. Man går omkring och är häpen hela tiden och när man stöter på Ollikainen eller Lundgren så blir man hejdlöst glad. Det är nåt rosenskimrande som börjar synas i ansiktet på dem man älskar.

  Jag ser gamla par som håller varann i handen och ser kära ut som barn. Sköterskan på vårdcentralen va hjärtlig och go på telefon igår som om vi känt varann hela livet. Det är inte bara naturen och jorden som hämtar hem och får en ny glans, det är också människorna. Vi får betala ett högt pris. Men så har det alltid varit. Det kostar att va tom och lycklig. Vi får betala med att möta lidande, smärta och död.

  Hälsningar från världen uppåned, kanske för alltid?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.