Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Allvaret kramar själen

2020-11-28 av Goteborg Nonstop

Jag skrev ingen krönika förra lördagen eftersom jag tröttnade på min egen dagbok. Istället bestämde jag mig för att fördjupa mig något i ämnen och då tar skrivprocessen lite längre tid. Tack för alla mejl om förra krönikan som handlade om pandemi och astrologi!

Allvaret kramar verkligen själen i dessa tider. När surret omkring tystnar hör man sina egna tankar. Det känns som när man var barn och försökte förstå sin roll i världen.

Jag läser om gamla texter och hittar mitt första kärleksbrev.

Hej Fidel. Jag såg dig på tv. Du paddlade kanot utan att cigarren blev blöt. Jag vill gifta mig med dig men har inga pengar. Kan du komma och hämta mig?

Jag levde verkligen i min egen värld när jag var liten. När jag var 7 år, trodde jag tex att jag hade hittat på Linus på Linjen. Du förstår själv. Den där tecknade gubben som går på en linje. Eller gick. Ibland sänder tv en repris och då går han igen. Jag vet inte varför. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade och visste precis vad som skulle hända. Om han skulle stöta på en golfklubba eller en fiol. När han skulle ramla och slå sig.

Jag var även övertygad om att det var jag som hade komponerat låten ”Underbara Uppblåsbara Barbara”.

När jag fick reda på att jag ”ljög jämt” och att det fanns någon som hette Robban Broberg kändes det som att världen inte var så magisk längre. Åtminstone inte på ett tag, man kan säga att det tog ett par år för magin att åter gripa tag om mig. Och ännu längre tog det innan jag öppet vågade hylla livslögnen. (som genre)

Depression är inte ett ord man ska slänga sig med hit och dit. Folk säger ständigt att dom är deppiga, jag med för den delen. Men att allvaret är närvarande i pandemins skugga, det råder det ingen tvekan om.

Man blir ensam.

När jag var liten lurade min Ensamhet på mig jämt. Jag tänkte att den var ungefär som Morran i Mumintrollen. Man kunde inte lita på den. Ensamheten var det som gjorde att leksaksdjuren rörde sig om natten. Men det var också Ensamheten som kunde borra hål mellan natt och dag och stoppa mardrömmar i hålen så syret tog slut när man drömde.

En människa som verkar så ensam att hon känns övergiven av Ensamheten själv är Katarina Frostensson. Jag läste hennes bok K med stort intresse. Hon har ett vackert språk och skriver med en slags storslaget ursinne. Hon älskar sin man som ju anklagades för att vara en riktig klåda och verkade i K inte helt kunna omfatta att hon inte längre sågs som upphöjd och fantastisk. Det jag tycker om med den boken är att den är helt och hållet subjektiv. Hon lever i sin egen värld där antagonisterna är alla som anklagar hennes man för både det ena och det andra. Hon likställer sig själv med diverse litterära storheter och släpper in läsaren i den högtidliga poetiska och passionerade värld där hennes inre skådespel utspelar sig.

Nu har jag läst F. Hennes nästa bok i samma serie. Nu sitter klådan i fängelse och hon rör sig mellan människostaden som hon kallar Paris och stöveln som hon kallar Sverige. Kritikerna är väldigt irriterade på Frostensson. Någon kallar henne ond. Flera verkar tro att hennes bok är en dokumentär eller journalistisk uppgörelse. Det tror jag är ett missförstånd. Det här är återigen en subjektiv berättelse, alltså fiktion- där hon, i poetisk form, skildrar två älskande som skiljs åt för att han har låtit kroppen falla -ett lustfall -vid ett tillfälle. Hon faller med honom, skriver hon.

Det älskade paret befinner sig nu i en Kafka-likt universum. En plats där alla avundsjuka nu äntligen kan stöta ut dom. Hon skildrar ett tillstånd som liknar depression. Ibland tycks dom inte ens ha särskilt mycket att tala om.

För mig var andra boken svagare, stillastående, bittrare, med mycket upprepningar. Men jag har inga invändningar mot själva innehållet. Den benämns ju och kategoriseras som ROMAN. Alltså ett fiktivt verk.

Depression som känsla är svårt att skriva om. Som dramaturg skulle jag direkt säga att det beror på att det inte finns någon framåtrörelse i depressionen. Den är tung. Den vill inte vidare. Den orkar inte bry sig. Depressionen är förlamande.

För ett par år sen gick jag på ett föredrag på psykoanalytiska institutionen om den deprimerade människan i litteratur och film. Här följer några reflektioner från vad som sas där för den som är intresserad av hur psykologiska tillstånd speglas i vår konst och våra berättelser. Hur kommer Corona att skildras kan man tex fråga sig? Vad säger viruset om vår tid och vårt sätt att förhålla oss till omvärlden, naturen, andra varelser?

Vad skildrar vi? Hur?

Två litteraturvetare föreläser om att varje tid har sjukdomar som ”gör sig” i litteraturen. Ett tag var tbc väldigt vanligt. Pesten har haft sin tid som konstnärligt stoff. Människoliv skördades i sjukdomar som drog över länder som farsoter. Både i verkligheten och i fiktionen. Cancer och Aids är inte så populärt längre, men för ett par decennier sen kittlade dessa sjukdomar vår kollektiva fantasi. Då skrev författare mycket om dom. Sjukdomar som äter kroppen inifrån. Förgiftar blodet. Vampyrer.

Den deprimerade och melankoliska människan tycks ha varit på uppgång en längre tid. Den tungsinta mannen har alltså länge skildrats i konst. Redan på 1600-talet nämndes melankoli som en slags romantiserad nedstämdhet.

Någon gång på 1880-talet dök den kvinnliga motsvarigheten upp. Harmoni bryts. Ångest. Dom kvinnliga deprimerade karaktärerna som beskrevs av sitt eget kön dog nästan alltid i slutet av berättelsen.

Litteraturvetarna tycker sig då se en skillnad mellan den manlige melankolikern och den kvinnliga deprimerade, som på något sätt blev helt paralyserad av leda och depression, medan männen på något vis lyckades vara deprimerade och posera samtidigt.

Dock fick dessa kvinnliga författare ett bakslag då Strindberg och Ibsen dök upp och tog för sig av depressionens olika uttryckssätt på den litterära scenen.

På 1900-talet blev depression ett kliniskt begrepp. I och med en realistisk berättartradition på 40 till 60-talet genomgår begreppet depression en slags normaliseringsprocess även i berättelserna.

Folkhemmet sätter sig i medvetandet. En idé om en ljus framtid som människor kan påverka. Jaget i konsten utvecklas i samklang med den ideologiska utvecklingen, enligt föreläsarna.

Samtidigt förstärks den desillusionerade identiteten. Känslan av utanförskap. Känslan av att inte orka med. Nutid. Full fart. Total make-over. Allt är möjligt.

Är depressionen som litteratur och konst en protest? Eller en identifikation med ett samhälleligt tillstånd?

Litteraturvetarna ställer frågor till publiken som hummar med. -Tänk Krim, som är så populärt! Fiktionens möjligheter att belysa dagens livsmönster tycks oändliga, lyder slutsatsen. Gränsen mellan det offentliga och det privata suddas allt mer ut.

När jag läser igenom dessa gamla anteckningar tänker jag självklart på Frostenssons verk.

En sista reflektion gäller The Crown. Serien om det engelska kungahuset. Lovorden regnar ju över denna påkostade serie som jag sparat på som om det vore en påse färsk lakrits.

Med tanke på hur distanserat berättandet är, hur långt ifrån relativt osympatiska karaktärer man befinner sig, är jag förvånad över vilket strålande mottagande serien får. Det är distans och sköna miljöer. Men jag har svårt att koppla emotionellt till en enda karaktär.

Men å andra sidan, vi har bara sett fyra avsnitt av den första säsongen, så det kanske tar sig. Just nu vilar en tät dimma över London.

En kommentar på Allvaret kramar själen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.