Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Hallå, hurra! Låt showen börja – jag är redo…” @ Sweden Rock Festival, 5 juni del 2

2014-06-13 av

Torsdagseftermiddagen bjöd på festivalveckans absolut snyggaste scenshower.

SRF78

Arbetet fortsatte i fotodiket. Som jag tidigare berättat om i den här bloggen ang. att stå i fotodiket är att fotograferna är väldigt måna om varandra. Att fotobranschen är en jäkligt tuff bransch med hård konkurrens, det är ingen nyhet
– men när det kommer till att fotografera i diket på festivaler så tar man verkligen hand om varandra på ett väldigt fint sätt. Man duckar för varandra, byter snällt plats med varandra och om man råkar gå in i eller knuffa till någon av misstag ber man om ursäkt. Jag vet inte om jag bara har haft jäkligt tur att vara i ”rätt” fotodiken med världens snällaste fotografer, men det är verkligen fred och kärlek även där.

SRF77

Trots att jag hade tagit en powernap mitt på dagen kände jag mig ändå väldigt trött. Det låter kanske inte så rock’n roll, men jag dricker aldrig läsk. Cola, Fanta och sånt där är inte min påse. Om jag verkligen inte måste då, och nu kände att jag behövde något uppiggande för att orka med eftermiddagen. Gick därför till ett matstånd och bad om en vanlig läsk.
”Hej! Har du en…” började jag, men blev avbruten.
”Va kommerru från?”
”Ha?” frågade jag.
”Ja, vad fotar du för?”
”Jaha, ja – jag frilansar så det är lite olika.”
”Ta kort på mig då!”
”Ja, men får jag en Fanta sen då?”
”Ja! Ta kort på mig!”
Så jag tog ett kort på killen med keps bakom kassan. Han ville se resultatet, men blev inte nöjd. Han tog av sig sin keps och kastade bak den till sin kompis som satt en bit bakom honom, ruffsade till håret och spände blicken i kameran.
*Klick!*
Han fick se resultatet igen.
”Ah, mm!” sa han och log brett. Nu var han nöjd.
Jag fick min Fanta och gick därifrån. Nöjd jag också.

SRF81

Senare, när det hade börjat mörkna ute tog jag plats inne i presstältet och väntade på att kvällens huvudakt skulle äntra lokalen. Jag skulle få gå på min absolut första Sweden Rock-presskonferens (tidigare har jag varit på politiska konferenser med Nordiska Rådet på Island som varit på isländska, danska, finska och norska. Det var…inte så jättekul…), och att det var med självaste Alice Cooper gjorde ju inte saken värre. Helt otroligt!

SRF80

Det känns som man känner den där mannen, Alice. När han klev in i presstältet applåderade alla högt och länge. Blev förvånad hur fort allting faktiskt gick. Så fort Alice hade satt sig tillrätta började mikrofonen genast gå runt bland alla som var där inne. Utåt sett såg jag nog väldigt lugn ut, men inombords var det världens ”herregudjagmåstekommapånågonfrågaförjagvillvetasåmycketomhonommenjustnuvetjaginteriktigtvartjagskatavägen”-känslor. Dessutom är min engelska inte den bästa utan i stil med Kurt Olsson (”Änd naow dåh?!”). Jag skulle ställt den frågan känner jag såhär i efterhand;
”Alice Cooper, whaj do jo häte soe?”.

SRF88

Jag var tvungen att springa irån presskonferensen. Kände mig ganska dum när jag satt på den främre raden och lämnade frågestunden mitt framför näsan på Mr. Cooper. Mannen vars musik jag verkligen älskar,
men samtidigt så hade jag ett viktigt fotouppdrag som jag verkligen inte ville missa.

SRF87

När jag klockan 21:40 sprang från ena sidan av festivalen till den andra hade jag pressfotografer både före och bakom mig som hade gjort detsamma och sprungit från presskonferensen. 21:45 skulle mannen, myten äntra Rock Stage.

SRF85

Nämligen Rob Zombie, en utav de artisterna jag sett mest fram emot att få se på festivalen.

SRF86

Trots att jag inte lyssnat något nämnvärt på Zombie så tycker jag på något vis att han är jäkligt intressant, och jag blev ju inte direkt mindre imponerad efter att ha sett den här spelningen med honom – för det var nog den absolut snyggaste scenshowen jag någonsin sett!

SRF83

”Åh herre jäklar!” sa jag för mig själv i fotodiket. Jojomen, jag pratade nog ganska ofta med mig själv där i diket hur könstigt det än låter. Jag menar, fortfarande blir jag lika överväldigad och euforisk av att få stå där och fotografera sådana här stora band och artister. Och den här showen med Rob Zombie; fruktansvärt snygg. Hela scenbygget, mikrofonstativen, Robs kläder, hår och enorma energi. Det var som en mardröm, en snygg mardröm.

SRF84

Rob vet liksom vilka knappar han ska trycka på. Om jag skulle beskriva hans musik så är det ordet ”mardröm” jag vill använda mig av. Inte för att det är så fasansfullt dåligt, utan för att det hela både känns och låter som det gör i ens mardrömmar. Om Alice Cooper är skräckrockaren number one så är Zombie en modern version av honom. Det kommer ju inte så någon chock att han även är filmproducent, manusförfattare och regissör och bland annat regisserat skräckfilmen House of 1000 Corpses.

SRF90

Festivalens absolut häftigaste show! Ingen tvekan om det alls. Tack Rob Zombie!

SRF89

Festivalmat, tjoflöjt! Eftersom jag bodde i en stuga med ett fullt utrustat kök (och en mamma som är grym på att laga stuvade makaroner när man kommer hem och är trött och hungrig) så käkade jag inte så jädrans mycket på området de första dagarna. Jag gick hem mitt på dagen, käkade middag och återvände sedan på eftermiddagen. Den här kvällen skulle jag dock vara vaken fram till 02:45 (något som är länge för att vara mig) då P4 hade hört av sig till mig. Programmet Vaken i P3 och P4 ville göra en telefonintervju med mig direkt efter Alice Coopers gig på Festival Stage för att få en uppdatering om festivalen och en kort recension om Mr. Coopers konsert.
30 spänn för en toast – världens bästa nattamat. Alla lägen.

SRF91

Inne i presstältet var det fler fotografer och journalister som var trötta. Hade jag haft min datamaskin med mig in hade jag suttit och jobbat med alla de hundratals bilderna jag tagit under de tre dagarna jag redan varit på festivalen, men eftersom min laddarsladd hade gått sönder (brytits av på mitten, blättanblä!) kunde jag bara använda datorn för att ladda in bilderna från minneskortet korta stunder.
Så istället satt jag och laddade telefonen, rensade mina två kameror på bilder. Det blev runt 500 + 300 bilder varje dag från varje kamera, men är man på Sweden Rock så är det inget konstigt.

SRF94

Klockan 23:30 gick han på Festival Stage. Good old Alice Cooper. Och han började på absolut tänkbara bästa sätt
– med Hello Hooray! Grät nästan en liten lyckotår när han gled ut på scenen och hurrade för Sweden Rock.
Loving every second, every moment, every scream…

SRF93

Alice hade en väldigt bra setlist för kvällen. Han har ju varit igång sedan 67 så självklart finns det ju en himla massa låtar att välja på. Kanske inte några direkt dunderöverraskningar, men det kanske man inte kan begära riktigt heller.
Som en kille på presskonferensen hade frågat, om han skulle köra någon låt från DaDa-plattan från 1983. En riktigt obskyr platta, men som ändå innehåller en och annan fantastisk låt.
Alice svarade då att han hemskt gärna hade gjort det, men om han skulle välja att spela exempelvis Former Lee Warner så hade det inte det funkat.
”And the crowd would be going like this!” *ser ut som en fågelholk och klappar händerna väldigt långsamt och slappt*.
Men, man vet aldrig. Ander Tengner hade tidigare samma dag berättat för mig att när han såg Alice för ett par år sedan att han då körde Clones (?!) från den något ännu mer obskyra plattan Flush the Fashion från 1980
(förväntar mig inte att alla ni ska förstå vad jag pratar om, men de som är fans till Alice Cooper förstår vilken stor grej det är att köra Clones. Harregödd!).
Å andra sidan fick jag reda på ganska nyligen att Alice aldrig kört några låtar från DaDa-plattan…
SÅ DET KANSKE ÄR DAGS NU?!

SRF92

DET ska sägas, att lite överraskade allt Alice när han ”flörtade med döden” och drev lite med rockgudarna som gått över till andra sidan. Precis som varje gång Alice Cooper gör en spelning så halshugger de ju honom (ingen big deal, så är det bah). Alice dör och så är det med det – precis som väldigt, väldigt många legendariska rockstjärnor, så som någon sorts hyllning till dessa gör Alice ett mycket uppskattat och coolt medley av The Beatles – Revolution, Jimi Hendrix – Foxey Lady, The Doors – Break on through (to the other side) och The Who – My Generation för att hedra John Lennon, Jimi, Jim Morrison och Keith Moon samtidigt gravstenar med deras namn år levnadsår radas upp uppe på scenen. Snyggt!

SRF96

“Vaktar du gitarren åt din pojkvän eller?” är en fråga som Alice Coopers gitarrist Orianthi har fått många gånger när hon stått ute backstage och väntat på att få inta scenen. Inte alltid lätt att vara kvinnlig gitarrist med andra ord.
Jag såg Orianthi första gången när hon spelade med Alice Cooper på Liseberg 2012. Redan då reagerade jag på att hon var jäkligt duktig, och det var hon även denna kväll på Festival Stage. Man blir glad. Riktigt  glad.

SRF97

Alice kastar ut diamanthalsband i låten Dirty Diamonds och spänds fast i tvångströja i Ballad of Dwight Fry (som för övrigt kan vara hans absolut bästa låt. Jag skrek, tjöt och hoppade så högt att folk framför mig kollade bakåt och undrade var som hände. ”DEN ÄR SÅ BRA!” förklarade jag och jag fick tummen upp till svar).

SRF95

Good old Alice, jag älskar dig!

10418260_795719243795484_908559622159159033_n

Några timmar senare kryper jag ned i min flower power-säng i vår stuga. Väldigt trött. Några sekunder innan den här bilden togs pekade jag ”Fuck you!” och var skitirriterad över att mamma skulle fotografera mig när jag försökte vara klar i huvudet under intervjun i Vaken i P4 (förlåt mamma!).
Trots det, att jag var trött och lite väl rebell utav mig mot mamma min så tror jag att det gick ganska bra med snacket i P4. Vi pratade om Sweden Rock, hur festivalen varit och är, och förstås om Alice Cooper.
”Ja, shit – den där mannen är ju typ 70 bast och kör fortfarande stenhårt och låter nästan precis likadan som han gjorde när de startade 67.” sa jag när programledaren Henrik Olsson frågade om den gamle Alice fortfarande orkade med att lira rock’n roll.
”Han är faktiskt 66 kollade vi upp här…” sa hans programledarekollega som jag tyvärr glömt av namnet på.
Aha, amäh dåså – då är han ju typ ungdom!” svarade jag.

Vi pratade i några minuter till och de avrundade hela intervjun med att spela Poison. 
Sedan var det tack och hej, god natt, sov gott och tralla-lala-la…

Nästa dagen var det min tur att bli intervjuad av Tony Irving live and alive direkt på festivalområdet,
men det tar vi i nästa inlägg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med  vänlig hälsning Josefine.

 

 

Det handlar om timmar nu

2014-06-02 av

Det är inte längre två veckor, inte heller en vecka eller ens ett par dagar kvar
– det handlar om timmar nu. Ett par fjuttiga timmar som jag strax ska sova bort. Det kommer gå så fort.
Eller så är det just DET det inte kommer att göra.

Det är stor sannolikhet i att jag likt ett litet barn natten till julafton eller födelsedagen kommer att ligga vaken inatt och vrinda och vända på mig i sängen, få för mig att vara toanödig eller törstig i gryningen och då måste gå upp en helt orimlig tid som verkligen är helt absurd att gå upp vid.

Jag går upp för trappan till övervåningen och mot badrummet. Morsan kommer då att vakna hon också eftersom dörren till toaletten är alldeles intill hennes sovrum.
”Varför är du uppe nu?!” kommer hon att fråga nyvaket.
”Jag…måste ju gå på toa…” kommer jag att svara med osäkerhet i rösten, för jag är ju inte alls toanödig och jag vet att mamma också vet att jag inte är det.
”Mhm…” ska hon svara och vända på sig irriterat om i sängen medan jag går in på toan med huvudet sänkt för att sedan där inne kämpa med att få ut en liten kissedroppe bara för att, men allt som kommer är ett litet ljudmikroskopiskt ”plupp”.

Sedan ska jag dra på mig pyjamasbyxorna och ställa mig och spegla mig en stund. Väntar med att spola. Återigen, det ska ju verka som att jag faktiskt var kissenödig.
Jag har utslag på hakan och kinderna. Finnar eller plitor som aldrig vill ge med sig utan som bara byter plats med varandra. När den ena har försvunnit så dyker det upp någon en annanstans. Ser ständigt ut som jag har ovårdad hud eller fast i puberteten med dålig hy och allt vad det innebär (bra på så sätt att busschauförerna och tågvärdarna alltid tar mig som ”Ungdom” och inte ”Vuxen” när jag pendlar mellan Sollebrunn, Alingsås och Göteborg. Tjänar sisådär 20-30 spänn på det varje gång…). Sätter upp håret i en toffs.
Varför då?

Klockan är 04:40 och ingen kommer tänka att man passar bättre i uppsatt än utsläppt hår, men på något vis känns det ändå bättre med hästsvansen. Känns som det passar ansiktsformen bättre. Jag har komplex för mitt runda ansikte och barnsliga kinder. Jag känner att jag alltid har haft det komplexet och kommer nog dras med det ett bra tag till,
om jag inte bara bestämmer mig för att skita i det och istället bara va lite gó.

Ungefär i den sekunden kommer jag att komma på mig, hur töntig det egentligen är att haka upp sig på ett par kinder. Hur töntigt det är att tänka på dem när jag om bara några timmar kommer visa upp dem för sisådär 20-30 000 okända personer från hela Europa och inte faen kommer de att stanna upp och titta på mina kinder och låta de påverka hela deras dag där nere på det där gröna området i södraste Sverige. Det där gröna området där solen alltid lyser, där det alltid är varmt, där vallmon alltid är som finast och där inga kinder varken är för stora eller för små. De är alldeles perfekta.

Sedan ska jag le framför spegeln. Tönt-le överdrivet mycket. Ta ett sånt där farmor-grepp om ena kinden och dra lite extra i det bara för att det är roligt. För att kinderna är så mycket jag. Samtidigt som jag hatar när folk säger någonting om dem, något om mina ”runda gulliga kinder”, så känner jag att det är så jädrans mycket ”jag” och kommer alltid att vara så jädrans mycket ”jag”.

Spolar till slut på toa, tvättar händerna och går sedan ut ur badrummet. Går förbi mamma som ligger kvar i sängen fast med ryggen vänd mot mig. Trots det så tittar jag mot hennes håll och ler jag stort och brett. Hon ser mig inte såklart. Kanske har hon redan somnat om.

Jag går nedför trappan igen och vidare in i mitt rum. Lägger mig i sängen och stirrar upp i taket.
Om några timmar kommer det att vara ”okej” att gå upp på riktigt. Jag kommer ligga vaken tills dess, och när det väl är dags att gå upp kommer det tåras i ögonen för att jag är så trött, och då kommer jag få höra det på hela bilresa ned till Sölvesborg att jag borde ha sovit istället för att ha legat vaken.
”Jaa…jag vet…” kommer jag att svara samtidigt som mitt huvud åker upp och ned i passagerarsätet då jag gång på gång är på väg att somna.

10362089_800212813331175_1083572849_n

Det är mycket möjligt att det går till just exakt sådär om några timmar när Dagen med stort D är kommen. Dagen jag tar min gigantiska avlånga resväska jag packat i över en vecka nu och varit så jädrans väderoptimistiskt att jag packat ned sju par färgglada shorts i regnbågens alla färger och åker ned till Sölvesborg och Sweden Rock Festival.

Mina kinder följer med dem också. Vi ska stå där i fotodiket och även om jag är en av de där pressfotograferna som vanligtvis jobbar med det stela pokerfacet så kommer jag med all säkerhet att le sådär överdrivet klämmekäckt mot både Alice Cooper och Billy Idol
– för att det är så jädrans fantastiskt och fint att jag får vara där och göra det jag verkligen älskar.


Nu är klockan snart 23:00 och jag ska försöka sova på riktigt.
Imorgon åker vi.
Med mig, förutom kamera, kinder och för många shorts
ska jag ta med mig den finaste komplimangen jag någonsin fått:

”Du är som Håkan Hellström på en nyponrosbädd.

Du är inte sådär jättebra på någon speciell grej, förutom att vara just precis som DU verkligen är!”

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Två veckor kvar…

2014-05-21 av

Klockan är snart halv tio på kvällen och jag har ringt upp Anders Tengner. Kollade för säkerhets skull upp på Facebook att han var online, så att han inte hade gått och lagt sig (man vet ju aldrig, jag själv blev hånad av en över dubbelt så gammal herre för någon vecka sedan för att jag hade gått och lagt mig klockan 20:30.
”Men för fäen Josefine – klockan är ju halv nio?!”
”Jamen…jag är trött.”
”Åh, herregud!”).
Som tur var störde jag inte Anders i något viktigare än en deckare på Netflix.

Inte helt oväntat börjar vi prata om Sweden Rock Festival.
Anders ska vara konferencier på festivalen tillsammans med bland annat Mattias Lindeblad och Melker Becker (fantastiska programledarduon från programmet Rundgång (parantes nummer två: ni måste klicka på den länken. Sällan man ser sådan genuin mansvänskap på TV; hjälpa varandra ned från höga stup liksom – helt  fantastiskt!)) samt profilen Ronny Svensson (finns ingen man som kan bära upp hawaii-skjortor som honom (parantes nummer två igen: här kan ni se ett utav de mest stolta ögonblicken i min instagram-karriär; när Ronny matar min gode vän och radiokollega Stefan med chailatte-glass. STORT.)).
I telefon med Anders försökte jag övertala honom att klämma in ett hej dundrande-födelsedagstal för mig uppe på någon av SRF-scenerna den 7 juni då jag fyller år, och därmed få hela festivalen att utropa ett jävlaranamma ”Hurra!” för mig.
Har så fruktansvärt höga förväntningar nu att jag nästan mår lite illa.

Blogg21

Sweden Rock.
Alla kommer vara där.

Fotograferna kommer vara där; de som jag stått i samma fotodike tillsammans med de senaste tre åren som jag varit ”en av dem” i diket. Vi kommer att nicka till varandra för att visa. Visa att vi känner igen varandra från tidigare festivaler. Sweden Rock, Metaltown, Way Out West. Vi känner igen varandra, men att vi ändå inte känner varandra. Vi kommer inte krama om varandra och kommer heller inte att säga ”Tjena hur är läget?”, men det gör inget – det är helt okej. I fotodiket är det full koncentration på helt andra grejer, fokus på utmaningen att få den perfekta bilden.

Festivalpolarna kommer vara där; de där som jag bara träffar under fyra intensiva dagar nere i Sölvesborg samma tid varje år, och sedan aldrig hör någonting mer från under de andra dagarna på året. Framför scenen, kravallstaketet är det us against the world – det är bara vi som förstår grejen, alla andra är bortom denna värld.
När festivalen är slut kommer vi inte ens ihåg vad den andre hette. I telefonlistan finns hundrafyra ”Var är du?”-sms från någon Jalle H eller ”Mr. Jagger” eller andra ”smarta” och ”roliga”  smeknamn på någon man inte har en blekaste aning om vad hen hette på riktigt. Om exakt ett år igen kommer sms-konversationen fyllas på till tvåhundraåtta ”Var är du?”-sms.

Han kommer vara där; han som kysste mig och direkt efteråt sa att jag bara Måste åka till Sweden Rock iår, för att han så gärna ville vara med mig där.
Det var då det. Nu har vi inte setts eller pratat på tre månader. Och det där ögonblicket då vi råkar springa på varandra på festivalområdet om två veckor, det kommer att vara stelt och jobbigt. ”Hej…”, ”Oj, hej..”. Sedan kommer vi gå åt olika håll med en konstig känsla i magen
– för att bara några minuter senare fortsätta festivalen på varsitt håll med våra olika kompisgäng som om ingenting hade hänt.

MC-killen kommer vara där; han som pratade om framtiden han ville dela med mig. Fårfarm på Gotland, två hundar och en stor herrgård. ”Vill du inte det? Låter inte det fantastiskt? Jag orkar inte vara den här ”värstingkillen” som åker MC hela tiden. Jag vill ju ha en familj du vet. En gård, massor av djur…”.
”Jo, det låter jättefint.” sa jag och förstod att han var väldigt full, men att det säkerligen låg någon viss sanning i det han sa, men jag valde att inte ta det till mig alltför mycket. Istället tog jag en klunk av min cider som jag hade fått av honom. Jag precis hade blivit 18 och inte hade börjat dricka öl för att jag tyckte att det var äckligt. Cider och drinkar fick det bli där och då.
Någon kvart senare hade han somnat med fötterna utanför tältet och därmed inte dragit igen dragkedjan, vilket gjorde att jag kunde smyga ut ur tältet och gå obemärkt därifrån. Det var sent, Axl Rose hade precis klivit på Festival Stage en bit därifrån, över en timme försenad, och tjöt fram Sympathy for the Devil. Skrattade inombords hur fruktansvärt illa det lät och började istället gå mot strömmen och mot husvagnen jag delade med fyra stycken andra det här året på festivalen för att gå och lägga mig.

Mina förebilder kommer vara där; programledare och journalister som jag sett upp till så länge. Och vi kommer prata, hälsa och fråga ”Hur är läget? Är det bra? Vad kul att höra! Har du sett något bra? Jaha, åh vad roligt! Ja, visst var det fantastiskt! Ser fram emot Black Sabbath ikväll…”. Och sedan kommer de gå upp på scenen och presentera alla artisterna och banden
– och jag kommer klappa händerna minst lika högt och mycket åt dem  som åt huvudbanden
– för att jag tycker om dem så mycket och ser upp till dem.

Läderarmbandsmakaren kommer vara där; stå på ”sin” plats han har haft i alla år sen jag var där för första gången 2007, han som jag köpt mina tiotal olika läderarmband med bandloggor på. Han kommer att känna igen mig och fråga samma fråga som han har gjort alla år jag varit där: ”Är du här och fotograferar eller?”, sedan ska jag kämpa under alla de där fyra dagarna med att försöka få en bra bild på honom och hans långa hår och skägg. En bild som inte är suddig, med en jobbig arm för ansiktet eller gömd bakom någon annan snubbe i samma merchstånd. En dag ska jag lyckas.

Alla mina vänner kommer att vara där,
och de som ännu inte är det kommer att bli det där nere.

SwedenRock32


”Sen är det något annat konstigt band som ska headline:a…nåt på V.” berättar Anders i telefon.

”Asså? Men är det inte bara Alice…Sabbath…och Billy?”
”Näej, Billy ska inte headline:a.”
”Inte?!”
”Nej, det är nå’ himla…nåt på V. Voi…vie vie…voi voi…ve…”
”Hahaha! Vah?!”
”Jamen de hette något sånt. Aldrig hört talas om!”
”Låter franskt tycker jag.”
”Näej! Nu vet jag – VOLBEAT HETTE DE!”

Ungefär där skrattar jag ihjäl mig,
och avrundar samtalet med världens bredaste smile och längtar ännu med till den 4 juni.
Voi voi till Sweden Rock.
Heavy Metal in the Night!

Precis som förra året kommer jag att blogga om festivalen, banden, artisterna, människorna, tälten, husvagnarna, baja-majorna, musiken, maten, ölen, vädret, kramarna, handskakningarna, hur många ”var är du?” sms som skickats
och vad som händer nere på världens absolut bästa festival
– Sweden Rock Festival 2014. Hej och hå – låt oss gå.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-11-08

  Vi sitter i salongen och det är nästan fullt på Göteborgs Dramatiska Teater och ljuset släcks ner. Jämte mig sitter Johannes Nyholm och hans kompisar ( som känner Linda Spåman). Det blir mörkt och med penna och papper såg jag inte mkt av vad jag skrev. In på scenen…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...