Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Vår/jag har inget och det har du också

2018-04-01 av Nina


Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten.
Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas,
besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna.

Det som var, sperman längs låren, regnet mot pannan, katterna, ugnen.
Dina dova smärthänder, brännande läppar. Ännu innan efteråt. En ensam delfin på ankeln likt ett kastmärke. Hennes namn var inget du la på minnet. Det saknade tyngd.

Du borde slicka allt jag kommer med. Du borde dra denna våta fölunge över isåkrarna, rensa hennes slemmiga mule och lägga henne hårt mot bröstet.

Decemberlammet

2017-12-23 av Nina


Ett skri lyser ur dina brev. Du låtsas förvånad, måttar avstånd. Min vän, jag är död, i alla fall döende precis som du. Svälj ditt spott. Dina skrifter om grindar, giftgräs och svarta sjöar. Jag kan dem. Jag har dem tatuerade i gommen. Jag sparar alla dina menlösa meddelande. Johannes vatten sköljer över liljors blad, jag blandar ihop dig med min far. Däst nästintill medvetslös suger jag dina läppars svett om nätterna. Jag är tung och rutten i köttet. Om morgonen står skeppen svullna över sädesfältens kroppar. Alla har sitt eget vatten. Mitt ansikte skall lysa över vägen. Det finns oändligt med skog som måste skövlas. Vi skall gås igenom och falla fram. Du är djuret som liknar en människa.
Du sa: Du bär en kraft.
Du sa: förråd mig inte.
Du gnällde: hämnas du mig nu.
Hur skall du kunna närma dig den gemensamma lidandekroppen med grandiosa plastord. Lazarus är för länge sedan uppstigen, du var aldrig i närheten. Dina ögon fastfrusna och förorenade, ihopljugna i blindhet. Nu lägger skuggan i ordning graven. Nu färdas du med skuggan-

En smula personlighetsstörd eller bara inte rationell

2017-12-08 av Nina


14.03; det meddelas att det är fel på något. Jag går med hukande människor över till extrabussen.  Det står en man tätt framför en reklampelare. Bara hans huvud rör sig, uppåt och neråt. Hans mun är lite öppen. Han tar in så mycket han kan av jättekvinnorna. Han låter deras kött öppna sig för honom tills han uppslukas och försvinner in i deras röda underbyxor. Samma tiggarman sitter på samma plats. Vissa dagar tittar jag inte på honom. Han ropar hej alla dagar. En kvinna kommer fram med ett äpple och ler. Jag stör mig på det, varför i helvete ger hon honom det. Så att han ska bli hälsosam och anamma hennes rawfoodvanor kanske. Jag gör en stor grej av det. Ska jag ge honom en påse bullar, eller en tjuga? Det regnar och jag åker hem. Går ur en grupp på facebook men ångrar mig och går med igen. Det rings och frågas om jul. Hur ska vi lösa det. Hur ska julen lösas. Men det mesta har aldrig hänt, eller ska aldrig hända. Det jag minns har jag glömt. Och det var länge sen nu.

Har väldeliga problem med ingångar, ja utgångar också för den delen, och när man då som jag vill uttrycka mitt kärva flöde av tankar, funderingar och poetiska infall, blir det till att hoppa in där det går. Nobelpristagaren i ekonomi menar att människor inte är rationella varelser. Vi går mest på känsla, skjuter från höften, tar det göttaste. Det stämmer bra på mig. Läser om mytomaner, dom är ett spännande släkte, men ytterst irriterande. Dom vinner liksom alltid. Förvånande ofta släkt med Trotskij och bästa vän med allsköns kändisar. Berätta om en resa och nog fan har mytisen inte bara varit där hundra gånger utan även bott där. Senast jag var hos läkaren fick jag reda på att jag hade en smula störning i personligheten. Men så trevligt, som Breivik då försökte jag skoja till det. Nej, nej, svarade han lite ansträngt. Du ska få fylla i ett formulär. Och gå nu inte hem och googla på det, sa han. Så väl hemma satte jag mig och googlade skiten ur datorn och väldans vad störningar det finns. Sen började jag titta på dokumentärer om Manson och Bundy och tänkte att såna störningar har jag nog inte. Att döda är inte min grej även om det ibland känns frestande att bara slå in käften på någon. Folk som klunkar när dom dricker kaffe, biobesökare som är så fruktansvärt starving att dom måste äta säckar med friterad bacon med tre liter cola, eller såna som utan hörlurar obekymrat kollar på senaste avsnittet av ”Syrror” i väntrummet på vårdcentralen eller som sätter sig bredvid på bussen när det finns hur många platser som helst. Hundägare. Småbarnsföräldrar. Listan är oändlig. Livet som kaosadministration. Det händer att jag längtar tillbaka till 1985. Det var ett bra år ändå.

salviagatan

2017-11-22 av Nina

Det är en evighetsbacke till toppen och höghusen. Låren klibbar mot 142:ans läderbaksäten. Fönstergliporna fläktar knappt. Vinrödstånkar bilen, upp, upp. Johannes och mamma pratar och röker. Vi ska till den nya lägenheten. Splitter ny och stor. Mamma är glad, men vill inte veta av mig. Min klänning är rödvit-rutig och träskorna är svarta. Mina svartormar i magen och svetten.
Plötsligt kräks jag rätt ut. På mig, min klänning och över baksätet. Johannes tvärbromsar och jag flyger in mellan förarsätet och mamma. Hon skriker. Drar ut mig i dikesrenen och gråter högt. Jag fortsätter kräkas, men det kommer bara svidande galla. Det är svarta ormar i gräset. Johannes drar mamma ifrån mig. Det kommer en fluga, landar på en hand som är min. Jag önskar det vore en nyckelpiga. Jag vet att varje prick på deras rygg betyder ett år. Jag minns en som var helt svart. Jag måste komma ihåg att fråga mamma om den då kanske var död. Lägenheten är verkligen stor. Parkett, ropar mamma. Jag ligger på en filt i hallen alldeles naken förutom underbyxorna med darrig febersmak i munnen, jag slickar mina salta fingrar. Johannes tar in mig i badrummet, duschar väck kräks och smuts. Som att du låg bland döda hundar i diket, skrattar han. Jag öppnar munnen och han fyller mig långt in i gommen. Här kommer medicinen, nynnar han. Jag blundar hårt.  Mamma skramlar i köket, jag borstar tänderna. Om mamma kunde se sårhålen. Det kommer blod från huvudet och blandar sig med håret. Det är omöjligt att hitta hålen med kammen. Febern ångar ur ögonen. Den speciella sjuksmaken. Det blir fint här med allt nytt.

Varje natt i nylägenheten svävar korparna längs membrans autostrada: ibland kittlar det i pannloben. Vingarnas vispande mot cortex svällande gränder. Prästen sa att Gud bor i var människa. Att alla bar Gud. Lilla, lilla Gud. Kanske att han i så fall är handikappad.

Det ska inte någonsin finnas utrymme för tröst och förlåtelse.
Skinnet du drar av ska växa igen och den nya huden omsluta din
innersta sten, den eviga tjälen. Ankomsten häller avskedet likt
regn över dina axlar. Mödrars tigande planterar fruktansvärda
avstånd. Okbefriade till tystnadens förfärlighet, vänder hon
blicken ifrån. Fostret söker utan ögon människoköttet för att dia
förövaren.

 

 

Se, ser du, ser du nu

2017-11-13 av Nina

Eller detta med att bara titta.

Så skär vintern sönder höstens sista armar, faller handlöst mot den trötta asfalten. Jag öppnar fönstret du glömde stänga. Vad sa du aldrig. Var är jag nu. Kanske inte född, kanske är jag innanför mig själv. Hon står så långt ifrån mig. Jag vet att hon röker. Hallen är full av flyttkartonger. Jag försöker fråga om hon ska flytta, men hon kommer inte ihåg. Kyrkklockor ringer varje dag. Jag minns när hon föll. Alla förfärade miner. Var det en kant på gatan precis vid övergångsstället? Jag minns inte. Jag vet att hon skrek. Eller om det var jag. Mamma, skrek hon. Vi hade varit på café. Hon hade blivit upprörd och klumpigt lämnat bordet. Ibland känns det som jag aldrig riktigt har levt. Ett regn faller, sen är det över. En gammal kropp, liksom förkrympt, i en sjuksäng. På ett hospice. En halv mazarin. Ett brunt päron. Salivindränkta kungatidningar. Jag kanske knuffade henne? Hon går så långsamt nu för tiden. Som om hon bromsar inför sin egen död. Jag tog taxi hem. Jag var ett blått barn, man tog hastigt bort mig ur rummet. Ett rum inuti ett rum, igenbommat eller aldrig öppnat. Jag går runt min axel. Det är vidrigt. Hon ringer aldrig och säger förlåt. Nu är sekunden snart gången. Vi finns inte. Jag sover för mycket. Vi ses snart. Jag är för ung för att vara så här gammal. Att ha blivit född har verkligen fördärvat min hälsa.
Att ha blivit född har verkligen komplicerat saken som jag ser det.
I hallen är högar av insamlade hundar staplade, en ruttnande massa snart upplösta ur sig själva. Jag står länge vid dörren och undrar om jag är på väg ut eller om jag nyss kom hem. Du är rädd för narkosen och att vakna upp. Du begraver mig i skam. Ingenting du säger är sant. Ska vi gå nu. Så lång denna tid är, hinner jag tänka. Du lossar på strypgreppet. Det finns ingen tröst. Vi rör oss över gatan när du faller. Dagen är exakt som natten, bara ljusare. Det är allt.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-06-21

Christian Krigge Dyresjö, basisten i DEN STORA VILAN som lämnade vår välsignade stad GÖTEBORG, för att flytta till Hagfors kommun, har spelat in en soloskiva som släpps ut till allmänheten idag, midsommarafton. Dyresjö spelade in skivan på porta i en biograf I Hagfors. Han skriver såhär om plattan: ”Musiken är…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-06-23

Jag såg ett lik gå förbi utanför jag menar Vad är det med folk? Mac Gängers välde upplöstes och vi tvekade länge på hur vi skulle göra Lillstöveln Öberg ville få världen att långsamt räcka över en tugga dieselbuss André Pops lyssnar försiktigt på Sham 69 och startade i smyg…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-06-23

Det var Pride på Bältespännarparken. Aron Promnitz som vi har skrivit om innan skulle uppträda, redan kl 18. Många trodde att det var kl.20. Alla vi kompisar, extraföräldrar och extraföräldrar kom dit klockan 17 förväntansfulla. Stefan Westin som är extrapappa åt Aron och låtskrivare till en av mina låtar, och…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...