Var på dansföreställningen BIBI HA BIBI på Atalante i fredags.
Min svåger Aloun Marchal (France, Paris) och hans kompanjon Henrique Furtado (Portugal) var det som uppträdde.
Eftersom Aloun är min svåger kan jag bara komma med superlativ, jag vill inte förstöra familjelyckan. Tvärtom jag gör allt för familjelyckan . Dessutom är jag välkommen till Paris närsomhelst till Alouns centrala lya och den möjligheten är värd minst tre lyriska recensioner. Därmed inte sagt att jag förställer mig eller drar valser.

Det började med att Marchal och Furtado, muskulösa hingstar, uppenbarade sig i dräkter som var nån mix av riddare och påfågel med jättekallingar. De stod mittemot varann och duellerade med hjälp av grymtningar , slag, vågrörelser, avklädning, slicka navel och galna blickar.
Grymtningarna var hänförande spänstigt utförda. Två sanna atleter. Manligt. Och queer.
Konceptet var sannerligen ett koncept. Djupt aktuellt och samtidigt buskis.
Tog upp mångfald, könskomplex och interdiciplinärt framfört på ett relevant sätt.
Det var fullsatt. Publiken var med på noterna.
Det var tre dagar sedan jag såg föreställningen och jag är fortfarande hög och hänryckt!

Photo:Pierre Ricci