Beck är inte riktigt klok. Han är clownens tappade röda näsa när han vill, ibland fullständigt briljant, ibland en fullfjädrad entertainer och för att toppa detta även stundtals helt ointresserad av publiken. Loser river han förstås av ganska tidigt – ”det här är nåt jag gjorde för ganska länge sedan” liksom bara så ni fattar, sedan blir det rena berg- och dalbanan. Det är absolut inte dåligt, det kanske till och med är skitbra och precis det man skall göra när man är en ikon som Beck.

Foto ovan: Annika Berglund/WOW

Innan konserten går jag ut en liten stund för att hämta andan. För att…dricka White Russian med havremjölk kan vi säga. Det är uppenbart att många andra också tänkt samma tanke, för på vägen in igen är det fullständigt kaos i entrén – då alla naturligtvis skall in och se Beck! Nån tjej med attitydproblem och stirrande blick gastar direktiv i en mikrofon – ”ni får inte ha med er sprit in och sedan när ni väl kommer in går ni rakt fram (eh…okej) – och det är beckmörkt vilket fördunklar visitationen av väskor.

Sedan börjar just Beck och hans konstiga gitarrfunk konst-pop-indie. Man minns är hans stjärna var i sånt uppgående att han kunde ympa ett könshår i ett glas vatten och man visste att det skulle växa upp en bönstjälk.
Nu fattar jag ingenting, så jag går och tar två öl i snabb takt. Det hjälper lite.

Fast helt plötsligt så svänger gubben igen. Man kanske inte måste fatta allt hela tiden.
Ingen gitarr, en liten hatt och en randig tröja. Sedan har han gitarr igen, gör klädbyten, låter nån i bandet göra en egen låt.

Det luktar popcorn över hela området, eller är det nån som fisit?
Men den röda clownnäsan r plötsligt borta och nu svänger det rätt bra om farbrorn, folk dansar till hans Ron Hubbard-funk.
Får syn på mitt ex i vimlet, tittar snabbt bort för att inte bli upptäckt, tittar på scenen och stjärnorna och meteoriter och plötsligt lyfts jag upp av folkvimlet och bärs av händer hela vägen bort till backstage-området (eller ja, där man får vara om man har ett grönt armband vilket jag är glad att jag har idag).

Sedan går jag och ser Susanne Sundfor (eller var det innan, jag minns inte riktigt. Jo.) och det var bäst dittills på hela dagen. Jag har knappt hört det innan, men det har sannerligen publiken och det är svårt att ens ta sig in i tältet.
Fan. Vad. bra, tänker jag ett slag, sedan kommer nån konstig ABBA-pastisch som jag både kan ha och mista, men i övrigt känns konserten både dansant, svettig och klubb-betonad.
Det måste jag lyssna mer på, men definitivt inte via WOW-appen som envisas med att vilja ansluta mig till Spotify – samt fullständigt driver mig till vansinne genom att enträget fråga om jag vill ladda ner kartor över festivalområdena.

Fan jag bor här liksom, jag vet var saker ligger. Det är MIG man skall fråga var saker ligger.

***

Efter Beck bestämmer jag mig för att det är dags att lämna området, det gör ju alla andra också, och utanför utspelar sig följande komiska anekdot:

Ett gäng självutnämnda mafiosos skall planka in. Fastän det stänger och de troligen kunnat promenera rakt in.
Modige snubbe nr 1 klättrar över staket (finns inget där bakom, bara skog). Framrusande vakter, volontärer från alla håll.
Plötslig reträtt. Killen har fastnat med pungen i staketet, med blodvite som följd.
Ambulans tillkallas.

***

Sedan lurar jag med två kompisar med endagars till Frihamnspiren, med musikaliskt mål att se GOAT.
De två kumpanerna har ingen aning om vet Get är för någonting, och jag har väldigt svårt att förklara.
För vad fan är GOAT?
Disco? Soul? Heavy Metal? Rocky Horror Picture Show?
Det senaste förmodligen mest sant.

Jag blir lite orolig och sneglar på mitt sällskap ibland. Vad har jag lurat med dem på?
De brukar ju mest lyssna på typ…Neil Young. Måste jag gå och köpa 10 öl i skadestånd nu.
Jag kalkylerar i huvudet: Det blir 600 spänn, dyrt.

Jag hade inte behövt oroa mig, för snart kommer dansmoves ni inte sett sedan slutet på nittiotalet smygande, och vi står där fånigt tandläkarleende med ögon som fågelholkar hela konserten.

Jävlar vad mäktiga de är.