Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Kort intervju med Marcel Tuores om hans fotokonst som hänger på Dansken, Spola Kröken Collection

2018-11-24 av Chawki


Foto: Marcel Tuores

I torsdags, den 22 Nov, hängde Marcel Tuores upp en serie foton på Dansken på Andra Lång.
De kommer finnas där på obestämd tid framöver. På bilderna syns musiker och annat löst folk som
Emrik Larsson, Ralf Gyllenhammar, Björn Olsson, Ebbot Lundberg, Ugly Cheese,
Davono, Torsten Topsteen Larsson, Pontus Hammarén, Kakan och Fadern.
Det är mycket hud, testosteron och berusningsmedel.
En sida av en svunnen tid förevigad och Tuores öga var med & satte kontur på musikscenen.
Hade känslan för att kunna göra stills av Rock & Dekadens.
Jag har ett specifikt minne av Tuores en gång på Draupner -88. La märke till honom
för han var så kolossalt packad och samtidigt graciöst stilfull. En imponerande bedrift.
Tuores har ägnat sig åt film och andra konstformer utöver fotandet och
i denna stund har Tuores & Falck publicerat collage och poesi
i ca 1 och ett halvt år på GBG NONSTOP.
Tuores stillade all min nyfikenhet genom att svara på nåra frågor.

 

 

– Vilka var omständigheterna när du tog fotona som nu hänger på Dansken?

– Omständigheterna var kaotiska minst sagt, rent av livsfarliga,
som att ligga vid fronten vid slaget om Stalingrad under flera år, ständigt berusad.
Många stupade i rännstenen men jag personligen överlevde som genom ett under,
Gud hade sin hand över mig, tror jag.

 

– När knäppte du dem?

– Man kan säga att jag var nån slags fältfotograf som dokumenterade
mina favoritmodeller/karikatyrer på GBGs Rock & Funk scen under 1980-90 talet.
Jag planerar att släppa en fotobok med de bästa/värsta burleska bilderna,
en slags pekbok för vuxna, det kan bli den ultimata coffee table boken från Göteborg.
Arbetsnamnet är : REAL UGLY CHIC GBG / 1986-2000

– Vad såg du hos dessa modeller/karikatyrer som fascinerade dig så?

– Vi speglade varandra privat och blev varandras lärare den hårda vägen,
på något sätt var vi alla själsligt sammanlänkade och skulle genom olika smärtor
lära oss något, något om kärlek. Nu försöker alla att bli hela liksom resten av mänskligheten,
vi är alla indragna i en stor väv. Let the highest good for our souls unfold…

 

– Boken kanske skulle va pekbok på demenshem istället?
De avporträtterade börjar närma sig pensionsåldern.

– Ja, var dag är en dag närmare döden kan man säga och vem minns snart klart
vad som hände i Göteborg på 1980-90 talet? Vi sitter alla snart dementa med våra inre sår
och då kan det vara bra att ha en pekbok att visa hemtjänsten hur härligt det var
i Göteborg på 1980-90 talet. Hur snygga alla var på den tiden, trots sina inre brister.
Pekboken kan vara en hjälp för många tror jag, en sedelärande pekbok
för att nå frid och roa sig själv, sina barn och barnbarn med.
Pekboken är ju även en studie i fashion och lack of fashion, det tycker jag är roligt.

Anteckningar från ett hotellrum med Björn

2013-10-18 av

Anteckningar från ett RFT-dokument, 16 september 2013.

Nu.
Nu känner jag att jag börjar vakna. Det känns konstigt när man väl börjar tänka på det, hur det faktiskt känns när man sakta men säkert får tillbaka medvetandet. Man tänker och känner att huvudet få konturer och form där det ligger på kudden (eller på nattduksbordet eller på golvet, medan kroppen ligger kvar i sängen. Jodå, det har hänt många gånger…) och hur kroppens former ser ut i profil där man ligger nedsjunken i madrassen på sidan.
Känns obehagligt att se sig själv från någon annans ögon just i denna stund. Nog för att det är oerhört bekvämt i denna stund, men det är för min egen del. Ser inte alls som de gör på film i en avslappnad ”nästan suga på tumme”-pose med händerna ihopknäppta liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus. Näej, så ligger inte jag. Jag ligger på mage med ena benet utanför sängen och med täcket på bredden. Jag känner att munnen är öppen och kudden lite fuktig utav nattdreggel.

När jag öppnar ögonen ser jag gardinen lyfta från golvet. Det är vinden som gör det. Fönstret har visst stått uppe i natt utan att jag har märkt det. Det är först nu, när jag ser att det står öppet utan någon spärr och känner hur kroppen sakta men säkert börjar vakna till liv på riktigt som jag känner att rummet är iskallt. Jag önskar att jag kunde blunda och komma tillbaka till det där sovande stadiet igen, då när jag lämnade min köttkostym kvar i sängen och jag själv var någon annanstans. Det där stadiet då det inte fanns någon kyla eller medvetande (allra helst skulle jag ha legat i den där ”nästan suga på tumme”-posen med händerna ihop liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus också. Inte med halvöppen mun och nerdregglad kudde).

Även om jag vet att jag är själv på rummet så tittar jag ändå mot den ena sidan av sängen för att se om det är någon som vaknar upp tillsammans med mig idag. Men det är det inte. Det är jag. Bara jag. Och vinden i gardinen. Hela stunden är som en Björn Olsson-låt och jag skulle vilja spara den för alltid (det kanske är därför jag väljer att skriva ned allt det här senare). Speciellt från den där plattan när en kille, kanske Björn själv, ligger utslagen på en obäddad säng med en bebis sovandes på honom. Den är fin. Finast. Både omslaget och innehållet. Jag skulle vilja att hela mitt liv var som en Björn Olsson-skiva.

Jag känner fortfarande att det är kallt, men jag ligger ändå kvar i sängen. Jag vrider det tjocka duntäcket tätare om mig och kryper ihop i fosterställning med blicken mot gardinen. Jag drunknar nästan i det där täcket. Det måste vara en fin död, tänker jag. Drunka i något så mjukt och ljust.

Men jag vill inte dö. Inte nu.
Dum tanke kanske, varför tänker jag på det nu?
Men, det är ändå intressant. Döden, vad är det? Ingen vet och så få vågar prata om den. Det blir alltid sådär avsnoppat om det kommer på tal. ”Sånt ska man inte prata om”. Ibland blir man skrattad åt om man skulle ta upp det. ”Hah, varför tänker du på döden?”. Jobbigast är när det blir tyst.
”Mmm…” och sedan ingenting mer med det. Man känner sig nästan lite dum och vill ursäkta sig.
Därför kan jag inte låta bli att tänka på det nu där jag ligger och om jag skulle ligga här på rummet och helt plötsligt bara somna in. Blir det svart? Spelas hela det gångna livet upp för en i en ultrasnabb flashback-film framför ens ögon eller är det bara tack och hej? Går man mot ljuset? Det har jag hört många gånger att man gör. Sugs upp liksom. Jätteljust. Starkt som faen. Moving up to higher ground.
Man kan se sig själv därifrån också. Titta ned på sig själv liksom. Först tänker jag att det vore läskigt, men vid närmare eftertanke så tror jag inte det. Jag tror att när man väl är ”där” så är ingenting längre märkvärdigt.

Jag är inte på något som helst vis sjuk eller så. Jag kan både gå och stå normalt, äta och dricka, springa och hoppa. Nog för att jag är lite oelastisk och inte kapabel ännu att sitta i den perfekta skräddarställningen någon längre stund som jag skulle vilja, och har problem med min andning på grund av något medfött fel som läkare inte kunnat konstatera vad det är… men annars är det bra!
Döden skrämmer mig inte, men jag är heller inte så fixerad av den. Den finns där, det  vet vi alla. Men mycket mer än så vet vi inte, därför är det intressant att tänka kring den. Inget konstigt.

Sådär kan jag ligga i länge och tänka. Jag kommer kanske inte fram till något, men jag ”öppnar dörrar i mina tankar” som jag inte rört handtaget på tidigare. Många gånger går man igenom samma tankar, samma dörrar – ibland tänker jag något jag inte tänkt på tidigare för att bara ”prova på” hur det känns i huvudet. Känns det inte rätt, att jag t ex skulle återfödas omedelbums till…tja, vad vet jag – någon utav mina kompisars barn, så tänker jag inte vidare på det spåret. Lite som om jag öppnar en ny dörr, ”okej, det där funkade inte i mina tankebanor!”, stänger den och går vidare.

Tillbaka till verkligheten.
Jag är inte död nu. Jag ligger ju här i sängen som ett litet foster och stirrar tomt framför mig.
Lägger märke till ljuset.
Det är det där ute också. Utanför fönstret. Ett sådant starkt ljus att jag har svårt att identifiera vad det egentligen är där ute.
Jag hör mycket. Allt på samma gång. Det är centrumhets. Klackar mot asfalt och inbromsningar för rödljus. Någon kanske fastnar med klacken i kullerstenen och ramlar. Aj. Gör ont. Bussar som kör iväg och människor som rusar till jobbet. Alltid rusar, hur god i tid de än är så är det alltid det där springande över asfalten och övergångsstället.
Och vad gör jag då?
Jag ligger i fosterställning med världens tjockaste duntäcke omkring mig och tänker på döden och ljus, ja.

Plötsligt börjar mobilen vibrera. Den ligger på heltäckningsmattan nedanför sängen och jag tar det som en pik att jag ska ”vakna upp från de döda”. Och att jag måste stänga fönstret.
Det är alarmet. Klockan är 06:30 och jag fick för mig att jag skulle vara bland de första att käka frukost nere i matsalen.  Jag sover på ett hotell som egentligen kostar för mycket, men som jag ändå bestämt mig för att jag kan unna mig själv när jag är i Stockholm för allra första gången på egen hand.
Sträcker mig ned mot golvet där mobilen ligger och stänger av den. Ligger med halva kroppen utanför sängen nu och likt en mask drar jag mig neråt mot heltäckningsmattan tills hela jag till slut ligger på golvet.
Skrattar till.
”Hah, här ligger jag, ja!” och tänker att det vore roligt att återigen se mig själv uppifrån nu.

Sedan reser jag mig upp från golvet och går mot ljuset. Rättar till mina trosor och pyjamasshorts som åkt på sniskan. Ställer mig framför fönstret och för gardinen åt sidan och tittar ner. Centrumhetsen jag hade föreställt mig tidigare är mycket riktigt där. Jag bor ganska högt upp. Vilken våning vet jag inte, men jag ser ut över Centralstationen och andra skyskrapor till hotell och kontor. Allt är så stort. Men jag känner mig inte liten i allt det här. Tvärtom. Jag mår bra. Köttkostymen har fyllts på med ny energi efter att ha fått sova i en konstig ställning och halvöppen mun, istället för den där ”nästan suga på tumme”-posen med händerna ihop liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus.
Att vakna upp själv i en stad jag precis bekantat mig med. Jag ser allt med mina egna ögon och tar in allt på mitt eget vis. Det är fint.
Det bästa är att det här är bara början…
…men det konstigaste är att det första jag gör när jag kommit hit är att tänka på döden?

Eller, döden är ju ingen konstig grej sa jag ju.
Det är ju en del av livet som vi alla ska gå igenom. Någon gång.

Varför är det då så känsligt att prata om det?

Hotell

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-06-15

Klockan 14.00 Lördag den 15 Juni är det varmt och kvalmigt inne på Bengans. Bella Wadling sitter och luktar gott av myrra, är tvungen att nosa upprepade gånger i hennes nacke. Dan Söderqvist stilar omkring i linnerock och Timo Kangas är på besök i GBG. Gitarristen Gerth Svensson har hittat…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-06-16

SHAM 69 – hundar fiser längs ekvatorn Schaktningsmaskinerna står stilla utanför i en sekund från förr och staden flyter genom livet De är obsessions men jag älskar Eva & Talking Heads Soup Dragons This is our art Echo and the Bunnymen Ocean Rain Marcel Tuores: Collage Stefan Falck: Poesi

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-06-13

Torsdag 13 Juni kl 18.00 i BÄLTESPÄNNARPARKEN kan ni se ARON PROMNITZ. Aron Promnitz som sjöng i 3 år på Västerhus och Gamle Port har flyttat till Stockholm.  Han har nu fyllt 30 år och hunnit med massor av roliga saker. När han flyttade till Sthlm hamnade han med många…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...