Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Vi var enastående, strålande och helt fantastiska!” @ Sweden Rock Festival, 6 juni del 2

2014-06-15 av

SRF130

Efter intervjun med Tony Irving och Linna Wikblad i P4 fick jag massor av fina kramar och ”tack ska du hao!” av samtliga medverkande. Fruktansvärt kul att få vara med. Allt gick så jädrans snabbt; från det att jag fick sms:et ”Du ska vara på plats 15:15!” till att jag faktiskt var där, satt i deras lilla husvagn och väntade på min tur att få pratade om att ha Ralf på framstjärten, vilka band man ska kolla in på festivalen och varför Sweden Rock Festival är en så fantastisk festival. Kände kanske såhär i efterhand att jag bredde på som bara den med fina ord på Sweden Rock
– men samtidigt så var varenda ord jag sa sant till 110%.

SRF125

Jag sprang hem till mitt lilla boende för att byta om, äta lite choklad och dricka massa kaffe (ännu en bensinstation för kroppen) – för att sedan kila tillbaka till området igen för att se ett gäng malmöbor med tuffisjackor och mustascher.

SRF124

Royal Republic spelade på 4Sound Stage. Ännu ett band som jag inte gett så jädrans mycket uppmärksamhet men som jag ändå känner att ”Jamen, de är ju rätt OK!”.
Den här gången tyckte jag att de var mer än rätt OK.

SRF131

Faktum är att deras spelningen var en utav de absolut roligaste att plåta. Kan ha varit för att jag var inne i något sorts lyckorus (eller att chokladen från ”bensintankningen” gav mig ny energi), därav plåtade jag som en galning. Faen vad sköj det var.

SRF123

Royal Republic har släppt två album sedan starten 2007 och haft hits med bland annat Tommy-Gun och Full Steam Spacemachine,
två låtar som sångaren och gitarristen Adam Grahn bestämt säger halvvägs in i giget att de verkligen inte kommer att spela.
– Det kan ni fetglömma!

SRF126

Det är mycket energi i deras show. Rökeffekter, hela bandet springer omkring på scenen, fram och tillbaka och mellansnacket känns både spontant och är jäkligt roligt vissa stunder.
Adam bjuder upp sin kusin som han fått syn på i publikhavet för att spela ett gitarrsolo i en utav låtarna. Han efterlyser även utländska tjejer i publiken och hittar slutligen en norska längst fram.
”Whats your name?!”
*tjejen säger något totalt ohörbart*
”Louie?”, ”No? Eli?”, No? Eh…Lee?”
Lönlöst.
”Lal…eh…ah fuck that shit! Norwegian-girl!!”

SRF128

”Don’t be late cause…then you will miss the first song.” hade bandet förvarnat i en video innan giget.
Och, ja – den som nu gjorde det och missade första låten…himla dumt måste jag säga.

SRF129

SRF127

Trycket framme vid scenen var stort, och det blev inte mindre allt eftersom de spelade.
Uppenbarligen var det inte bara publiken som var nöjda med spelningen, utan också bandet själva:
Att få spela inför Er, Hemma, på självaste nationaldagen var inget mindre än rörande, utmattande och redlöst pepp!
Ni var enastående, strålande och helt fantastiska!” skev de på sin Facebook-sida efter giget, som också var deras enda festivalspelning denna sommar.

SRF132

Tackar Royal för detta!

SRF133

Jag följde med ett gäng bort till Rockklassiker Stage, men jag var inte så fullt koncentrerad på bandet som spelade utan tittade istället på de här två…

SRF134

…från det att de började prata…

SRF135

…till att bli lite mer…

SRF136

…bästisar och bundis.

SRF137

Någon väckte mig ur min ”titta på folk”-dvala. Knackade mig på axeln och sa ”Öh! Ta kort nu’råh!” och pekade bort mot publikhavet. Heavens Basements frontfigur Aaron Buchanan tog stagedive till en ny nivån.

SRF138

Ett utav 80-talets allra främst sleazerockgrupper W.A.S.P spelade på Rock Stage. Blackie Lawless kanske inte var i sitt snyggaste jag och den ikonen han en gång var i tiden är förbi, men rösten var det inget fel på – den fanns där.
Det blev ingé Fuck like a beast den här kvällen.
Alltså, låten då…det andra vet jag ingenting om.

SRF139

Efter konserten gick jag runt på egen hand utanför området en sväng. Jag hittade den här frisyren. Jag hörde några bakom mig kommentera det hela.
”Höh, kolla där!” sa de och pekade en bit framför mig. Kunde inte slita blicken från den här fantastiska frisyren, och när jag var lagom jämsides med honom kände jag lite försiktigt på det. Han tittade på mig, men tog det hela med ro.
”Alltså…hur gör man om man vill ha en såndär frisyr?”
”Man går till en frisör i Växjö.”
”Jamen alltså…vad säger man till frisören? ”Hej, jag skulle vilja ha…?” ”
”Man visar upp en bild man hittat på Facebook!”.
”Jaha…ja.”.
”Hon ville inte göra det först. Sa att hon aldrig gjort något liknande men kunde väl göra ett försök. Jag fick det billigare eftersom det inte blev precis som hon ville.”

SRF140

Snubben var helskön. Under festivalens gång hade han blivit ganska van vid uppmärksamheten och folk hade kommit fram för att känna och fotografera av denna frisyr.
Sedan tackade jag för mig, klappade håret en sista gång och promenerade vidare.

SRF141

Hittade bland annat världens största vita snigel. Alldeles ensam på den stora, stora festivalen.
Stackarn.

SRF142

När mörkret kom anlände även ”The Prince of fakking darkness”

SRF143

Black Sabbath var ett utav årets Sweden Rock absoluta höjdpunkter. Alla var där. Kunde inte skrivit det bättre själv än Expressens konsertresecent.
Publik: Hela festivalen är där.

SRF148

Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne + nya trummisen Tommy Clufetos äntrade Festival Stage 22:30 fredagkvällen och inledde pampigt med War Pigs och därefter Snowblind. Överlag var det en väldigt bra setlist med många gamla hits, och det gillar vi.
Tony gled runt så jädrans snyggt på scenen. Hittar ingen bättre beskrivning än att han faktiskt på såg ut som döden själv på något sätt. Ni vet när liemannen glider runt med sin långrock och det ser knappt ut som han har ben bara för att det ser så lätt och smidigt ut.

(tänk den dagen om/när jag börjar recensera konserter i någon större tidning (vad nu större betyder…) – kommer ha så fantastiska beskrivningar om hur det ser ut, luktar och känns att vara på plats. Liemannen-liknelsen har jag nog aldrig kört tidigare. Haha…)

SRF146

Kändes en smula overkligt att faktiskt få se det här bandet live. Jag träffade en kompis ett par dagar efter festivalen.
”Tänk, du har sett Black Sabbath live! På riktigt! Det är ju helt sjukt?!”.
Ja, det känns lite sjukt faktiskt. Sjukt bra.

SRF145

Den som fick allra mest jubel var Tony.
”Tony! *klapp klapp klapp!* Tony! *klapp klapp klapp!* Tony! *klapp klapp klapp!*
Han log och tittade ned i marken, höjde handen försiktigt i ett ”Tack!”.

Black Sabbath spelar i 90 minuter. Jag står längre bak och betraktar hur hela festivalen headbangar till Paranoid som blir avslutningslåten. Tungt.

Sedan är det dags för mig att promenera på egen hand den där biten hemåt till min stuga igen.
När jag nästan är hemma kollar jag på klockan på mobilen och upptäcker att
jag varit 22 år i 45 minuter.

Min födelsedag, blommorna i håret och mitt giftemål framför Festival Stage tar vi i nästa inlägg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Två veckor kvar…

2014-05-21 av

Klockan är snart halv tio på kvällen och jag har ringt upp Anders Tengner. Kollade för säkerhets skull upp på Facebook att han var online, så att han inte hade gått och lagt sig (man vet ju aldrig, jag själv blev hånad av en över dubbelt så gammal herre för någon vecka sedan för att jag hade gått och lagt mig klockan 20:30.
”Men för fäen Josefine – klockan är ju halv nio?!”
”Jamen…jag är trött.”
”Åh, herregud!”).
Som tur var störde jag inte Anders i något viktigare än en deckare på Netflix.

Inte helt oväntat börjar vi prata om Sweden Rock Festival.
Anders ska vara konferencier på festivalen tillsammans med bland annat Mattias Lindeblad och Melker Becker (fantastiska programledarduon från programmet Rundgång (parantes nummer två: ni måste klicka på den länken. Sällan man ser sådan genuin mansvänskap på TV; hjälpa varandra ned från höga stup liksom – helt  fantastiskt!)) samt profilen Ronny Svensson (finns ingen man som kan bära upp hawaii-skjortor som honom (parantes nummer två igen: här kan ni se ett utav de mest stolta ögonblicken i min instagram-karriär; när Ronny matar min gode vän och radiokollega Stefan med chailatte-glass. STORT.)).
I telefon med Anders försökte jag övertala honom att klämma in ett hej dundrande-födelsedagstal för mig uppe på någon av SRF-scenerna den 7 juni då jag fyller år, och därmed få hela festivalen att utropa ett jävlaranamma ”Hurra!” för mig.
Har så fruktansvärt höga förväntningar nu att jag nästan mår lite illa.

Blogg21

Sweden Rock.
Alla kommer vara där.

Fotograferna kommer vara där; de som jag stått i samma fotodike tillsammans med de senaste tre åren som jag varit ”en av dem” i diket. Vi kommer att nicka till varandra för att visa. Visa att vi känner igen varandra från tidigare festivaler. Sweden Rock, Metaltown, Way Out West. Vi känner igen varandra, men att vi ändå inte känner varandra. Vi kommer inte krama om varandra och kommer heller inte att säga ”Tjena hur är läget?”, men det gör inget – det är helt okej. I fotodiket är det full koncentration på helt andra grejer, fokus på utmaningen att få den perfekta bilden.

Festivalpolarna kommer vara där; de där som jag bara träffar under fyra intensiva dagar nere i Sölvesborg samma tid varje år, och sedan aldrig hör någonting mer från under de andra dagarna på året. Framför scenen, kravallstaketet är det us against the world – det är bara vi som förstår grejen, alla andra är bortom denna värld.
När festivalen är slut kommer vi inte ens ihåg vad den andre hette. I telefonlistan finns hundrafyra ”Var är du?”-sms från någon Jalle H eller ”Mr. Jagger” eller andra ”smarta” och ”roliga”  smeknamn på någon man inte har en blekaste aning om vad hen hette på riktigt. Om exakt ett år igen kommer sms-konversationen fyllas på till tvåhundraåtta ”Var är du?”-sms.

Han kommer vara där; han som kysste mig och direkt efteråt sa att jag bara Måste åka till Sweden Rock iår, för att han så gärna ville vara med mig där.
Det var då det. Nu har vi inte setts eller pratat på tre månader. Och det där ögonblicket då vi råkar springa på varandra på festivalområdet om två veckor, det kommer att vara stelt och jobbigt. ”Hej…”, ”Oj, hej..”. Sedan kommer vi gå åt olika håll med en konstig känsla i magen
– för att bara några minuter senare fortsätta festivalen på varsitt håll med våra olika kompisgäng som om ingenting hade hänt.

MC-killen kommer vara där; han som pratade om framtiden han ville dela med mig. Fårfarm på Gotland, två hundar och en stor herrgård. ”Vill du inte det? Låter inte det fantastiskt? Jag orkar inte vara den här ”värstingkillen” som åker MC hela tiden. Jag vill ju ha en familj du vet. En gård, massor av djur…”.
”Jo, det låter jättefint.” sa jag och förstod att han var väldigt full, men att det säkerligen låg någon viss sanning i det han sa, men jag valde att inte ta det till mig alltför mycket. Istället tog jag en klunk av min cider som jag hade fått av honom. Jag precis hade blivit 18 och inte hade börjat dricka öl för att jag tyckte att det var äckligt. Cider och drinkar fick det bli där och då.
Någon kvart senare hade han somnat med fötterna utanför tältet och därmed inte dragit igen dragkedjan, vilket gjorde att jag kunde smyga ut ur tältet och gå obemärkt därifrån. Det var sent, Axl Rose hade precis klivit på Festival Stage en bit därifrån, över en timme försenad, och tjöt fram Sympathy for the Devil. Skrattade inombords hur fruktansvärt illa det lät och började istället gå mot strömmen och mot husvagnen jag delade med fyra stycken andra det här året på festivalen för att gå och lägga mig.

Mina förebilder kommer vara där; programledare och journalister som jag sett upp till så länge. Och vi kommer prata, hälsa och fråga ”Hur är läget? Är det bra? Vad kul att höra! Har du sett något bra? Jaha, åh vad roligt! Ja, visst var det fantastiskt! Ser fram emot Black Sabbath ikväll…”. Och sedan kommer de gå upp på scenen och presentera alla artisterna och banden
– och jag kommer klappa händerna minst lika högt och mycket åt dem  som åt huvudbanden
– för att jag tycker om dem så mycket och ser upp till dem.

Läderarmbandsmakaren kommer vara där; stå på ”sin” plats han har haft i alla år sen jag var där för första gången 2007, han som jag köpt mina tiotal olika läderarmband med bandloggor på. Han kommer att känna igen mig och fråga samma fråga som han har gjort alla år jag varit där: ”Är du här och fotograferar eller?”, sedan ska jag kämpa under alla de där fyra dagarna med att försöka få en bra bild på honom och hans långa hår och skägg. En bild som inte är suddig, med en jobbig arm för ansiktet eller gömd bakom någon annan snubbe i samma merchstånd. En dag ska jag lyckas.

Alla mina vänner kommer att vara där,
och de som ännu inte är det kommer att bli det där nere.

SwedenRock32


”Sen är det något annat konstigt band som ska headline:a…nåt på V.” berättar Anders i telefon.

”Asså? Men är det inte bara Alice…Sabbath…och Billy?”
”Näej, Billy ska inte headline:a.”
”Inte?!”
”Nej, det är nå’ himla…nåt på V. Voi…vie vie…voi voi…ve…”
”Hahaha! Vah?!”
”Jamen de hette något sånt. Aldrig hört talas om!”
”Låter franskt tycker jag.”
”Näej! Nu vet jag – VOLBEAT HETTE DE!”

Ungefär där skrattar jag ihjäl mig,
och avrundar samtalet med världens bredaste smile och längtar ännu med till den 4 juni.
Voi voi till Sweden Rock.
Heavy Metal in the Night!

Precis som förra året kommer jag att blogga om festivalen, banden, artisterna, människorna, tälten, husvagnarna, baja-majorna, musiken, maten, ölen, vädret, kramarna, handskakningarna, hur många ”var är du?” sms som skickats
och vad som händer nere på världens absolut bästa festival
– Sweden Rock Festival 2014. Hej och hå – låt oss gå.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-10-11

Förrätten HÖSTENS SOPPA Två kokta potäter En kokt morot Hacka detta  till småbitar Salladslök och en klyfta  vitlök Hackas jättesmått Grönsaksbuljong och en liter vatten Alltsamman kokas i mikron på det högsta med lock Mellan 6-8 minuter Efter detta lägger man i en halv burk vita bönor i tomatsås Och…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...