Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

En för tidig död

2011-09-01 av ozelot

Jag kände inte dig särskilt väl. Trots att vi säkert var bekanta under sex-sju års tid, du till och med var med på mitt lantställe och jag varit på otaliga efterfester hemma i din lägenhet. Det var egentligen din pojkvän jag kände, och när ni inte längre var tillsammans på riktigt gled du ut ur bekantskapskretsen, såsom det ofta blir. Du var lite osäker, trodde nog att jag inte jag tyckte om dig och knöt dig när vi träffades.

I själva verket tyckte jag att du var en mycket varm person, och god, med dina brister som du till skillnad från andra inte gjorde allt för att dölja. När jag fick höra att du var döende, i cancer, var det som en chockvåg gick genom bekantskapskretsen och den vibrerar fortfarande, som en ostämd nerv och molande påminnelse om alltings början och slut.
Och att ditt slut kom alldeles för tidigt.

Du hade träffat en ny pojkvän och jag träffade er båda på en spårvagn, nummer fem på väg till Länsmansgården. Du var höggravid, skulle få ett litet barn, en början på ett liv.
Du såg så där självlysande ut som gravida mammor ibland kan göra, besjälade, av livet inom dig.
Jag vet inte riktigt när nyheten sipprade in i mitt medvetande om att även döden simmade i ditt blod, kräftan hade fått fäste i ditt bröst och metastaserna förökade sig explosionsartat.
En rutinundersökning, mammografi. En malign skugga. Det här måste vi undersöka mer. Återbesök.
Jag kan bara föreställa mig den förlamande skräck man måste känna. Jag har ingen rätt att ens försöka beskriva den.

Ditt barn mår bra, vad jag hört. Pojkvännen är väldigt stark, stark för båda, båda tre. Instinkten kalibrerad på överlevnad.
På något sätt är jag glad för hans skull, att ni hann sätta ett frö i historien och han skulle få se det gro.
Du finns i alla fall inte mer, efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan, mellan olika behandlingar och försiktig framtidstro blev det onämnbara allt mer närvarande.
Cancern ville dig illa, riktigt illa, och skulle inte ge sig förrän du var död.
I mitten av augusti hörde jag att du lagts in på Hospice.

När en människa läggs in på Hospice, vad går igenom huvudet på en sådan person? Att veta att man skall dö, att cellgifterna som berövat en ens hår och sin ungdom var förgäves, och allt som återstår är döende och död, och den ofattbara sorg som de närmast anhöriga måste bära?
Jag var bara förbipasserande i ditt liv, och har egentligen ingen rätt till deras sorg. Men likväl känner jag den. När någon försvinner drabbar det alla, som ringar på vattnet.

Det fanns inget fint med din död. Inget stilla insomnande, inga floskler om att ett ljus har slocknat.
Inga försonande ord. Cancern som red dina fyrtio kilo borde stämmas för brott mot mänskligheten.
Du ville verkligen inte dö, du var rädd och du ville leva.
Jag hörde att du ringde till dina vänner om nätterna, grät skrek och hade dödsångest.
Kände dig helt utlämnad och ensam i dödens väntrum.

Jag funderade på att skicka ett sms eller något i alla fall. Skicka en blomma. Men herregud, det är inte min sorg, och det skulle kanske upplevas som rena hånet. Som att skicka ett glassogram.
Du hade dina närmaste nära dig, in i slutet, och där skall inte jag förmätet komma och trampa in, sugande på att jag också är något slags offer.
Men jag ville i alla fall berätta, för det är det jag gör här i livet, mitt kall och uppgift. Och man har faktiskt rätt till sin egen sorg, hur liten den är i jämförelse. Jag känner sorg.

Lördag den 13 augusti sitter jag på en uteservering, på Press/Vip-området på Way Out West och tittar ut över en plaskdamm. Sedan vänder jag mig om, och ser ut över en annan damm. Och känner hur meningslöst allt är, hur förgängligt, hur larvig och fåfäng denna jakt på skuggor är. Att vara nåt fräckt, att vara vip, att vara det ena och det andra. Att folk vet vem man är.
Jag vet vem du var, och du dog den dagen. Jag fick besked om din död i ett sms.
En människas liv, i ett sms.

Sedan gick jag och såg Säkert och blev så provocerad över textraden ”Dom jävlarna skall skjutas” att jag var tvungen att gå. Hur någon kan ta sig rätten att orera över rätten till liv och död.

Du blev drygt trettio år gammal. Du lämnade efter dig ett gigantiskt hål hos dina anhöriga, och allt jag kan erbjuda till tröst är att du finns i mitt minne.

När barn tänker på döden

2011-02-07 av ozelot

Min morfar dog i cancer, på sjukhuset efter en lång tids sjukdom. Kärleken till cigaretterna var starkare än kärleken till livet, in i det sista hasade han in i avdelningens rökrum – de hade sådana då – och sög girigt i sig den åtråvärda röken. Idag som åtminstone deltidsrökare och heltidssnusare ter sig denna märkligt destruktiva ovana åtminstone mer rationell, men jag som då var ca fem år gammal tyckte att morfar var bra dum och försökte ibland gömma hans cigaretter.

Högsbo Sjukhus blev sista anhalten innan gropen på Östra Kyrkogården, och när pappa kom ner i Gillestugan och berättade det svarade jag bara ”Okej” och återvände till Trasan Apansson.
Jag kan nog ärligt säga att jag inte tänkte så mycket mer på den saken.

Filmen om Matilda

När Matilda Färemo var 8 år gammal dog hon. Hon kallade tumörerna som växte i hennes hjärna för ”dumma prickar”. Filmen ”Dumma prickar” är byggd på Matildas kamp för att överleva, men det dokumentära anslaget övergavs under processen till förmån för ett fiktivt, då regissören Yllka Sheqiri ansåg att det blev känslosamt på ett sätt som skymde syftet.

”Dumma prickar” är tänkt att vara ett verktyg för att skapa ett forum där barnen fritt kan ventilera sina funderingar om både cancer och död.

I första hand riktar sig filmen till barn från förskoleklass och upp till årskurs fyra. På eftermiddagen onsdag den 9 februari ordnas en visning enbart för skolklasser och på kvällen visas den för allmänheten.

Barncancerföreningen informerar på plats
Vid båda tillfällena kommer Monica Lärk, ordförande för Barncancerföreningen Väst, att vara på plats för att ta hand om de frågor som filmen kan väcka och för att informera om föreningen.

Visningarna äger rum Onsdag 9 februari, först klockan 14.00 i Hörsalen för skolklasser och sedan för allmänheten klockan 18.30 i Dynamo på Göteborgs stadsbibliotek.

Filmen är gjord i samarbete med Barncancerföreningen Södra.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...