Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Lättsam samhällssatir med Theorin & Co. Recension

2018-10-07 av Chawki


Teater Pugilists premiär av RAW MAN
Regi och manus: Martin Theorin
I rollerna:
Marie Louise Lindquist
Conny Hoberg
Eva Gometz
Magnus Gudmundsson

Igår 18.00 var det trångt i Teater Unos foajé innan vi blev insläppta till Teater Pugilists
premiär av RAW MAN. Jag läste innan en kommentar om Theorins pjäs som va upplagd på
teater Pugilists fb-sida, som handlar om att Theorin är vit, sexistisk och rasistisk:

”Att Martin Theroin vill använda n ordet och försöka kamoflera det med att ”det är citat” ur föreställningen utan att reflektera över det är fullkomligt obegripligt! Att Martin Theorin inte fattar Vrf en SKA inte FÅR inte använda det ordet på nått jävla sätt är beyond min förståelse! Att Teater Uno vill reproducera sånt skit genom att ge uyrymme och marknadsföra får mig att spy, SPY!!!! FY FAN FÖR DEN JÄVLA SKIT SOM NI KALLAR FÖR KONST!!!! JAG KRÄVER ATT ALLA NI SOM KALLAR ER ANTIRASISTER SKA REAGERA!!!!”

Efter att ha sett pjäsen så kan jag intyga att N-ord och andra ord används väldigt tydligt för att
ge karaktär åt personerna i pjäsen som är en lättsam samhällssatir, en komedi där olika moderna
begrepp används flitigt på ett stundtals riktigt underhållande sätt.
Jag kände mig helt oprovocerad under timmen som gick,
trots att jag är halvarab och trekvartsamerikan.
Jag somnade dock under ett par minuter vilket jag brukar göra när jag går på teater.

Handlingen var en parmiddag som skenade iväg.
Gudmundsson och Hoberg är väldigt bra i sina roller
som narcissistisk coach och självutnämnd sexguru
och den senare som en psykiskt instabil, konflikträdd man.
Gudmundssons långa anföranden på engelska med isländsk brytning var extra charmiga
The one who not only talks to talk.
Hobergs scenklädsel är en naken solbränd rumpa tillsammans med armband och bandana
när han hackar en gurka. En strålande inledning.
Marie Louise Lindquist och Eva Gometz karaktärer var lite otydligare.
Fick inget riktigt grepp om dem.
Två mammafigurer kanske, lite anonyma båda två, tyvärr.
Regissören kanske skulle gett dem lite mer komplexa karaktärer och svängrum.
Pjäsen avrundades med en skojfrisk överraskning.

Personligen tycker jag att man ska använda de ord man behöver
för att fullända sitt konstverk.
I detta fallet känns n-ordet helt relevant i sammanhanget.
Finns det tex någon så ömsint som Bukowski, även om han beskriver det mest skira
med alla typer av vulgära ord?
Om konstverket sen uppfattas som billigt av somliga är en annan historia.
Smaken har alltid varit som baken, delad.

Satir ska retas.
Att man ska behöva försvara satirens existensberättigande känns absurt,
har satiren fallit i glömska?

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.