Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Primadonnan minglar på Cortex-festen

2018-08-23 av Primadonnan

Jag åkte in till stan för att gå på Stadshuset, emedan Hanna var upptagen
så tog jag jobbet på finissaget av Freddie Wadlings utställning.
Jag minglade omkring i alla vinklar och vrår på restauranter och uteplatser
på Stadsmuseet och framför scenen.
Talade med Henryk Lipp som visade mig på sin telefon
den långa ringlande kön på 200 pers som skulle ha en Wadling/Lipp-skiva
med material som legat gömt i nåt skåp i flera år som Lipp
har gjort i ordning och som Freddie aldrig fick höra.
Det var ju tråkigt att jag ej orkade stå på kö på dagen för att få en skiva.
annars hade jag skaffat en till Hanna.
När jag stod bakom en smutt med Natacha som jobbade där så kom en kille
fram med en nummerlapp – Kan jag få en skiva?
Jag sa – Jag jobbar inte här.
Jag såg väl förtroende ingivande ut. Jag sa att jag är journalist.
Sedan gick jag upp i restaurangen och frågade efter Ebbot.
Och han stod där, stor och pompös och presenterade mig
som Primadonnan från Hisingen för sitt band.
Vi pratade lite om att göra TV i Amerika.
Jag sa att det va synd att han inte va med mig och Duke Ellington
i USA för då hade han blivit kvar.
Men tyvärr var han ett barn då. Synd sa prästen om pigan.
Han tala om att han och hans gamla band som spelade i USA
står på Lisebergs stora scen kl 20.00 på fredag.
Sen gick jag in i uterummet där en konstnärinna som hette
Senita stod som hade känt Freddie Wadling.
Efter det gick jag in i stora hallen igen och pratade med
textilkonstnärinnan Kerstin Olsson som var god vän med Bella & Freddie.
Då kom bartendern Sara från Hakelverket som hade med sig en kille fram och hälsade på mig.
Även en annan journalissa som pratade om Freddies vackra begravning.
Det var dem jag kunde hitta eftersom jag inte kände till vem som var vem.
Jag frågade om folk från Lädernunnan och Sator var där.
– Ja någon är här, men vi vet inte var, sa nån.
Men jag orkade inte leta. Jag var så hungrig så jag höll på att svimma.
Jag rusade iväg och åkte hem för att ta emot ett viktigt samtal från Stockholm.

Intervju med Linus Kuhlin, aktuell med bok om Cortex

2018-07-09 av Chawki


Foto: Isabell Kirstinä

Skriftställaren Linus Kuhlin har skrivit en rockbiografi om punkbandet Cortex
där bl a Freddie Wadling och Gert Svensson var med.
Boken heter SKUGGORNA KOMMER och den släpps den 2 augusti
samma dag som Freddie skulle fyllt 67 år.
Om han inte trillat av pinn.
Dennis Lyxzén har skrivit förordet och boken tar historien från början till slut
om Liket Lever, ständiga medlemsbyten,
albumen, basisten Peter Ivarss självmord,
uppbrottet och den planerade återföreningen som ställdes in.
Gbg Nonstop fick en liten mejlintervju med Kuhlin:

Varför skriver du en bok om Freddie och Cortex?

– Jag började skriva boken när jag gick på gymnasiet, för kanske sju år sedan.
På den tiden fanns det i princip ingen information att tillgå om Cortex.
De var ett väldigt mystiskt band, vilket bara ökade nyfikenheten.
Musiken fanns inte på Spotify eller Youtube, och det fanns generellt väldigt lite bildmaterial eller övrig information om bandet.
Det här var också innan Freddie har blivit mainstream och varit med i På Spåret och sådär,
Att skriva den här boken var alltså delvis ett egoistiskt projekt.
Jag ville helt enkelt veta allt som gick att veta om Cortex.
Under arbetet har emellertid tiden hunnit ikapp.
Oberoende av en här boken har det börjat dyka upp live-klipp på Youtube
och deras skivor har återutgetts och artister som Hurula och Little Jinder spelar Cortex-covers i tv.

Va det Freddies tid i Cortex som var hans mest intressanta rent konstnärligt tycker du?

– Både ja och nej. Rent musikaliskt tycker jag, inte helt otippat, att Cortex var det bästa Freddie gjorde.
Där var han ju även musiker och låtskrivare, till skillnad från med till exempel
Fläskkvartetten eller hans coverskivor där han ”bara” sjöng.
Samtidig känns det inte rättvist att bara reducera Freddie till Cortex,
för han var så mycket mer än det. Dessutom var Cortex ett av Freddies längsta projekt,
så avförklarliga anledningar ryms mycket däri.
Framförallt gillar jag hur Cortex har som ett eget universa med tillhörande estetik och ett eget bildspråk.
Det var bra paketerat.

Är Gert Svensson å övriga snubbar i livet, glada och nöjda med boken?

– Det var som tidigare nämnt väldigt längesedan jag började skriva boken
och de flesta av intervjuerna gjordes för över fem år sedan.
Sedan dess har jag tyvärr inte haft så mycket kontakt med de första av bandmedlemmarna
och ganska få av dem har fått läsa boken. Jag hoppas verkligen att de kommer tycka om den.
Alla har ju varit väldigt stöttande och positivt inställda till att den görs,
samt väldigt vänliga och generösa med att dela med sig av sin tid och sina minnen.
Gerth Svensson är en av de jag faktiskt har haft kontakt med under processen.
Han och Uno Wall, som tyvärr gick bort för två år sedan, har varit väldigt stöttande och uppmuntrande.
Sedan vill jag också nämna att det inte bara var snubbar i Cortex
utan även ett par tjejer som var minst lika viktiga som de manliga medlemmarna.

”Cortex var inte som andra band. Deras historia kantades av ständiga medlemsbyten, en oregelbunden skivutgivning och dramaturgi som går helt emot den konventionella” skriver du. Vad är udda med medlemsbyten och oregelbunden skivutgivning?
De låter väldigt konventionellt tycker jag.

– Det är kanske inte medlemsbyten i sig som är okonventionellt utan snarare att Freddie Wadling
mer än en gång bytte ut samtliga medlemmar men behöll bandnamnet.
Det fanns således tre helt olika upplagor av Cortex, vilket inte är supervanligt.
Det blir kanske tydligare om man läser boken. Samtidigt är det en av sakerna som gör Cortex så intressanta,
de följde aldrig någon konventionell rockdramaturgi.

Fortfarande fattar jag inte riktigt va en konventionell rockbandsdramaturgi är,
men so what!

Om man ska generalisera det skulle jag väl säga att en typiskt ”konventionell rockdramturgi” är ett band som existerar i fem-tio,
kanske byter ut någon basist och trummis någon gång samt släpper skivor
med jämna mellanrum på två-tre år samt turnerar flitigt på dessa.
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men om man läser boken
ger det sig förhoppningsvis tydligare vad jag åsyftar.
I och med de olika konstellationerna av bandet gjorde Cortex aldrig några turnéer
och följde aldrig upp ett album i den klassiska bemärkelsen.
När de väl släppte sitt andra album – fem år efter inspelningen av deras debutalbum
– var både medlemmarna ljudbilden helt annorlunda.


En sista fråga . Den stora tjusningen med Freddie, kan du förklara den?
Själv är jag ofrälst och ser honom mest
som ett blöjbarn som togs om hand och till slut sålde sig helt.

Att det stor del var andra människor som ”tog hand om” Freddie och såg till att projekt realiserades
kan jag till viss del hålla med om.
Men om jag skulle beskriva tjusningen med honom skulle jag först och främst vilja framhäva hans fantastiska röst.
Därtill hade han en exceptionell förmåga att skriva bra och explosiva låtar
med fantastisk melodier och vackra texter.
Framförallt i sin kontext skiljde sig hans band Liket Lever, Cortex och Lädernunnan
mycket från andra punkband vad gäller tematik och melodispråk.

Allt Svart ljus på mig – Utställning på Svenska Grammofonstudion

2012-04-04 av ozelot

När utställningen Svart ljus förevisades på Borås Konsthall tidigare i februari föranledde det en av de större folkförflyttningarna i Sverige på 2000-talet. Allt på fyra hjul mobiliserades, körkortslappar grävdes fram ur plånböckers djupaste skrymslen och bensinmackarna längsmed riksväg 40 har nog aldrig tidigare bevittnat en liknande karavan av övervintrat svartklubbsfolk från mitten av 80-talet.

Själv observerade jag från min strategiska position (den svarta volvo 245:an) en välbekant figur , iförd svarta Wayfarers, betänkligt utspänd punk-tisha och kavaj – som hade åtskilligt bestyr med att ”tanka bilen”. När han slutligen lyckades manövrera motorfordonet till en lovande pumpstation visade det sig nämligen att det var fel storlek (vad hände med 99 oktan !?) på munstycket, och det dröjde ytterligare en halvtimme innan sällskapet kunde bege sig vidare på sin roadmovie genom kulturlandskapet.

Utställningen Svart ljus är nämligen ytterst intressant för populärkulturellt intresserade i 30-40 års-åldern med reminiscenser från eran kring skivbolaget Radiums storhetstid.
Radium började ju egentligen som något slags konstprojekt, men började snart ge ut skivor och serietillverka en hel del massa gränsöverskridande hyss.
Bland annat kommer jag ihåg en märklig kväll på Atalante då konstnären Carl Michael von Hausswolff togs emot som en rockstjärna av en andäktig publik, började elda på scen (med svårartade ljud i bakgrunden såklart) med sådan rökutveckling som följd att publiken tvingades fly hals över huvud ut på gatan kippande efter andan.

I centrum av utställningen återfinns fotografier och idéskisser av Annika von Hauswolff, bilder av Freddie Wadling, kollage av Lotta Antonsson samt allsköns memorabilia: Vinylomslag, låtlistor, ljudliga pranks och diverse artefakter från en tämligen namnkunnig bekantskapskrets.
Nästan alla är berömda nu på ett och annat sätt och utställningen kan ses som en slags nyckelroman till vad som komma skulle.

Föreställningen Svart ljus har lyckligtvis nypremiär på Svenska Grammofonstudion nu på fredag .
Västra Götalands småvilt längsmed vägrenarna samt minnesgoda bensinsmacksbiträden pustar sannolikt ut av detta faktum, för vagnen går hela vägen till Almedal.
Precis ALLA kommer att vara där.


Svart Ljus @ Svenska Grammofonstudion

6-8 april 12-18
Gamla Almedalsvägen 1 D


Pressreleasen:

6 april – 8 april 2012
En utställning om det mörka ljuset, den inre svärtan, det ockulta och den mörka materien.
Teckningar, fotografier, installationer, ljud och filmer av Freddie Wadling, Leif Elggren, Annika von Hausswolff, Per Svensson, Ulrich Hillebrand, Lotta Antonsson och Henrik Rylander.
Svart Ljus samlar verk av sju konstnärer med ett förflutet i kretsen kring skivbolagen Radium 226.05 records och Firework Edition i Göteborg under 80-talet, ett gränsöverskridande sammanhang där experimentell musik, konst och litteratur förenades. Konstnärerna i Svart Ljus har under de senaste två decennierna fortsatt att verka experimentellt och har varit framstående inom sina respektive konstfält. Svart Ljus presenterar både tidiga och nyproducerade verk, vissa har aldrig tidigare visats publikt. 

Det hände viktiga saker i Göteborg under 1980-talet och de konstnärer som medverkar i utställningen Svart ljus har alla en bakgrund i denna miljö som förenade punkens do-it-yourself-estetik med en avantgardistisk och frihetlig undergroundkultur, långt bortom mediernas strålkastarljus. Alla möts, på ett eller annat vis, i de aktioner som iscensattes av det lilla skiv-, galleri- och tidskriftsbolaget Radium 226.05 med kontor först på Husargatan och några år senare i Renströmska badet, i samma stadsdel.

Det som drev verksamheten framåt var en kosmopolitisk och gränsöverskridande inställning till alla former av konstnärliga uttryck. En av Radiums skapare, Ulrich Hillebrand, hade kommit från Göttingen i Västtyskland till Göteborg i slutet av 1970-talet. Han var redan då bekant med författaren William Burroughs och hade flera gånger besökt honom i hans bostad i New York. Ulrich Hillebrand såg till att Burroughs kom till Göteborg 1983, som en del av Radiums experimentella aktiviteter. Det handlade om viktiga och avgörande mänskliga möten, men också om tankeutbyten, förskjutningar av de mentala gränserna, uppkopplingar på den världsdator där kunskaper, drömmar och poetiska fantasier hela tiden är i rörelse, från en hjärna till en annan.

Radium 226.05 och Firework Editions aktivitet mellan 1983-1993 resulterade i flera skivutgivningar. Bland produktionerna finns skivor av Freddie Wadlings kultband Cortex, i vilket Annika von Hausswolff ingick, såväl som skivor av bandet Union Carbide Productions vars motor och trummis var Henrik Rylander. Även ljudkonst fick utrymme i skivutgivningen genom bland annat Per Svenssons The Sound of Ground Materia/The Book of Elements och Leif Elggrens LP Flown over by an old King. Genom festivaler för elektromusik, film och happenings blev sammanhanget en samlingspunkt för konstnärer och musiker från när och fjärran och ur dessa samarbeten skapades uttryck som gjorde avtryck i svensk samtidskonst.

Några år efter Radiumperioden iscensattes utställningen Overground, Världutställningen 1993 på Konsthallen i Göteborg. Här medverkade bland andra Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson och Leif Elggren, och här blev det, om inte tidigare, tydligt vilken betydelse det har att driva sina
konstnärliga visioner och idéer så långt det bara går. Utställningstiteln hade ett starkt symbolvärde. Det som hade växt fram under undergroundåren på 1980-talet hade redan nu, bara några år in på 1990-talet, blivit en starkt bärande tidstendens, märkbar inte minst i Annika von Hausswolffs och Lotta Antonssons banbrytande undersökningar av maktförhållanden med hjälp av fotografiska bilder. Det avvikande och experimentella hade inte mist något av sin udd, men hade samtidigt blivit kommunikativt och tillgängligt.

Den mest fascinerande förskjutningen i denna bemärkelse gäller kanske Freddie Wadlings plats på arenan: från undergroundikon till folkkär uttolkare av Evert Taube- och Judy Garlandsånger. Freddie Wadlings 70-talsband Liket lever hade en signaturmelodi med namnet Levande begravd som också gavs ut på singel med en omslagsbild inspirerad av Murnaus stumfilmsklassiker Nosferatu: skuggan av vampyren rör sig utmed väggen, uppför en trappa. Det som återkommer i de gotiska färgade visionerna i Freddie Wadlings sånger och teckningar är en del av denna spöktradition, som också handlar om hur en gammal tid kan förvandlas och bli en ny tid.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...