Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Primadonnan minglar på Cortex-festen

2018-08-23 av Primadonnan

Jag åkte in till stan för att gå på Stadshuset, emedan Hanna var upptagen
så tog jag jobbet på finissaget av Freddie Wadlings utställning.
Jag minglade omkring i alla vinklar och vrår på restauranter och uteplatser
på Stadsmuseet och framför scenen.
Talade med Henryk Lipp som visade mig på sin telefon
den långa ringlande kön på 200 pers som skulle ha en Wadling/Lipp-skiva
med material som legat gömt i nåt skåp i flera år som Lipp
har gjort i ordning och som Freddie aldrig fick höra.
Det var ju tråkigt att jag ej orkade stå på kö på dagen för att få en skiva.
annars hade jag skaffat en till Hanna.
När jag stod bakom en smutt med Natacha som jobbade där så kom en kille
fram med en nummerlapp – Kan jag få en skiva?
Jag sa – Jag jobbar inte här.
Jag såg väl förtroende ingivande ut. Jag sa att jag är journalist.
Sedan gick jag upp i restaurangen och frågade efter Ebbot.
Och han stod där, stor och pompös och presenterade mig
som Primadonnan från Hisingen för sitt band.
Vi pratade lite om att göra TV i Amerika.
Jag sa att det va synd att han inte va med mig och Duke Ellington
i USA för då hade han blivit kvar.
Men tyvärr var han ett barn då. Synd sa prästen om pigan.
Han tala om att han och hans gamla band som spelade i USA
står på Lisebergs stora scen kl 20.00 på fredag.
Sen gick jag in i uterummet där en konstnärinna som hette
Senita stod som hade känt Freddie Wadling.
Efter det gick jag in i stora hallen igen och pratade med
textilkonstnärinnan Kerstin Olsson som var god vän med Bella & Freddie.
Då kom bartendern Sara från Hakelverket som hade med sig en kille fram och hälsade på mig.
Även en annan journalissa som pratade om Freddies vackra begravning.
Det var dem jag kunde hitta eftersom jag inte kände till vem som var vem.
Jag frågade om folk från Lädernunnan och Sator var där.
– Ja någon är här, men vi vet inte var, sa nån.
Men jag orkade inte leta. Jag var så hungrig så jag höll på att svimma.
Jag rusade iväg och åkte hem för att ta emot ett viktigt samtal från Stockholm.

Intervju med Linus Kuhlin, aktuell med bok om Cortex

2018-07-09 av Chawki


Foto: Isabell Kirstinä

Skriftställaren Linus Kuhlin har skrivit en rockbiografi om punkbandet Cortex
där bl a Freddie Wadling och Gert Svensson var med.
Boken heter SKUGGORNA KOMMER och den släpps den 2 augusti
samma dag som Freddie skulle fyllt 67 år.
Om han inte trillat av pinn.
Dennis Lyxzén har skrivit förordet och boken tar historien från början till slut
om Liket Lever, ständiga medlemsbyten,
albumen, basisten Peter Ivarss självmord,
uppbrottet och den planerade återföreningen som ställdes in.
Gbg Nonstop fick en liten mejlintervju med Kuhlin:

Varför skriver du en bok om Freddie och Cortex?

– Jag började skriva boken när jag gick på gymnasiet, för kanske sju år sedan.
På den tiden fanns det i princip ingen information att tillgå om Cortex.
De var ett väldigt mystiskt band, vilket bara ökade nyfikenheten.
Musiken fanns inte på Spotify eller Youtube, och det fanns generellt väldigt lite bildmaterial eller övrig information om bandet.
Det här var också innan Freddie har blivit mainstream och varit med i På Spåret och sådär,
Att skriva den här boken var alltså delvis ett egoistiskt projekt.
Jag ville helt enkelt veta allt som gick att veta om Cortex.
Under arbetet har emellertid tiden hunnit ikapp.
Oberoende av en här boken har det börjat dyka upp live-klipp på Youtube
och deras skivor har återutgetts och artister som Hurula och Little Jinder spelar Cortex-covers i tv.

Va det Freddies tid i Cortex som var hans mest intressanta rent konstnärligt tycker du?

– Både ja och nej. Rent musikaliskt tycker jag, inte helt otippat, att Cortex var det bästa Freddie gjorde.
Där var han ju även musiker och låtskrivare, till skillnad från med till exempel
Fläskkvartetten eller hans coverskivor där han ”bara” sjöng.
Samtidig känns det inte rättvist att bara reducera Freddie till Cortex,
för han var så mycket mer än det. Dessutom var Cortex ett av Freddies längsta projekt,
så avförklarliga anledningar ryms mycket däri.
Framförallt gillar jag hur Cortex har som ett eget universa med tillhörande estetik och ett eget bildspråk.
Det var bra paketerat.

Är Gert Svensson å övriga snubbar i livet, glada och nöjda med boken?

– Det var som tidigare nämnt väldigt längesedan jag började skriva boken
och de flesta av intervjuerna gjordes för över fem år sedan.
Sedan dess har jag tyvärr inte haft så mycket kontakt med de första av bandmedlemmarna
och ganska få av dem har fått läsa boken. Jag hoppas verkligen att de kommer tycka om den.
Alla har ju varit väldigt stöttande och positivt inställda till att den görs,
samt väldigt vänliga och generösa med att dela med sig av sin tid och sina minnen.
Gerth Svensson är en av de jag faktiskt har haft kontakt med under processen.
Han och Uno Wall, som tyvärr gick bort för två år sedan, har varit väldigt stöttande och uppmuntrande.
Sedan vill jag också nämna att det inte bara var snubbar i Cortex
utan även ett par tjejer som var minst lika viktiga som de manliga medlemmarna.

”Cortex var inte som andra band. Deras historia kantades av ständiga medlemsbyten, en oregelbunden skivutgivning och dramaturgi som går helt emot den konventionella” skriver du. Vad är udda med medlemsbyten och oregelbunden skivutgivning?
De låter väldigt konventionellt tycker jag.

– Det är kanske inte medlemsbyten i sig som är okonventionellt utan snarare att Freddie Wadling
mer än en gång bytte ut samtliga medlemmar men behöll bandnamnet.
Det fanns således tre helt olika upplagor av Cortex, vilket inte är supervanligt.
Det blir kanske tydligare om man läser boken. Samtidigt är det en av sakerna som gör Cortex så intressanta,
de följde aldrig någon konventionell rockdramaturgi.

Fortfarande fattar jag inte riktigt va en konventionell rockbandsdramaturgi är,
men so what!

Om man ska generalisera det skulle jag väl säga att en typiskt ”konventionell rockdramturgi” är ett band som existerar i fem-tio,
kanske byter ut någon basist och trummis någon gång samt släpper skivor
med jämna mellanrum på två-tre år samt turnerar flitigt på dessa.
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men om man läser boken
ger det sig förhoppningsvis tydligare vad jag åsyftar.
I och med de olika konstellationerna av bandet gjorde Cortex aldrig några turnéer
och följde aldrig upp ett album i den klassiska bemärkelsen.
När de väl släppte sitt andra album – fem år efter inspelningen av deras debutalbum
– var både medlemmarna ljudbilden helt annorlunda.


En sista fråga . Den stora tjusningen med Freddie, kan du förklara den?
Själv är jag ofrälst och ser honom mest
som ett blöjbarn som togs om hand och till slut sålde sig helt.

Att det stor del var andra människor som ”tog hand om” Freddie och såg till att projekt realiserades
kan jag till viss del hålla med om.
Men om jag skulle beskriva tjusningen med honom skulle jag först och främst vilja framhäva hans fantastiska röst.
Därtill hade han en exceptionell förmåga att skriva bra och explosiva låtar
med fantastisk melodier och vackra texter.
Framförallt i sin kontext skiljde sig hans band Liket Lever, Cortex och Lädernunnan
mycket från andra punkband vad gäller tematik och melodispråk.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.