Istid igen och jag tycker synd om alla fd pandatjejer som kommer att stå och frysa i kön till Park Lane ikväll. Ni som inte fick vip-kort eller gästlista utan bara har köat i åhlénsvaruhus för autografer. Ni är värda att gå in först av alla.
Tyvärr är inte festen för er. Henrik Berggren spelar bara några låtar i början, akustiska covers på BD-låtar från förr. Sedan är det slut, ännu en gång, och istiden fortsätter. Folk kommer att kindpussa varandra och dela ut priser åt högtalare. Jag har varit med förr och så värst roligt är det inte.
Alla har varit små en gång i tiden, med påmålade kajalstjärnor som smält av idoldyrkan. Som stått och frusit utanför och hoppats komma in i värmen.
Jag vet en. Året var 1994, studentkåren, Göteborg, Sverige. En ung tjej har inte åldern inne utan stryker mest omkring tillsammans med sina väninnor, i hopp om att åtminstone uppfånga ett luftburet ackord genom en dörr som öppnas under några sekunder.
Plötsligt kommer en märklig, mörk och gänglig gestalt gående över det nednötta leriga gräset upp mot entrén, med solglasögon stora som lussekatter trots att det redan var mörkt ute. Hi girls, vad gör ni?
Han hade varit ute och ”gjort stan” och skulle tillbaka in nu igen.
Häng på vettja.
Sagt och gjort, tindrande flickor med ej ännu klädsamt nedslipade poptärnedrömmar följer den något vingliga kråkfågeln som om det vore råttfångaren i Hameln. Folkhavet vid entrén delar sig, vakten släpper in dem utan att blinka.
Efter det följer nog en av Göteborgs mest skandaliserade och nedgjorda konserter. Stjärnan tog nog vägen om logen och satte i sig något styrkande. Gick sedan upp på scenen med spagettiben och fick nästan stöttas upp för att göra några publikfriande gester. Alla manliga rockjournalister visste redan vad de skulle skriva dagen efter. Om sveket mot publiken, i meterhöga versaler. Men det var nog många nytvättade bomullstrosor som fick snigelspår den kvällen ändå.
Så ni som vill se Henrik Berggren ikväll och inte har biljett – ni har nog större chanser att höra Broder Daniel om ni går till Styrbord Babord – där har hallelujateamet fest. Vill ni trots allt stå kvar så är det på egen risk, det är över innan det ens började. Hoppet är det sista som överger människan.
Vem tjejen var? Karin Dreijer hette hon, blev med i ett band som hette Honey is Cool, gick sedan vidare och startade The Knife med sin bror. Det vet ni redan. Och den gänglige figuren i solglasögon? Bobby Gillespie i Primal Scream.
Så sant att jag kan ta gift på det.