Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Feministbar om spelkultur

2015-03-04 av ozelot

gamerKvällens FeminstBarKafé Hängmattan kommer fokusera lite extra på begreppet spelkultur och på vilket sätt dagens digitala miljöer har luckrat upp gränserna för vad kön är, om det ens är nödvändigt och vem spelen är till för. Tja, nåt sånt? Klart är i alla fall att Lisa Lindén presenterar Doris films projekt om genusmedvetna spel. Siri Landgren och Kjell Håften föreläser om ungefär det jag skrev i första meningen, sedan blir det musik och mingel.

FeministBar @ Kafé Hängmattan
Onsdag 4 februari från 17
Det finns bar, men är du 18 = inget bärsa
Fri entré

All lättkläddhet är inte sexism

2014-05-13 av ozelot

P1050624 Jag är i allmänhet för allt som uppmärksammar tydlig sexism i reklam. Det innebär inte att jag kategoriskt motsätter mig användandet av attribut som på olika sätt framhäver modellens ”sexighet” för att sälja in en idé eller produkt, även om det naturligtvis finns gränser.
Därav i samklang med de flesta andra att det sänder fel signaler med reklam för röjsågar och skogsmaskiner i kombination med bikinimodeller, och tycker att många av American apparels kampanjer är smaklösa: dock ej per ren automatik av den anledningen att de kryddar anrättningen med nakenhet och anspelningar på sex.
Ekvationen heter relevans.

Inte heller tycker jag att det är grovt moraliskt förkastligt att använda sig av smink eller retusch för att nå ett säljande resultat – lika lite som jag tycker att människor har rätt att moralisera över kvinnors sätt att klä sig ”utmanande” eller sminka sig i timmar – även om jag troligen skulle ha den personliga preferensen att less is more.
Det finns extensiva undersökningar som visar att könen närmar sig varandra i bruket av t.ex pornografi och erotiska bilder för personlig tillfredsställelse skull – vilket naturligtvis förklaras med att Internet gör utbudet mer valfritt än i videobutiken.
Det tycker jag i grunden är en positiv utveckling, även om t.ex Fi åtminstone delvis verkar för att förbjuda pornografi.

Det är hursomhelst inte särskilt konstigt om reklam också ibland anspelar på sex, och innehåller element av naken hud.
Vi är sexuella varelser både män och kvinnor, och leker således med fantasibilder som inte alltid ligger högst upp på PK-agendan – och inte skall inte upp dit heller.
Reklamen efterapar såklart filmen, konsten och litteraturen i det avseendet.
Det innebär inte att jag inte tycker att Genusfotografen Tomas Gunnarsson gör ett viktigt arbete genom att lyfta fram systematiken i hur olika män och kvinnor schablonmässigt skildras i bilder – även om jag inte håller med honom i alla exempel.
Jag tror inte heller att total åsiktskonformism är något han eftersträvar: Han framstår i alla fall som humanist och demokrat.

I denna humanismen och demokratins namn måste jag dock ställa frågan:
Vad i helvete for genom skallen på de som målade över den här reklamskylten?
Det är väl kanske inte jätteförvånande att en baddräktsreklam – riktad till främst kvinnor får man anta – innehåller just en kvinnlig modell i baddräkt!?
Om jag har missat något här får jag skylla på att stora delar av bilden är övermålad med grön färg.

Jag tycker att vi år 2014 borde veta bättre än att offerstämpla modeller och avfärda dem som knullmattor för att de är lättklädda, och ja, t.om. sminkade.
Det är kränkande om något.

Det här är klädtillverkaren Freyas baddräktskollektion.
Vad jag förstår är de specialiserade på att ha sortiment upp till stora byststorleker.
Det är väl bra, eller?
Knappast American Apparel i alla fall.

Det som står målat på bilden är:
”Det här är en människa – inte en knullgrej”

Vem var det exakt just nu som förminskade henne till en?

Jag byter gärna kuvert med dig, Kent Kullander!

2014-03-26 av ozelot

ImageHandler.ashxRegionsamordnaren Kent Kullander på fackförbundet Vision sänker sin egen lön med 14% den kommande månaden för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Det innebär att han tvingas gå från 32.000 kr till betydligt mer knapra 27.500 under april. De 4500 kr som utgör mellanskillnaden lägger han undan i ett kuvert under en månad, varefter de går tillbaka till hans privatekonomi.
MEN va listigt! Helt vanligt egensparande blir helt plötsligt ett slag i jämställdhetsdebatten!

Kent själv går in i projektet med öppna sinnen.
Prognosen: ”Jag tror inte att min lönesänkning kommer att märkas av förrän de sista tio dagarna av månaden men jag ska twittra varje dag” .
Vidare erkänner han att ett av motiven bakom utspelet är att dra uppmärksamhet till Visions nya Gen(i)usblogg.
De har inte fått så mycket kommentarer som önskats.
”Kanske kan det här locka några fler”, spekulerar Kent och ler pillemariskt.

Själv tycker jag att detta är ett jättebra initiativ. Och som en händelse var mina inkomster för mars efter skatt och hyra etc just 4500 kr, och ger Kent rätt i att det känns mer de tio sista dagarna i månaden!
Allra mest känns det faktiskt just nu när jag 167 kr kvar tills nästa faktura I BÄSTA FALL kommer in, i början på mars.
Så är villkoren för många egenanställda, frilansare och kreatörer nämligen att de skulle DRÖMMA om en fast lön på 32.000 kr i månaden.
Varför inte en illustrativ jämförelse där, branscher emellan?

För jag är inte den som är den, Kent Kullander, utan byter gärna ut ditt sparkuvert på 4500 kr för april – dvs hela min disponibla inkomst – mot din administratörslön på 32.000 kr.
Jag tror också det kommer märkas mest de tio sista dagarna på månaden.
OJ, vad jag skulle kunna göra med 32.000 kr, kanske t.om ge en hundring till en tiggare!
Fixar du det? Behöver nämligen köpa nya skor, de jag har nu är det hål i det är inte till sin fördel i Göteborgsvädret.

Jag låter Kent själv få sista ordet:
”Jag vill inte provocera men tror att att man kan behöva vara något drastisk ibland för att nå fram [något]”

Deal.

Så här ser könsfördelningen ut i Festival-Sverige – Eller?

2013-10-08 av ozelot

sammanstallning2013Föreningen Jämställd festival har granskat könsfördelningen hos artistbokningarna på festivaler i Sverige under året. Resultatet är delvis nedslående utifrån frågeställningen, men ändå något bättre än föregående år. Hos 25 granskade festivaler har man funnit att 77% av musikakterna är mansdominerade, 19% kvinnodominerade och 4 mixade, ett mönster som går igen hos de 10 största där bland annat Way Out West ingår

Allra sämst är festivaler med traditionellt mansdominerade genrer som hårdrock och heavy metal.
Sweden Rock når toppnoteringen 96% mansdominerade akter, medan Gävlefestivalen Getaway Rock stoltserar med ett till 100% manligt startfält.
Hur man räknat fram detta dystra resultat återkommer vi till längre ner, men redan nu vill jag påpeka att kärnan i Nashville Pussy – ett av Getaway Rocks headliners – består av äkta paret Blaine Cartwright (man) och Ruyter Suys (kvinna), samt även Bonnie Buitrago på bas, vilket i praktiken gör det till ett helt jämställt band.
Ett varningens finger höjs således redan nu angående Jämställd festivals mätmetoder.

Här är en replik från Jämställd festival angående hur man resonerat:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 01.44.21

Exempel på festivaler som lyckats med sitt jämställdhetsarbete enligt undersökningen är Alternativet Festival i Norrköping – som dragit igång med den uttalade föresatsen att gynna underrepresenterade grupper.
foxy_dance_danceGenom denna utpräglade hands-on metodik lyckas man väl konstaterar Jämställd festival triumferande: 79% av akterna var nämligen kvinnodominerade vilket är närapå en direkt motsats till mainstreamfestivalerna.
På Alternativet festival uppträdde storheter som Luntgatan Girls, Louice och Foxy Dance Dance till höger i bild.
Skriver upp i to-do-listan för nästa år.

Andra positiva exempel som nämns är Skurupsfestival som ”hade en jämställd festival i år” trots att den fortfarande – enligt föreningens egen terminologi var mansdominerad (57/43%) medan Popaganda med sitt erkänt starka startfält nådde upp till imponerande 50/50.

Hur räknade då Jämställd festival och hur resonerade man kring bedömningarna?
Lätt som en plätt: En kvinnodominerad akt är en där minst 50% identifierar sig som kvinnor (sic!).
En mansdominerad akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män!
Således kan ett helt jämställt band både vara kvinno- och mansdominierade, bara de når upp till tröskelvärdet av minst 50%.
Känns det förvirrat? Det blir än värre.
”Mixat” band betyder nämligen att det antingen är 50% män eller 50% kvinnor eller att artisterna inte identifierar sig med något kön alternativt att undersökningsledarna inte känner till/orkat ta reda på vilket kön artisterna i den akten har.
En akt är dock entydigt en soloartist eller ett band. Phew!

Hur resonerar de då om bandet har en kvinnlig frontfigur/låtskrivare medan resten av bandet består av män – som till exempel The Sounds? Eller tvärtom.
Det svaret får vi inte i – men en kvinnlig ”soloartist” räknas alltid som en soloartist utefter kön oavsett hur många killar som ingår i bandet eller vem som skrivit musiken.
Jens Lekman – som tas upp som ett positivt exempel (han spelar nästan bara med kvinnoidentifierade musiker) i ett tidigare inlägg på bloggen – hade enligt detta räknesätt fortfarande bara spätt på den nedslående statistiken.
Orättvist? Döm själva.

Vad tycker jag själv då?
Jag tycker det är bra att att frågan uppmärksammas och kan konstatera att det lett till förbättringar i branschen.
Likväl är frågeställningen (som den ställs) förknippad med problem.
Genom att kategorisera akter som mans- kontra kvinnodominerade enkom med utgångspunkt från hur sammansättningen ser ut rent kvantitativt befäster man ju könsmallen och en tänkt maktstruktur i bandet snarare än att verka för utveckling.
Kanske reducerar man även kvinnliga musiker insats i för övrigt mansdominerade band.

Den sista brännande frågan är väl hur man får fler kvinnor att engagera sig i mer typiska ”bandakter” – och inte främst som soloartister uppbackade av män vilket lite summariskt tycks vara lite av normen inom pop, rnb och hip-hop etc.
Och bör vi verkligen lägga krut på att fler kvinnor att skall vilja spela heavy metal eller än värre ragga-musik när man snarare borde ransonera eltillförseln till den åtminstone senaste typen av konsertbegivenhet.

Hela undersökningen i videon nedan

Vilka ljuger om våldtäkterna? ”Femenisterna” eller de ”vita kränkta männen”?

2013-01-22 av ozelot

Det har skett en rad uppmärksammade gruppvåldtäkter den senaste tiden med en infekterad debatt i kölvattnet: Mellan å andra sidan rasister vs antirasister, men även mellan feminister och ”jämställdister”.
Aldrig har förnuftets röst varit så långt borta.
Personligen står jag så långt från Flashback-högern man kan komma rent ideologiskt, men en tanke har skavt så länge att jag till viss del vill ge dem rätt.
Jag har gärna fel. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Det är tydligt att många män känner sig skuldbelagda av att kollektivt bli kallade för kvinnoförtryckare och våldtäktsmän och att de då rycker ut till försvar, trots att ingen specifikt utpekat just dem. Det blir ofta så, när det förekommer svepande anklagelser mot en hel grupp.

De blir per automatik då ”vita och kränkta”, enligt rådande retorik och erkänner därmed i praktiken sin egen skuld.
Men samma dom faller då även över motståndarsidan, de som är så ivriga att ställa sig på rätt sida att de snubblar på själva barrikaderna.

Men nu till en enkel fråga:
Finns det en kollektiv skuldbeläggning av män i våldtäktsfrågan?
– Ja, där tycks nog både feministerna och antifeministerna trots allt nåt konsensus, förbluffande nog.
Det skulle jag nog vilja hävda också.
Men märkligt nog leder detta samförstånd till ännu större polarisering, mellan kommentarfältens stöveltramp å ena sidan och en förskylld pk-elit å den andra.

Detta är naturligtvis en väldigt komplicerad fråga som har många nivåer. Men utan syre till hjärnan uppstår tunnelseende, och rasisterna fokuserar då bara på en sak:
Våldtäkterna, våldet, samt koppling till etnicitet.
För en sådan finns, det är bara att leta upp statistiken – som är dyster läsning – på BRÅ:s hemsida.

Problemet är då att många feministiska debattörer, samt ”PK-media” och politiker då spelar rasisterna i händerna eftersom de konsekvent vägrar se annat än att just manligt kön och maktposition är indikator för just våldtäkt.
ALLA män blir därför potentiella våldtäktsmän, vilket möjligen är fysiologiskt sant men knappast i realiteten.

Rasisterna på Flashback får härmed ett kunskapsövertag i debatten eftersom motståndarsidan antingen inte tagit del av statistiken eller parallellt inte låtsas om den.
Detta är en mycket farlig strategi, eftersom ”PK-eliten” här anammar näthatarnas egen starkt självuppfyllande argumentation alternativt att de får stå i skamvrån själva, och erkänna att de ljugit och skarvat av pk-skäl mest hela tiden.
Varpå ”verklighetens folk” vädrar ännu fler dolkstötslegender.

Rimligare vore väl då att nyansera diskussionen om hur ”våldtäktskultur” uppstår istället för att förenkla den.
Att istället bemöta den statistik som finns om invandrare och invandrares barn på dess egen planhalva, och noggrant undersöka kopplingen till social status, socioekonomisk tillhörighet och utanförskap.

Vilket troligen skulle visa att även om det förvisso finns förövare inom alla sociala grupper så finns det starka mönster. Till social utsatthet och fattigdom, men även kanske en korrelation mellan vissa former av sexuella övergrepp och religiös trosbekännelse.

Den tanken vågar inte många uttalade antirasister eller feminister i debatten ens formulera för sig själva, och definitivt inte offentligt.

Varför det, undrar den konspiratoriskt sinnade.
Är det kanske för att feminister och antirasister själva innerst inne tror att våldtäktsmännen är en ”svartmuskig man, ofta muslim” och att detta skulle visa sig vid en ordentlig genomlysning – bortom postkolonial teori och maktanalys?

Feministisk Afterwork på Hotell Riverton

2012-06-29 av ozelot

Lönefredag och du vet att du kommer ligga raklång över bardisken med läpparna runt öltappen med en blöt fläck som växer i skrevet redan kl 21:32? Jasså inte? Du kanske har tänkt att gå på ”feministisk afterwork” eller. Jaha, gör det då! Din manshatande nucka!

”Var med och hylla feminismen och kampen för en bättre och mer jämlik värld nu på fredag den 29 juni!
Som vanligt ses vi runt de bokade långborden på Hotel Riverton, för att återigen höja våra glas fundera kring livets väsentligheter.

GBGS 5:e FEMINISTISKA AFTER WORK
Tema: Viljan att behaga
Hotell Riverton
Fredag 29 juni 18-22

Mer info

Internationella kvinnodagen 8 mars

2012-03-08 av ozelot

Oavsett rimlighet i det faktum att åtminstone en stor andel av jordens befolkning befinner sig i ett sådant strukturellt underläge att ett kön har fått en egen dag som bara privilegierade medelklassmänniskor har tid att uppmärksamma, så är den här. Internationella kvinnodagen.

Det finns en rad manifestationer runt omkring i stan som vill uppmärksamma detta faktum.
Några av de mer handfasta utan sekteristiska brösttoner är:

Nätverksträff Kvinnor som leder. ”Genus och idrott”: Tillsammans med VSIF/SISU har Idrotts- och föreningsförvaltningen startat ett nätverk för kvinnor som är ledare inom idrotts­rörelsen för att inspirera fler att engagera sig.
Tid: klockan 18.00 – 20.30 på Idrottshögskolan, Skånegatan.
– Jättebra initiativ, mer sånt.

Fi demonstrerar.
”Årets tema är Hållbar utveckling kräver jämställdhet.”
Samling klockan 11.45 på Gustav Adolf torg; Avgån­g mot Götaplatsen klockan 12.00.
– Hållbar utveckling är ju bra. Skulle möjligen efterlysa ett förtydligande av parollen.

Lärarförbundet konferens
: Temat jämställda arbetsplatser.
Stockholms polismästare Carin Götblad föreläser och hon borde ju ha ett och annat att säga.
17.00 på Burgårdens konferenscenter, Skånegatan
– Coolt.

”Livspusslet och jämställdheten”
: Är pappadeltid en möjlig lösning? Föreläsning med Jörgen Larsson. Arrangör: Män för Jämställdhet och Nätverket mot Trafficking.
Klockan 18.30 och 20 på Kulturhuset Kåken.
– Jag tycker definitivt att pappadeltid och lagstiftning om delad föräldraledighet (50/50) är en dellösning. Driv igenom!

Ladyfest: Fest på Nefertiti mellan klockan 19:00 till 02:00
På programmet: powerkör med Slynkören, gubbqueerrock med Frida Selander och den steppande och elorge­lspelande multiartisten Emma Augustsson.
– Av erfarenhet vet jag att de här festerna i takt med stigande alkoholkonsumtion förvandlas till de vanliga boy-meets-girl sammankomsterna. Men why not?

I övrigt blir jag rätt provocerad av postern till S-kvinnornas egen manifestation på Stenhammarsalen. Kunde man inte valt en annan bildillustration än ytterligare en underskön ung kvinna med rådjursögon och perfekt målade läppar? Jag menar, med tanke på sammanhanget? Kunde ju lika gärna varit en reklambroschyr för Kicks.

Får jag lov: Om den snedvridna könsfördelningen inom musikjournalistiken

2011-11-20 av ozelot

Maja Bredberg skriver i en krönikaNöjesguiden.se om den snedvridna könsfördelningen inom musikjournalistiken. Hon menar bland annat att det är dags att väcka frågan på allvar – varför det ser ut så – men också att det är hög tid att männen tar ansvar för den situationen de själva skapat. Jag är inte med hela vägen i hennes argumentation, men jag delar samma mål.

Utan att sitta på statistiken över utövande musikskribenter i Sverige kan man väl utan omsvep konstatera att de mest tongivande – eller mest uppmärksammade – har varit män. Det finns en liten klick i kretsen kring tidskriften Pop och nätsajten Feber som på något sätt fortfarande utgör adeln i den svenska musikrapporteringen.
De har dikterat inköpslistan för en generation lystna skivköpare på Bengans eller Pet Sounds importavdelning men de har också skapat paradigmet för vad som är musikjournalistik, hur den skall läsas och hur en representant för den bör vara och verka.

Jag kan komma på en hel del kvinnliga musikskribenter som gjort intryck på mig. Karolina Ramqvist är en, där finns salig Linda Skugge, Ebba von Sydow och där finns t.ex Bella Stenberg eller Frida Boysen. Det finns ärligt talat ganska många.

Det som slår mig är hur få av dessa som fortfarande är verksamma inom segmentet. De har börjat ge ut romaner, blivit chefredaktörer och entreprenörer eller startat miljonbloggar.
Kanske de till och med blivit utstötta, det finns säkert exempel på det precis som Maja Bredberg påpekar i sin artikel.
Samtidigt kan jag inte undgå att slås av tanken på varför de män som fungerade som metronom för vårt musiklyssnade från 80-talet och framåt fortfarande är dominanter, eller t.om taktfast marscherar på en och samma upptrampade jordplätt utan att komma vidare.

Män stannar, kvinnor lämnar och bryter upp. Kanske till något bättre, ibland till något sämre.

Män tycks i högre grad prioritera resan och sökandet – eller musiknörderiet om ni så vill – medan kvinnliga musikrecensenter snarare verkar ha sett det som ett avstamp för en annan resa. Musik är något man sysslar med när man är ung och vill uppåt. Herregud, många av de där musikdrakarna är ju idag mer än medelålders och flintskalliga för längesedan!

Ebba von Sydow är fortfarande ganska ung men hon har ett eget teveprogram och kan göra i princip vad hon vill.
Linda Skugge håller väl som bäst på med att rekrytera praktikanter (ingen ersättning, tyvärr!) för något nytt spännande konsultuppdrag i Stockholms mediedjungel.

Det finns en betydande snedfördelning, det är inget snack. Men vad gör t.ex Ametist Azordegan om några år? Kanske skriver hon fortfarande om musik eller har radioprogram, kanske ger hon ut en roman hon med.
Jag kanske skulle läsa den. Däremot är jag tveksam om huruvida jag skulle köpa Johan Lindqvists ”skoningslösa uppgörelse med sin generation” i rykande pocket.
Det är liksom inte så flashigt alltid med musikjournalistik, det är ett hantverk. Skriva ut långa telefonintervjuer, mejla och ha sig.
Kvinnliga musikskribenter skall tydligen vara snygga, unga och använda sig själva som varumärken. Jag gillar Quetzala etc, men hur djupt gräver liksom hon i skivbackar i en lumpbutik i Havanna medan dekapiterade höns springer runt fötterna?

Jag tycker att diskussionen är väldigt viktig. Jag vill gärna lära mig mer, och håller det öppet. Jag kanske tom har fel.
Jag har bara sysslat med det här något år och helt från scratch, det hade knappast varit någon som velat anställa mig som någon slags nöjesskribent. Och får numer ibland höra att jag skall ”vara tacksam för den plats jag fått”. Vadå fått?
Medan det ofta låter att kvinnor skall få den plats ”de har rätt till”.

Innan ni kastar er på tangentbordet nu och hudflänger mig: Tänk efter. Betänk den rådande retoriken.
Jag vill också ha jämställdhet. Men var är alla musikbloggar som drivs av tjejer?

Det är ju gratis. Bara att starta en, skriv om musik ni brinner för och ni vill att andra skall upptäcka.
Förfina er stil, gör mejlintervjuer, be om gästlista till spelningar. Herregud, de kommer kasta dem efter er.
Istället noterar jag att de största bloggarna tenderar att drivas av tjejer som skriver om mode och tar bilder på sin cappuccino.
Vem tar ansvar för den utvecklingen? Är det männen som skall göra det med?
Kanske, jag vet inte. Upplys mig.

Maja Bredberg uppmanar män att ta ansvar. Jag är sannerligen inte Aftonbladet eller har någon flashig redaktion med macar till alla. Men jag kan säga så här: Vill någon skriva om musik, kan stava och är lite på skulle jag jubla av lycka. Hon skulle få ett konto imorgon.

Skriv hur mycket du vill, det finns inga direkta begränsningar och du kan sälja texterna vidare om du vill. De stora redaktionerna läser ibland, jag vet det: Behöver du en referens någon gång lovar jag att låta som en mäktig mediedirektör på telefon.

Det finns ett otal tjejer som skrivit på den här sajten. Men hur mycket jag än försökt peppa dem att skriva egna reportage, eller göra bandintervjuer etc mot Way Out West-ackrediteringar osv tycks ingen vilja nappa. Vågar inte, kan inte. För jobbigt kanske, man måste ju lära sig saker. Har tenta.
Däremot är det kul att skriva inåtskådande texter om sig själv i jagform.

Det är faktiskt dags att tjejer tar ansvar själva – de också.
Vill man börja skriva om musik så går det.

Stormen Gudrun drabbar Göteborg

2011-11-09 av ozelot

Säga vad man vill om Gudrun Schyman. Tisdag 15 november kan du säga det direkt till henne. Om du vågar. Gudrun kommer nämligen till Hey, it’s Enrico Pallazzo för att diskutera kvinnor och feminism. Vad annars?

Gudrun Schyman @ Enrico Pallazzo
Sockerbruket 20 // 100 kr entré
Tisdag 15 november kl 18
Bar & mingel

Anmälan till jessica@jessicacato.se

What’s Out West: Musik och jämställdhet

2011-08-09 av ozelot

Jämställdhet inom musik- och nöjesbranschen är en omdebatterad och viktig fråga som en del gör till sin livsuppgift alternativt överhuvudtaget inte vill bli förknippad med frågan alls. Kanske är det signifikativt att det är nu när vi har det bättre förspänt på den fronten än någonsin tidigare som debatten slås upp på alla nivåer och plan.
Önskedrömmen är väl för alla en vision där frågor som kön och genus förlorat sin betydelse och det enda som betyder något är kvalitet och begåvning. Men vad skall alla profilerade debattörer som kanske jobbat med det i åratal hitta på då?

Mitt under brinnande Way Out West anordnar Ladyfest Göteborg och G-spot om jämställdhet inom musik- och nöjesbranschen. Arrangemanget subventioneras av Way Out West och äger rum i Lagerhuset 13 augusti kl 12-16.
Debattpanelen består enbart av kvinnor som representeras av Emerentia Leifsdotter Lund (feminist som kommande nummer debuterar som klubbredaktör på Nöjesguiden) Tove Leffler (Feminist och kulturjournalist på DN), Emma Finnkvist (som utlovat 50/50 fördelning på Arvikafestivalen), Johanna Palmborg (feminist och chefredaktör på Bang), Magdalena Klingstrand (företrädare för kvinnliga dj-nätverket Yoko-Djs) samt Iki Gonzalez Magnusson (feminist, DJ och HBT-nätverkare). Tillsammans ”tar de tempen på festival- och klubblivet i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet” enligt programförklaringen.

Personligen tycker jag att de gör sig själva en otjänst genom att bara bjuda in kvinnliga panelmedlemmar som redan profilerat sig i frågan och vars åsikter kan förmodas överensstämma rätt bra, men jag kan ha helt fel i det och urvalet finns det kanske en poäng i då det redan finns massa gubbar i styrelser överallt som styr och ställer.
Jag kommer i alla fall gå dit med öppet sinne. Iförd maskering som lösnäsa och mustasch.

Rapartisten SILVANA SOLO (http://www.myspace.com/sil​vanasolo) intervjuas om hur det är att jobba i en mansdominerad hiphop-scen. Efterföljande mingel med organisationerna Popkollo, Nätverket 50/50 och Yokodjs berätta om sitt arbete, om vikten av att organisera sig och hur man bäst gör för att organisera sig.

SCHEMA
12:00 PANELDEBATT OM MUSIK OCH JÄMSTÄLLDHET
13:30 PAUS
14:00 SILVANA SOLO UPPTRÄDER OCH INTERVJUAS
15:00 ORGANISATIONSMINGEL



What’s Out West om Jämställdhet

Lördag 13 augusti · 12:00 – 16:00
Lagerhuset vid Heurlins Plats 1
Fri entré med eller utan armband

Ice Cube, Fox Machine eller gatumusikant: Tisdagen blandar och ger

2011-07-19 av ozelot

Att komma till Pustervik på tisdagar är lite som att komma hem när man är väldigt kissnödig. Man låser upp snabbt, rusar in och gör det man skall väldigt snabbt och slappnar sedan bara av. Moozy Moozy är Mattias Hellbergs eget lilla DJ-knäck som idag med van hand lämnas över till Beard of Stars. Jag vet inte vem det är, men det blir säkert bra som vanligt

Moozy Moozy @ Pusterviksbaren
Tisdag 21-02 // Fri entré // 18 år

Det är inte ofta jag stannar till framför en gatumusikant, denna vanligen vedervärdiga styggelse till musikform med panflöjtsindianer, utförsäkrade psykfall som försöker spela fiol i nordstan och amfetaminister med gitarr och bandana knutet kring benet. En av dem jag faktiskt stannat till framför är Andy Balcon. The Man can sing.

Andy Balcon, Rickard Slowpoke Rodriguez , Pinto @ Late Night Club
Henriksbergs hamburger/halloumiburgerta​llrik + en öl – 125:-
Öl från 29 kr // Öppnar 17 // 20 kr inträde

Ice Cube på Trädgårn? Ja vad skall man säga säga. En 40 årig karriär som är lika straight outta Compton som jag är vit. Ta på dig skottsäker väst och kolla om du känner någon med gästlista, för det kostar 290 kr. Kanske värt, men inte för mig.

Vad är egentligen en DJ?

2011-07-18 av ozelot

Vad är en Dj? Vad gör en DJ? Skall det skrivas med två versaler eller med en och hur skriver man det i pluralform på korrekt svenska?
Finns ordet i SAOL? Och har man fel om det ibland vänder sig i magen när man ser att någon kallar sig dj.

DJ var väl från början en skivslusk, helt enkelt, som spelade låtar folk ville höra.
Efterhand utvecklades det till en mer renodlad näring med folk som spelade saker de själva ville höra. Svårighetsgraden höjdes, tekniken finslipades, och blev säkert i mångt och mycket ett sätt att höja statusen i titeln, både externt och internt. Termerna blev alltmer svåra och ogenomträngliga. Ungefär som i fallet med medeltida munkar, som började hitta på förkortningar och ord för att ingen annan skulle förstå.

Efterhand blev en del DJs superstjärnor. De kunde turnera runt i hela världen, göra massa remixar som sedan gavs ut i eget namn, under svårt obskyra etiketter.
Gränsen mellan vad som var en ”Dj” och en artist var utsuddad.
DJn var definitivt medskapare, en artist i eget namn.
Sedan började artister spela skivor, och resten vet vi.

De senaste 10 årens teknikutveckling har medfört att i princip vem som helst kan vara DJ.
Tekniken är tillgänglig för alla, du behöver inte ha investerat i massa dyr utrustning och inte heller gått med näsan genom jamaicansk Guano för att nosa dig till en rar dub-tolva. Du kan ladda ned dem från musikbloggar istället och spela dem från en Ipod. Inte mig emot, jag skiter i var musiken kommer ifrån, bara den är bra.

Frågan är då, vad denna utvecklingen gör med musiken på klubbarna, och framförallt, vad den gör med begreppet ”Dj”?
Jag har spelat skivor ute några gånger, för att jag tyckte det var kul och jag fick. Ingen kastade ruttna tomater på mig heller så jag får väl säga att det var relativt lyckade tillställningar.
Men aldrig i helvete att jag skulle säga att jag var en DJ för det, inte ens om jag gjorde det flera gånger i veckan. Men likväl använder jag ordet.

De senaste åren har vi sett en ganska stor urholkning av ”DJ begreppet”. Det är ganska låga trösklar faktiskt, ingen kräver särskilt mycket av dig i form av tekniska färdigheter eller meriter. Men det beror ju såklart på var du vill spela.
Jag menar, vill du spela på Nef och skall spela pop, ja då kan du nog glömma det.
Har du för dig att du gillar lite house och techno får du nog finna dig att vara i konkurrens med snubbar som regelbundet spelar över hela Europa.
Och ja, de är oftast snubbar, även om internationella undantag finns.
Men de har ju hållit på i över 10 år och räknar bits istället för får när de skall sova.

Man kommer ju osökt in på den här debatten som härjat, här och var. Särskilt här. Och där.
Angående gubbväldet inom klubbkulturen.
Personligen tycker jag ju att den saknar fullständig sans.
Det är klart att om man går igenom varenda dj-lista, varje kväll, så kommer man förmodligen att hitta fler män.
Men frågan är väl snarare då varför? Vad spelar de för typ av musik? Och vad är det för ställe?

Jag har nämnt Nef. Förmodligen också Avenyn, men jag har inte så bra koll på den scenen det erkänner jag.
Men jag vet i alla fall att där spelas en hel del house och techno. Som alltså har en ganska hög tekniktröskel att överhuvudtaget komma in i.
Det är ofta killar som hållit på med det ett bra tag, och satsat allt. Kan inte tjejer göra det då, frågar ni?
Säkert. Men varför gör de inte det då, om de så gärna vill spela ute?
Samhällets fel, säkert.

Sedan har vi kanske Henriksberg, möjligen Sticky Fingers.
Där spelas det ofta rock och punk, flera gånger i veckan. Kan inte tjejer spela rock och punk?
Säkert. Men varför vill de inte det då? Där är ju inte alls tekniktröskeln lika hög, bara musikintresset finns.
Kanske borde de bli lite bättre på att leta efter kvinnliga ”djs”?
Jag vet inte, jag överlämnar gärna det till någon annan mer kunnig i just det fallet.

De senaste tio årens nöjesliv har medfört en ganska radikal förändring. Det finns numer så många olika möjligheter att spela skivor ute att begreppet urvattnats. Dels finns det knappt några klubbar i egentlig bemärkelse längre, det är ju helt vanliga uteställen som dagen till ära bestämt sig för en viss musikstil och ibland inte ens det.
De finns ambulerande klubbar med ett visst crowd som spelar på olika ställen, kanske.

Det finns mängder av ställen som satsar på att tilltala alla, av dels ekonomisk nödvändighet.
De spelar all möjlig musik och blandar vilt. Cindy Lauper varvas glatt med fet hiphop.
Säga vad man vill om det, men där förekommer knappast något gubbvälde.
Snarare är det i praktiken så att det är kommersiellt gångbart att ha många kvinnliga djs, ofta helt okända till en början. Tjejerna kommer. Killarna kommer och tittar på tjejerna.
Det är inne att ha kvinnliga djs.

Jag började gå ut på nittiotalet. Då fanns Djs som Demonika, Miss Alabama, Iris och Paulina. Jag tänkte inte nämnvärt på att de var tjejer. Sedan kom en annan typ av dj, som bestod av it-tjejer som t.ex Kitty som var lite uppstudsiga och roliga och smaklösa och kunde bryta av låtar mitt i.
De satte liksom sin profil på klubben och drog folk för att de var de.

Idag finns det jättemånga kvinnliga djs som spelar regelbundet ute och har egna klubbar.
Jag vill inte ens rabbla namn för jag vet att de t.om blir irriterade av att etiketteras som ”kvinnliga djs”. De är skitduktiga.
Sedan skall ingen försöka slå i mig att det är lika lätt som 18-årig okänd kille att få bokning ute som en jämngammal tjej som ser cool ut och har många vänner på Facebook. Är dessa tjejer ”skitduktiga”?
Är de motarbetade av gubbväldet?

Svaret är nog nej. De är inte skitduktiga, de är könsmogna och gillar att parta.
De är i alla fall inte ”DJs, i alla fall inte till en början. De får inte – och skall inte – ha rätt att spela överallt.
Men visst är det jättebra att få chansen, i en uppsättning med totalt kanske tio andra djs den kvällen. Finns ju ganska få få färska DJS som headlinar en hel kväll.

Består DJ-rollen av annat än att räkna bpm och ha stora anoraks? Absolut, därför tyckte jag länge att det var mycket roligare när tjejer spelade, de tittade mer på dansgolvet än i skivbackarna.
Väldigt hårddraget men lite åt det hållet är det faktiskt. Man skall känna att man har en kontakt med den som spelar.
Men bör man kanske bli lite torr bakom öronen innan man själv kallar sig deejay, och ha respekt för de som gjort det länge och lärt sig yrket, oavsett om de är män eller kvinnor? Det tycker jag absolut.

Skall man tänka till lite innan man uttalar sig? Eventuellt veta vad man pratar om?
Om gubbvälde, kvinnofientlighet och annat? Hell yes!

Rädd att flyga? Paneldebatt på ABF

2011-02-01 av ozelot

Egentligen har det väl knullats på ungefär samma sätt i alla tider. Uråldrigt klotter på grottväggar, afghanska amatörvideor på Youporn eller helt enkelt egna förstulna strävanden vittnar väl egentligen inte på några radikalt stora förändringar på den fronten oavsett vilka slagord som skanderats på den sexualpolitiska arenan.
Erica Jongs ”Rädd att flyga” från 1973 blev kultförklarad av generationers efterföljare och en milstolpe för feminister i strävan efter sexuell frigörelse, och har säkert gjort stordåd för av sexualskräck ansatta kvinnor ur den amerikanske hemmafruklassen, men vilken betydelse har den egentligen idag?
Hur reflekterar erotiken vårt samhälle och hur hanterar vi sexualiteten i denna mångkulturens tidevarv?

Detta är föremål för kvällens diskussionABF Trappan. Deltagare i paneldiskussionen:

Maria Sveland, författare, förordsförfattare i nyutgåvan av Erica Jongs ”Rädd att flyga”
Lena Lennerhed, professor i déhistoria, ordförande RFSU, medskribent i antologin ”Fejkad orgasm”
Ingrid Holmquist, professor emerita genusvetenskap

Samtalsledare: Lena Ulrik Rudeke

Tisdag 1 februari 2011, kl 19.00
Restaurang Trappan, Folkets Hus Järntorget

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...