Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Alla vill veta vad vi köpt vår tröja: Vi hittar det mest prisvärda festivalmodet

2014-09-16 av

Festivalsommaren är till ända, och nu väntar en lång musikhöst med klubbspelningar. Men än så länge är det indiansommar, i samband med att Zalando lanserade sin Festivalguide så valde Göteborg nonstop ut lite kläder för den rätta festivallooken, och som som passar såväl utomhus- och inomhussäsongen. JoJomen och Ozelot visar i detta inlägg upp sina fynd…
och JoJomen får börja.

USAPorträtt_3768

I samband med flytten från Sollebrunn till Surte så kunde inte det här erbjudandet från Zalando komma mer lägligt. Ni vet, man ska packa flyttlådor och det är först då man blir medveten om hur mycket kläder man faktiskt samlat på sig genom årens lopp.

USAPorträtt_3739

Jag är en sån; jag har svårt att slänga kläder (kändes som jag just där sabbade alla mina chanser till att flytta ihop med någon i framtiden, hoppsan). Visst, om det är något som verkligen inte passar längre så gör jag mig av med det, men…om det verkligen passar, trots att jag köpte det någon gång under mellanstadiet (jojomen, det går allt att komma ned i en hel del kläder från den tiden) så använder jag det.

USAPorträtt_3757Blå maxiklänning, Twintip, 229:-

Den här flaggan ni ser på bilderna ovan, det är förvisso inget klädesplagg men den fick min mamma in till sin second Hand-affär Trash som hon hade i byn för ett par år sedan. Himla snygg, dessutom har ju hela den här England och USA-mönstertrenden spridit sig något enormt i var och varannan butik.
Så, tillsammans med den här klänningen, som förmodligen är det absolut bekvämaste jag äger just nu, så gjorde den sig perfekt. Både under fotosessioner på åkern i Sollebrunn.

10547603_10153074774022178_5660564785262730495_nLeopardklänning, Even&Odd, 189:-.

Är ingen Elsa Billgren, som bara har klänningar i sin garderob och inte en enda byxa,
men jag har börjat förstå hennes tänk sedan jag fick hem mitt paket med klänningar jag beställt.

0webb
Leggings, Noisy May Snack, 209:-.
Sedan som, tja, bekant så flyttade jag ju in till min lägenhet. Fick slängt massor av gammalt och fyllde byrålådan, skåpen och garderoben med nya ting.

Som om ett par ormmönstrade leggings (joråh, det är ormar på) räckte så valde jag att köpa matchande tröja till. Perfekt ”fotografuniform” om inte annat (kanske inte på bröllop eller liknande när man ska vara lite mer av ”flugan på väggen”, men festival – absolutligen!).

ZalandoWebb1

ZalandoWebb4

Sist men inte minst plockade jag på mig en stor sjal också. Men… jag kände att jag ville göra något mer med den än bara ha den runt halsen. Det mönstrade tyget var så jädrans fint…
så jag gjorde om den liten och använder den numera som bordsduk på köksbordet. Också en variant!

ZalandoWebb3Tubhalsduk, Even&Odd, 89:-.

Ozelot i sin tur hämtade inspiration från Fear and Loathing in Las Vegas och intervjuer med Hunter S Thomson på Speed. Vad passar då bättre än en flätad stråhatt med ett fränt band på? Den här kommer från River Island.
Glasögonen är pricken över i:et och passade nog turkosa och gula för att matcha hatten!
Du hittar den här på Zalando.

hunter Hatten hittar du här.

Det är fortfarande folkölsväder ute, och då gäller oömma och praktiska kläder. Ett par klassiska gröna Vans är aldrig fel! Till det ett par ganska mörkblåa jeans (inga gräsfläckar under festivalsittningar) från Cheap Monday modell Slim Fit för 299 kr. Som hittat!

IMG_0437
Vans i olika modeller

”Vi var enastående, strålande och helt fantastiska!” @ Sweden Rock Festival, 6 juni del 2

2014-06-15 av

SRF130

Efter intervjun med Tony Irving och Linna Wikblad i P4 fick jag massor av fina kramar och ”tack ska du hao!” av samtliga medverkande. Fruktansvärt kul att få vara med. Allt gick så jädrans snabbt; från det att jag fick sms:et ”Du ska vara på plats 15:15!” till att jag faktiskt var där, satt i deras lilla husvagn och väntade på min tur att få pratade om att ha Ralf på framstjärten, vilka band man ska kolla in på festivalen och varför Sweden Rock Festival är en så fantastisk festival. Kände kanske såhär i efterhand att jag bredde på som bara den med fina ord på Sweden Rock
– men samtidigt så var varenda ord jag sa sant till 110%.

SRF125

Jag sprang hem till mitt lilla boende för att byta om, äta lite choklad och dricka massa kaffe (ännu en bensinstation för kroppen) – för att sedan kila tillbaka till området igen för att se ett gäng malmöbor med tuffisjackor och mustascher.

SRF124

Royal Republic spelade på 4Sound Stage. Ännu ett band som jag inte gett så jädrans mycket uppmärksamhet men som jag ändå känner att ”Jamen, de är ju rätt OK!”.
Den här gången tyckte jag att de var mer än rätt OK.

SRF131

Faktum är att deras spelningen var en utav de absolut roligaste att plåta. Kan ha varit för att jag var inne i något sorts lyckorus (eller att chokladen från ”bensintankningen” gav mig ny energi), därav plåtade jag som en galning. Faen vad sköj det var.

SRF123

Royal Republic har släppt två album sedan starten 2007 och haft hits med bland annat Tommy-Gun och Full Steam Spacemachine,
två låtar som sångaren och gitarristen Adam Grahn bestämt säger halvvägs in i giget att de verkligen inte kommer att spela.
– Det kan ni fetglömma!

SRF126

Det är mycket energi i deras show. Rökeffekter, hela bandet springer omkring på scenen, fram och tillbaka och mellansnacket känns både spontant och är jäkligt roligt vissa stunder.
Adam bjuder upp sin kusin som han fått syn på i publikhavet för att spela ett gitarrsolo i en utav låtarna. Han efterlyser även utländska tjejer i publiken och hittar slutligen en norska längst fram.
”Whats your name?!”
*tjejen säger något totalt ohörbart*
”Louie?”, ”No? Eli?”, No? Eh…Lee?”
Lönlöst.
”Lal…eh…ah fuck that shit! Norwegian-girl!!”

SRF128

”Don’t be late cause…then you will miss the first song.” hade bandet förvarnat i en video innan giget.
Och, ja – den som nu gjorde det och missade första låten…himla dumt måste jag säga.

SRF129

SRF127

Trycket framme vid scenen var stort, och det blev inte mindre allt eftersom de spelade.
Uppenbarligen var det inte bara publiken som var nöjda med spelningen, utan också bandet själva:
Att få spela inför Er, Hemma, på självaste nationaldagen var inget mindre än rörande, utmattande och redlöst pepp!
Ni var enastående, strålande och helt fantastiska!” skev de på sin Facebook-sida efter giget, som också var deras enda festivalspelning denna sommar.

SRF132

Tackar Royal för detta!

SRF133

Jag följde med ett gäng bort till Rockklassiker Stage, men jag var inte så fullt koncentrerad på bandet som spelade utan tittade istället på de här två…

SRF134

…från det att de började prata…

SRF135

…till att bli lite mer…

SRF136

…bästisar och bundis.

SRF137

Någon väckte mig ur min ”titta på folk”-dvala. Knackade mig på axeln och sa ”Öh! Ta kort nu’råh!” och pekade bort mot publikhavet. Heavens Basements frontfigur Aaron Buchanan tog stagedive till en ny nivån.

SRF138

Ett utav 80-talets allra främst sleazerockgrupper W.A.S.P spelade på Rock Stage. Blackie Lawless kanske inte var i sitt snyggaste jag och den ikonen han en gång var i tiden är förbi, men rösten var det inget fel på – den fanns där.
Det blev ingé Fuck like a beast den här kvällen.
Alltså, låten då…det andra vet jag ingenting om.

SRF139

Efter konserten gick jag runt på egen hand utanför området en sväng. Jag hittade den här frisyren. Jag hörde några bakom mig kommentera det hela.
”Höh, kolla där!” sa de och pekade en bit framför mig. Kunde inte slita blicken från den här fantastiska frisyren, och när jag var lagom jämsides med honom kände jag lite försiktigt på det. Han tittade på mig, men tog det hela med ro.
”Alltså…hur gör man om man vill ha en såndär frisyr?”
”Man går till en frisör i Växjö.”
”Jamen alltså…vad säger man till frisören? ”Hej, jag skulle vilja ha…?” ”
”Man visar upp en bild man hittat på Facebook!”.
”Jaha…ja.”.
”Hon ville inte göra det först. Sa att hon aldrig gjort något liknande men kunde väl göra ett försök. Jag fick det billigare eftersom det inte blev precis som hon ville.”

SRF140

Snubben var helskön. Under festivalens gång hade han blivit ganska van vid uppmärksamheten och folk hade kommit fram för att känna och fotografera av denna frisyr.
Sedan tackade jag för mig, klappade håret en sista gång och promenerade vidare.

SRF141

Hittade bland annat världens största vita snigel. Alldeles ensam på den stora, stora festivalen.
Stackarn.

SRF142

När mörkret kom anlände även ”The Prince of fakking darkness”

SRF143

Black Sabbath var ett utav årets Sweden Rock absoluta höjdpunkter. Alla var där. Kunde inte skrivit det bättre själv än Expressens konsertresecent.
Publik: Hela festivalen är där.

SRF148

Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne + nya trummisen Tommy Clufetos äntrade Festival Stage 22:30 fredagkvällen och inledde pampigt med War Pigs och därefter Snowblind. Överlag var det en väldigt bra setlist med många gamla hits, och det gillar vi.
Tony gled runt så jädrans snyggt på scenen. Hittar ingen bättre beskrivning än att han faktiskt på såg ut som döden själv på något sätt. Ni vet när liemannen glider runt med sin långrock och det ser knappt ut som han har ben bara för att det ser så lätt och smidigt ut.

(tänk den dagen om/när jag börjar recensera konserter i någon större tidning (vad nu större betyder…) – kommer ha så fantastiska beskrivningar om hur det ser ut, luktar och känns att vara på plats. Liemannen-liknelsen har jag nog aldrig kört tidigare. Haha…)

SRF146

Kändes en smula overkligt att faktiskt få se det här bandet live. Jag träffade en kompis ett par dagar efter festivalen.
”Tänk, du har sett Black Sabbath live! På riktigt! Det är ju helt sjukt?!”.
Ja, det känns lite sjukt faktiskt. Sjukt bra.

SRF145

Den som fick allra mest jubel var Tony.
”Tony! *klapp klapp klapp!* Tony! *klapp klapp klapp!* Tony! *klapp klapp klapp!*
Han log och tittade ned i marken, höjde handen försiktigt i ett ”Tack!”.

Black Sabbath spelar i 90 minuter. Jag står längre bak och betraktar hur hela festivalen headbangar till Paranoid som blir avslutningslåten. Tungt.

Sedan är det dags för mig att promenera på egen hand den där biten hemåt till min stuga igen.
När jag nästan är hemma kollar jag på klockan på mobilen och upptäcker att
jag varit 22 år i 45 minuter.

Min födelsedag, blommorna i håret och mitt giftemål framför Festival Stage tar vi i nästa inlägg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Du har en man mellan benen – hur har du tänkt?! @ Sweden Rock Festival, 6 juni del 1

2014-06-13 av

Tjoflöjt! Sveriges nationaldag firades även på Sweden Rock. Himlen var blå och solen var gul. Flaggor vajade i vinden, nationalsången sjöngs lite här om var i olika camps (om det inte var Grotesco’s ”Bögarnas fel” förstås. Förmodligen en av de mest populära låtarna att spela och sjunga allsång till här borta…).

SRF99

Som sagt, det gråa vädret var förbi och äntligen fick vi lite sommarvärme. Jag var redo att möta området på min superhjälte-outfit och Ralf-trosorna på (för fullständig bild av denna fantastiska outfit, vänta till slutet av detta inlägg!).

SRF98

Glenn var där också.
Ännu en gång kändes det skönt att ha lite nära ”göteborgssläktingar” på festivalen.

SRF100

Bland de absolut första banden att lira på fredagen hade vi Thundermother som körde igång klockan 11:45 på Rockklassiker Stage. Det är andra gången jag ser detta Stockholms-band. Första gången var på Metaltown förra året då jag även då var ”festivalkorre” för Göteborg Nonstop. Ni kan kolla in det inlägget här!

SRF109

Glada tjejer som får dricka kanelwhisky! Tjoflöjt!
Jag upptäckte några minuter för sent att Nationaldagsfirandet ägde rum på Rock Stage en bit ifrån Rockklassiker-scenen. Lagom till att jag började gå dit upptäckte jag att jag gick mot strömmen och mötte massor av folk som gick därifrån.
Hörde i efterhand av några som varit där att det inte varit så lyckat då folket inte hade tagit i för kung och fosterland i allsången av nationalsången.
Hade varit annat om jag varit där asså. Jädrar i min låda…

SRF101

Jag vet inte huruvida sonen var intresserad av fotografpappans bilder från Thundermother-spelningen. Måste ha varit en viktig Wordfeud-match på gång i smarfånen.

SRF103

Talisman spelade på Rock Stage samma förmiddag. Ett svenskt band som hade sin storhetstid under 90-talet.
Strax innan de satte igång sin spelning hade Mattias Lindeblad ett hyllningstal till gruppens föredetta basist, frontfigur och låtskrivare Marcel Jacobs som gick bort 2009, endast 45 år gammal. I och med Marcels bortgång upplöstes gruppen.
Nu var det alltså dags igen här på Sweden Rock.

SRF102

Tror att Marcel Jacob hade varit mer än nöjd med denna tribute-spelning till honom Talisman.

SRF105

Senare var det dags att bege sig mot de större scenerna på festivalen. Ett utav dagens kanske mest uppskattade band skulle spela på Festival Stage.

På vägen dit träffade jag en och annan duo och trio och ville bli fotograferade, som exempelvis dessa två. De påpekade att jag hade ett klistermärke kvar på ena linsen på mina väldigt färska och nyinköpta solglasögon. Skulle inte ha förvånat mig om även prislappen hade suttit kvar där bak.
”Du har fina läppar!” sa den ena utav dem.
”Tack tack! Vad kommer ni från?” frågade jag.
”Malmö!”
”Aha, men det är inte så jädrans långt härifrån vah?”
”Nja… Det är som om man skulle lägga ihop…375 stycken av dina läppar i en enda kedja ungefär.”
Hopp.

SRF106

”Öööh!” skrålade den ena herren på bilden när jag passerade dem utanför öl-tältet.
”Åååh!” sa jag och klappade på hans mage.
Han blev först lite ställd, men förstod sedan att det var t-shirten jag fokuserade på. Sedan drog han till sig sin ena kompis och ställde upp på en Frank Zappa-fotografering.
Fint!

SRF111

Sedan var det dags för bandet med de absolut snyggaste fansen.

SRF104

Aldrig skådat så många vackra bananhomosapiens i hela mitt liv. Och speciellt inte längst fram på Sweden Rock Festivals absolut största scen.
Ronny Svensson kommer ut på scenen:
”Vad vackra ni är, era fantastiska bananer!” säger han och publikens jubel vill aldrig ta slut. Speciellt inte när fotografen Stefan kommer ut på scenen han också förevigar detta ögonblick med en fantastisk publikbild på Ronny och världens vackraste folkmassa framför Festival Stage.
”Är Stefan nöjd?” frågar Ronny efter fotograferingen, och Stefan nickar gör tummen upp.
”Han är nöjd!” ropar Ronny i mikrofonen och publiken jublar ännu mer.
”STEFAN!” *klapp klapp klapp!* ”STEFAN!” *klapp klapp klapp!* ”STEFAN!”

Måste ha varit fotograf-Stefans absolut lyckligaste ögonblick i karriären.
Kolla in bilden här!

SRF110

Det elektriska bananbandet. Det blir ju knappast mer rock’n roll än såhär. Speciellt inte när publiken är med på varenda takt och ton och dansar felfritt till alla de klassiska banan-låtarna.

SRF108

”Undrar vad alla de stora utländska banden tänker om svensk musik efter att ha sett det här!” säger en fotografkollega till mig i diket.
Trots det kan vi fotografer inte heller låta bli att dansa och sjunga med i låtarna. Helt fantastiskt.

SRF114

Himla fint ögonblick i Sweden Rocks historia måste jag säga.

SRF115

Efter Electric Banana Band var det flera som sökte sig till Rock Stage för att kolla in Joe Bonamassa, en snubbe som sagts vara lite utav den moderna bluesrockens superstjärna. Man blir knappast förvånad när hans egna förebilder är bland andra Eric Clapton och Jeff Beck.
Blues var ordet. Riktigt skönt att bara stå rätt upp och ned och bara sluta ögonen för en stund och lyssna till samtidigt som solen brände.

SRF112

Kände man sig ensam kunde man alltid hitta någon att krama om…

SRF113

…och när man inte kände för det längre var det bara att gå sin väg.

SRF119

Jag var tvungen att springa ifrån Joe’s spelning lite tidigare då jag hade en intervju bokad. Men det var inte jag som skulle intervjua någon, utan någon skulle intervjua mig! För tredje gången under den här festivalen dessutom. Fruktansvärt roligt.
Nu handlade det om Tony Irving i P4. Tillsammans med sin sidekick Linnea Wikblad sände han live och direkt på Sweden Rock och intervjuade olika personer om kläder och stil, att vara ett riktigt stort fan och liknande. Jag själv skulle agera ”festivalexperten”, en riktigt hedrande titel måste jag säga.

På bilden ovan sitter jag i deras lilla husvagn precis bakom ”intervjubordet” och väntar på min tur. Killen till höger är ett stort Black Sabbath-fan och Tony frågar ut honom om hur det är att vara ett stor fan och varför Black Sabbath är så fantastiska.

SRF117

Här stod vi alltså. Det är inte jag på bilden här, utan en annan tjej som älskar Thåström och om att prata kläder och stil, men jag stod på samma plats som henne och pratade om varför Sweden Rock Festival är en så fantastisk fin festival och varför man väljer att åka hit år efter år. Sedan fick jag ju lite…heh, andra frågor också. Tony undrade exempelvis om det är sant att alla hårdrockskillar har piercing i  pungen.
”Eh…alltså…” började jag.
”KOM IGEN! Du har varit här sex gånger nu, det är ditt sjätte år på festivalen – du om någon måste veta!”
”Jamen jag har ju inte sett några pungkulor här?!” svarade jag.
Tony kanske blev lite besviken på min ”o-rockighet”, att jag varken hade tatueringar, piercingar, någon hårdrocks-pojkvän (eller pojkvän överhuvudtaget) eller sov i tält
– eller så kanske det var just det som var intressant?

Jag försökte få Tony att förstå att det spelar ingen roll hur många piercingar du har i pungkulorna (eller någonannanstans för den delen!) eller hur fräna tatueringar du har på kroppen
– det viktigaste på den här festivalen är musiken.

SRF118

Vill ni höra hela intervjun med mig, där jag pratar mer om pungkulor, tatueringar, drakar och ”here comes the hell of the dragons attack!”-image så kan ni lyssna på programmet här. Spola fram 38 minuter in på klippet så hittar ni mig.
Efter första intervju-delen spelas en låt, sedan kommer jag tillbaka in i studion och pratar om mina fantastiska Mustasch-trosor/hotpants.
”DU HAR EN MAN MELLAN BENEN – HUR HAR DU TÄNKT?!” frågade Tony med sin fantastiska engelska brytning när han fick syn på min klädsel,
men uppenbarligen gick det hem. Kolla bara in den fina bilden Sveriges Radios fotograf tog på oss nedan!

Tony fick dessutom en singerad t-shirt av mig, som ett minne från Sweden Rock.
DET är inte många som har!

SRF120
Foto: Ronnie Ritterland.

Nästa inlägg – världens gladaste Royal Republic, festivalens absolut snyggaste frisyr, WASP och Black Sabbath.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Hallå, hurra! Låt showen börja – jag är redo…” @ Sweden Rock Festival, 5 juni del 2

2014-06-13 av

Torsdagseftermiddagen bjöd på festivalveckans absolut snyggaste scenshower.

SRF78

Arbetet fortsatte i fotodiket. Som jag tidigare berättat om i den här bloggen ang. att stå i fotodiket är att fotograferna är väldigt måna om varandra. Att fotobranschen är en jäkligt tuff bransch med hård konkurrens, det är ingen nyhet
– men när det kommer till att fotografera i diket på festivaler så tar man verkligen hand om varandra på ett väldigt fint sätt. Man duckar för varandra, byter snällt plats med varandra och om man råkar gå in i eller knuffa till någon av misstag ber man om ursäkt. Jag vet inte om jag bara har haft jäkligt tur att vara i ”rätt” fotodiken med världens snällaste fotografer, men det är verkligen fred och kärlek även där.

SRF77

Trots att jag hade tagit en powernap mitt på dagen kände jag mig ändå väldigt trött. Det låter kanske inte så rock’n roll, men jag dricker aldrig läsk. Cola, Fanta och sånt där är inte min påse. Om jag verkligen inte måste då, och nu kände att jag behövde något uppiggande för att orka med eftermiddagen. Gick därför till ett matstånd och bad om en vanlig läsk.
”Hej! Har du en…” började jag, men blev avbruten.
”Va kommerru från?”
”Ha?” frågade jag.
”Ja, vad fotar du för?”
”Jaha, ja – jag frilansar så det är lite olika.”
”Ta kort på mig då!”
”Ja, men får jag en Fanta sen då?”
”Ja! Ta kort på mig!”
Så jag tog ett kort på killen med keps bakom kassan. Han ville se resultatet, men blev inte nöjd. Han tog av sig sin keps och kastade bak den till sin kompis som satt en bit bakom honom, ruffsade till håret och spände blicken i kameran.
*Klick!*
Han fick se resultatet igen.
”Ah, mm!” sa han och log brett. Nu var han nöjd.
Jag fick min Fanta och gick därifrån. Nöjd jag också.

SRF81

Senare, när det hade börjat mörkna ute tog jag plats inne i presstältet och väntade på att kvällens huvudakt skulle äntra lokalen. Jag skulle få gå på min absolut första Sweden Rock-presskonferens (tidigare har jag varit på politiska konferenser med Nordiska Rådet på Island som varit på isländska, danska, finska och norska. Det var…inte så jättekul…), och att det var med självaste Alice Cooper gjorde ju inte saken värre. Helt otroligt!

SRF80

Det känns som man känner den där mannen, Alice. När han klev in i presstältet applåderade alla högt och länge. Blev förvånad hur fort allting faktiskt gick. Så fort Alice hade satt sig tillrätta började mikrofonen genast gå runt bland alla som var där inne. Utåt sett såg jag nog väldigt lugn ut, men inombords var det världens ”herregudjagmåstekommapånågonfrågaförjagvillvetasåmycketomhonommenjustnuvetjaginteriktigtvartjagskatavägen”-känslor. Dessutom är min engelska inte den bästa utan i stil med Kurt Olsson (”Änd naow dåh?!”). Jag skulle ställt den frågan känner jag såhär i efterhand;
”Alice Cooper, whaj do jo häte soe?”.

SRF88

Jag var tvungen att springa irån presskonferensen. Kände mig ganska dum när jag satt på den främre raden och lämnade frågestunden mitt framför näsan på Mr. Cooper. Mannen vars musik jag verkligen älskar,
men samtidigt så hade jag ett viktigt fotouppdrag som jag verkligen inte ville missa.

SRF87

När jag klockan 21:40 sprang från ena sidan av festivalen till den andra hade jag pressfotografer både före och bakom mig som hade gjort detsamma och sprungit från presskonferensen. 21:45 skulle mannen, myten äntra Rock Stage.

SRF85

Nämligen Rob Zombie, en utav de artisterna jag sett mest fram emot att få se på festivalen.

SRF86

Trots att jag inte lyssnat något nämnvärt på Zombie så tycker jag på något vis att han är jäkligt intressant, och jag blev ju inte direkt mindre imponerad efter att ha sett den här spelningen med honom – för det var nog den absolut snyggaste scenshowen jag någonsin sett!

SRF83

”Åh herre jäklar!” sa jag för mig själv i fotodiket. Jojomen, jag pratade nog ganska ofta med mig själv där i diket hur könstigt det än låter. Jag menar, fortfarande blir jag lika överväldigad och euforisk av att få stå där och fotografera sådana här stora band och artister. Och den här showen med Rob Zombie; fruktansvärt snygg. Hela scenbygget, mikrofonstativen, Robs kläder, hår och enorma energi. Det var som en mardröm, en snygg mardröm.

SRF84

Rob vet liksom vilka knappar han ska trycka på. Om jag skulle beskriva hans musik så är det ordet ”mardröm” jag vill använda mig av. Inte för att det är så fasansfullt dåligt, utan för att det hela både känns och låter som det gör i ens mardrömmar. Om Alice Cooper är skräckrockaren number one så är Zombie en modern version av honom. Det kommer ju inte så någon chock att han även är filmproducent, manusförfattare och regissör och bland annat regisserat skräckfilmen House of 1000 Corpses.

SRF90

Festivalens absolut häftigaste show! Ingen tvekan om det alls. Tack Rob Zombie!

SRF89

Festivalmat, tjoflöjt! Eftersom jag bodde i en stuga med ett fullt utrustat kök (och en mamma som är grym på att laga stuvade makaroner när man kommer hem och är trött och hungrig) så käkade jag inte så jädrans mycket på området de första dagarna. Jag gick hem mitt på dagen, käkade middag och återvände sedan på eftermiddagen. Den här kvällen skulle jag dock vara vaken fram till 02:45 (något som är länge för att vara mig) då P4 hade hört av sig till mig. Programmet Vaken i P3 och P4 ville göra en telefonintervju med mig direkt efter Alice Coopers gig på Festival Stage för att få en uppdatering om festivalen och en kort recension om Mr. Coopers konsert.
30 spänn för en toast – världens bästa nattamat. Alla lägen.

SRF91

Inne i presstältet var det fler fotografer och journalister som var trötta. Hade jag haft min datamaskin med mig in hade jag suttit och jobbat med alla de hundratals bilderna jag tagit under de tre dagarna jag redan varit på festivalen, men eftersom min laddarsladd hade gått sönder (brytits av på mitten, blättanblä!) kunde jag bara använda datorn för att ladda in bilderna från minneskortet korta stunder.
Så istället satt jag och laddade telefonen, rensade mina två kameror på bilder. Det blev runt 500 + 300 bilder varje dag från varje kamera, men är man på Sweden Rock så är det inget konstigt.

SRF94

Klockan 23:30 gick han på Festival Stage. Good old Alice Cooper. Och han började på absolut tänkbara bästa sätt
– med Hello Hooray! Grät nästan en liten lyckotår när han gled ut på scenen och hurrade för Sweden Rock.
Loving every second, every moment, every scream…

SRF93

Alice hade en väldigt bra setlist för kvällen. Han har ju varit igång sedan 67 så självklart finns det ju en himla massa låtar att välja på. Kanske inte några direkt dunderöverraskningar, men det kanske man inte kan begära riktigt heller.
Som en kille på presskonferensen hade frågat, om han skulle köra någon låt från DaDa-plattan från 1983. En riktigt obskyr platta, men som ändå innehåller en och annan fantastisk låt.
Alice svarade då att han hemskt gärna hade gjort det, men om han skulle välja att spela exempelvis Former Lee Warner så hade det inte det funkat.
”And the crowd would be going like this!” *ser ut som en fågelholk och klappar händerna väldigt långsamt och slappt*.
Men, man vet aldrig. Ander Tengner hade tidigare samma dag berättat för mig att när han såg Alice för ett par år sedan att han då körde Clones (?!) från den något ännu mer obskyra plattan Flush the Fashion från 1980
(förväntar mig inte att alla ni ska förstå vad jag pratar om, men de som är fans till Alice Cooper förstår vilken stor grej det är att köra Clones. Harregödd!).
Å andra sidan fick jag reda på ganska nyligen att Alice aldrig kört några låtar från DaDa-plattan…
SÅ DET KANSKE ÄR DAGS NU?!

SRF92

DET ska sägas, att lite överraskade allt Alice när han ”flörtade med döden” och drev lite med rockgudarna som gått över till andra sidan. Precis som varje gång Alice Cooper gör en spelning så halshugger de ju honom (ingen big deal, så är det bah). Alice dör och så är det med det – precis som väldigt, väldigt många legendariska rockstjärnor, så som någon sorts hyllning till dessa gör Alice ett mycket uppskattat och coolt medley av The Beatles – Revolution, Jimi Hendrix – Foxey Lady, The Doors – Break on through (to the other side) och The Who – My Generation för att hedra John Lennon, Jimi, Jim Morrison och Keith Moon samtidigt gravstenar med deras namn år levnadsår radas upp uppe på scenen. Snyggt!

SRF96

“Vaktar du gitarren åt din pojkvän eller?” är en fråga som Alice Coopers gitarrist Orianthi har fått många gånger när hon stått ute backstage och väntat på att få inta scenen. Inte alltid lätt att vara kvinnlig gitarrist med andra ord.
Jag såg Orianthi första gången när hon spelade med Alice Cooper på Liseberg 2012. Redan då reagerade jag på att hon var jäkligt duktig, och det var hon även denna kväll på Festival Stage. Man blir glad. Riktigt  glad.

SRF97

Alice kastar ut diamanthalsband i låten Dirty Diamonds och spänds fast i tvångströja i Ballad of Dwight Fry (som för övrigt kan vara hans absolut bästa låt. Jag skrek, tjöt och hoppade så högt att folk framför mig kollade bakåt och undrade var som hände. ”DEN ÄR SÅ BRA!” förklarade jag och jag fick tummen upp till svar).

SRF95

Good old Alice, jag älskar dig!

10418260_795719243795484_908559622159159033_n

Några timmar senare kryper jag ned i min flower power-säng i vår stuga. Väldigt trött. Några sekunder innan den här bilden togs pekade jag ”Fuck you!” och var skitirriterad över att mamma skulle fotografera mig när jag försökte vara klar i huvudet under intervjun i Vaken i P4 (förlåt mamma!).
Trots det, att jag var trött och lite väl rebell utav mig mot mamma min så tror jag att det gick ganska bra med snacket i P4. Vi pratade om Sweden Rock, hur festivalen varit och är, och förstås om Alice Cooper.
”Ja, shit – den där mannen är ju typ 70 bast och kör fortfarande stenhårt och låter nästan precis likadan som han gjorde när de startade 67.” sa jag när programledaren Henrik Olsson frågade om den gamle Alice fortfarande orkade med att lira rock’n roll.
”Han är faktiskt 66 kollade vi upp här…” sa hans programledarekollega som jag tyvärr glömt av namnet på.
Aha, amäh dåså – då är han ju typ ungdom!” svarade jag.

Vi pratade i några minuter till och de avrundade hela intervjun med att spela Poison. 
Sedan var det tack och hej, god natt, sov gott och tralla-lala-la…

Nästa dagen var det min tur att bli intervjuad av Tony Irving live and alive direkt på festivalområdet,
men det tar vi i nästa inlägg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med  vänlig hälsning Josefine.

 

 

Därför vill jag vara ett barn på festival… @ Sweden Rock Festival, 5 juni

2014-06-12 av

Goder morgon du härliga torsdag!
Andra dagen på festivalen och band som Alice Cooper, Alter Bridge och Rob Zombie skulle inta de olika scenerna på området. I det här inlägget berättar jag om vad som hände på förmiddagen, när ett utav de bästa göteborgsbanden spelade på Sweden Stage, varför jag inte såg hela spelningen med Black Stone Cherry, vackra och kärleksfulla kramar mellan två män som rullade runt på marken och varför jag fick ett ”Fuck you!” straight up in the face.

SRF58

Klockan 11:00 var jag på plats på festivalområdet för att kolla in ett par personliga favoriter. På bilden ovan hälsar Anders Tengner dem välkomna…

SRF55

Bombus!
Kändes tryggt med ett band från sina egna hemtrakter (säger jag som inte ens bor i Göteborg. ÄN!).
Senast jag såg Bombus var för nästan exakt ett år sedan då de spelade på Metaltown (kolla det inlägget här!). Riktigt bra var det, precis som den här förmiddagen på Sweden Stage.

SRF57

Den senaste tiden har Bombus varit ute i USA och turnerat tillsammans med Graveyard.
I sommar kan man bland annat se dem på Bråvalla Festivalen den 27 juni, sedan är det bland annat Tyskland, Spanien och Danmark som gäller.

SRF59

SRF60

Ibland önskar man att man var sådär liten och nätt igen…

SRF61

…det skulle bli så mycket enklare att hitta sina festivalpolare då.

SRF56

Efter Bombus spelning var jag så fruktansvärt trött (jeap, nog för att det bara var dag nummer två så var jag faktiskt rejält schleten), så jag gick faktiskt hem och sov någon timme mitt på dagen. Brukar aldrig göra det, men tvingade mig själv trots att det var flera band på området jag ville se. Samtidigt så ville man ju vara pigg till kvällen/natten då jag hade ett uppdrag för P4, men det ska jag skriva mer om senare.

SRF62

Efter en stunds vila och stuvade makaroner hemma i stugan (världens bästa ”orka allting”-mat!) så återvände jag till området. Black Stone Cherry var då i full gång med sin konsert på Festival Stage, en spelning som jag i efterhand fick höra var helt fantastisk. Lyckades i alla fall få höra och se fem låtar och blev imponerad. Plötsligt blev denna gruppen så mycket mer än bara ett Guitar Hero-band för mig.
Tackar för det.

SRF63

Crystal Caravan från Umeå (som jag mer kallar Halv åtta hos mig-bandet då sångaren Niklas Gustafsson medverkade i just det matlagningsprogrammet för sisådär fyra år sedan, det var första gången jag hörde talas om Crystal Caravan) gjorde en spelning på Rockklassiker-scenen. Mycket uppskattad bland publiken. Inte mindre än tre gånger fick jag svara på frågan av nyfikna människor:
”Vilka är det här? Det var ju grymt!”.
Så, kanske får vi höra mer av detta band på de större scenerna i framtiden…

SRF65

Anade att någon var taggad inför kvällens absoluta höjdpunkt…

SRF66

Det var fler än jag som var trött den här dagen. De allra flesta hade landat sen tisdagskväll eller tidig onsdagmorgon och kört stenhårt med förfestandet. Förvisso hade jag tagit det ganska lungt, som ni kan läsa om i första inlägget i den här festivalrapporten, men sprungit mer mellan de olika scenerna och fokuserat på fotograferingen. Men, det är ju världens roligaste grej att få dokumentera en sånhär festival. Som ni ser ovan.

SRF67

Inte alltid så himla lätt att få gosa ifred här…

SRF68

…men det gör ingenting. Man är vänner ändå.

SRF69

Fast det finns ju sådana som inte är lika mycket fredliga och kärleksfulla. Ibland kan den där bakfyllan ställa till det för en (och för andra i närheten). Speciellt när man köper kaffe, i hopp om att det ska lindra något och få en på bättre humör. Extra jobbigt blir det när man spiller ut halva koppen på sig själv också. Då svär man och blir skitförbannad.

SRF71

Sedan ska det vara lite synd om en för en stund. Man blåser på det och försöker ta ned smärtan med att suga upp kaffet så att det blir fula sugmärken på händerna.

SRF72

Och sedan blir man skitirriterad på att det står en liten tjej som inte ens hunnit fylla 22 år (men snart!) och fotograferar alltihopa.
När den där halva koppen med kaffe är slut går man och köper en till öl för att man är så sur på att man spiller ut allt kaffe hela tiden,
och så gör man så, samma visa om och om igen, varannan kaffe, varannan öl, ”MÄH! Kaffe – det är ju varmt för f’n!”, under hela festivalen tills handen nästan frät sönder och kroppen är ekande tom vatten.

Jag vet inte om han gjorde så, men de gånger jag stötte på honom på området var det ungefär samma grej varje gång. Jag kan nästan göra en hel fondvägg med bilder på honom när han pekar just ”Fuck you!” åt mig.
Men det vill jag inte ha.
Häpp!

SRF74

Då har jag hellre bilder på kvällens huvudperson denna torsdagskväll, både på Festival Stage och i presstältet.
För DÄR inne var det minsann ingen som pekade FUCK YOU till en.
Speciellt inte under den presskonferensen som ägde rum på eftermiddagen.
Vem det var med får ni se i nästa inlägg…

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Jag står vid jätteballen!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni del 2

2014-06-11 av

Vilka rubriker jag sätter på mina inlägg? Förlåt, jag måste bli snällare med det där, fast det hela blir ju ganska fint ändå om man faktiskt läser inläggen – och det vill man ju att ni ska göra!

Vi fortsätter där vi slutade i senaste inlägget. Första riktiga festivalendagen på Sweden Rock. Det duggregnade och blåste. Mina byxor hade spruckit, jag har varit sur, grinig, trött och arg…
…men så snart jag hade kommit igång med fotograferandet, minglandet och vimmlandet så kändes det ganska bra igen.

SRF34

Matstånden användes som, förutom en bensinsation för homosapiens, ett sätt att stämma möten och träffar med vänner på festivalområdet. Alla känner liksom till:
”Vi ses vid Vildsvinskebaben!”
eller en annan favorit:
”Jag står borta vid Jätteballen!” .

SRF41

Borta vid 4Sound Stage spelade Crowbar, ett doom/metalband från New Orleans.
Kirk Windstein, även känd från gruppen Down, har nog tagit många selfies genom åren.

SRF44

SRF43

Man har en bra överblick på publikhavet framför scenen. Ibland händer det att man får syn på någon som man känner.
Det här måste nog vara en absolut sämsta komponerade bilden jag tagit på festivalen. Själva motivet, Moa, är ju egentligen himla snäll och fin, men här har jag inte lyckats fånga henne i sitt esse om man säger så.
Förlåt Moa. Får ta igen det där någon annan gång.
SRF42

Ungjävlar fanns det gott om.
Förstå mitt skämt  (det var väl meningen att hon skulle se ut som en liten jävel?!), annars kommer alla mammor (+ alla andra) tycka illa om mig.
Gillar för övrigt den där nonchalanta vänsterarmen hon så snyggt stretchar ut.

SRF37

Vill man inte synas kan man klä ut sig till ett camouflage. Huvudpersonen i denna bild ville inte riktigt titta in i kameran, men hans kompis var mer på:
”Titta en kamera! Titta då! Vi blir populära!” sa han medan de vandrade förbi kameran och vidare mot sitt camp på Rosenlunds camping.

SRF52

Åh herre min gud, DEN HÄR mannen hade jag ju nästan glömt av att berätta om.
Mitt uppe i intervjun och fotograferingen med Allers (”Allers?!” tänker ni. Kolla in det här inlägget!) kommer två rejäla MC-gubbar gående, varav den ena skrattar så fruktansvärt mycket, högt och länge att han håller bokstavligt talat på att dö. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon skratta så fantastiskt vackert och mycket. Kinderna höll på att sprängas, och mina också när jag själv inte kunde hålla mig. Herregud vad söt han var!

SRF53

Han tog stöd mot mamma min (lägg märke till hans kompis som klappar lugnande på hans rygg) och bara skrattade och skrattade och skrattade – precis som mamma och jag gjorde. Vi hade ingen aning om vad han skrattade åt, men det gjorde ingenting – det var så fantastiskt fint!

SRF54

Sedan, när han hade skrattat klart, lunkade de likt Timon & Pumba iväg som om ingenting hade hänt.
Jag torkade mina skrattårar, varpå Allers-fotografen frågade mig:
”Kände du dem där eller?”
”Hahah! NEJ!” svarade jag och började skratta ännu mer.

SRF36

Så, tillbaka på festivalområdet.
Som en skottspole sprang man fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att hinna med att se massor av band man skulle fotografera. Black Trip hade jag aldrig hört talas om, även kallat ”Superbandet” då flera utav medlemmarna medverkat i andra kända grupper. Bland andra Entombed, Merciless och Nifelheim (bröderna hårdrock i mitt hjärta!).

SRF40

Att säga att det låter som Backyard Babies låter ju väldigt fel till en början, men om man tänker tillbaka längre än så – alltså Total 13-tiden (jädrar vad bra den plattan är kom jag och tänka på nu. Gosh, det var bättre förr…) fast med mer 70-talssväng i sig så finns det vissa likheter. Tror just att jag har upptäckt ett nytt jävlaranamma till Powerhouse-listan på Spotify. Tjoflöjt!

SRF38

Å den där läskiga ungen förföljde mig tror jag..

SRF51

Just publikbilder är nog bland det absolut roligaste och ta, också det svåraste emellanåt. Om inte annat för att se hur alla olikheter och personligheter kommer fram på bild, hur de väljer att posera och…inte posera.
Just den här bilden ovan kanske inte är min absolut snyggaste genom tiderna, men den får vara med ändå. Jag vet inte mer om honom än att han tycker om Black Trip, för det var där jag hittade honom – eller där han hittade mig.
Posera kunde han.
”ÖH! HALLÅ?!”, sa han och sträckte på sig, som om att han ville vara med på bild.
”Ah! Ahföfäen! Vänta lite!” sa jag och ställde in kameran.
Klick.
Sedan var det tack och hej.

SRF47

Det började bli mörkt ute och festivalens alla första dag började lida mot sitt slut.
Ungefär här började det regna igen. Efter att ha varit uppehåll och endast några gråa moln på himlen började det istället att regna och blåsa ganska mycket. Är glad att jag inte hade shorts och linne som jag såg många andra på området hade på sig denna dag. Trots min dubbeltröjuppsättning så frös jag. Gick mot Sweden Rock officiella merchstånd och köpte en tjocketröja med festivalloggan på bröstet och plåtade några sista band på i min Michelingubbe-dräkt.

SRF48

Jag träffade några festivalpolare från förra årets Metaltown inne på området. Vi gick upp i någon minibarsliknande terass (fast som enbart sålde snus) och…
tittade på regnet.

SRF49

Att kommunicera  från olika höjder mellan två scener på Sveriges absolut största festival bland 33 000 andra besökare (jojomen, Sweden Rock Festival var utstålt i år igen!) är inte alltid det lättaste.

”Öh, ska du ha något eller?”
”Vah?”
”Ska du ha något!?”
”VAH?”

SRF50

Jag har fotograferat konserter i regn förut, fast av någon anledning var det absolut svårast just den här kvällen när Queenryche spelade som sista band på Sweden Stage.

Här avslutade jag min första dag på festivalen. Det började regna mer och kameran åkte ned i väskan.
En avslutning- och ”fira att Sweden Rock har börjat”-öl med några kamrater,
sedan var det dags att gå hemåt.

Nästa inlägg – torsdagen den 5 juni med fantastiska Bombus, presskonferens med Alice Cooper och festivalens absolut snyggaste man – who can that be, huh?! Kolla in det imorgon, vettja.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Vi är som herpes!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni

2014-06-10 av

Vaknade upp tidigt onsdagsmorgonen. Klockan kanske var runt 05:30 och solen lyste in genom fönstret.
”Faen vad gött! Idag blir det bra väder!” tänkte jag och lyckades somna om några timmar till.

Nästa gång jag vaknade var det gråmulet och duggregnade.
”Hopp…” tänkte jag nu, men blev inte megaledsen för det, utan steg upp klockan 08 för att äta frukost. Som ni ser på bilderna nedan så bodde vi väldigt fint med lummig och grön trädgård och retro-vardagsrum. Älskar den där stora postern ang. Stockholms utställningen. Superfin är den!
SRF16

Onsdag den 4 juni; första riktiga festivaldagen. Att gå upp så tidigt som klockan 08 kanske inte var det absolut smartaste draget, men som jag redan skrivit om här förr, den där känslan inför någonting likt dagen innan födelsedag och julafton när man var mindre så är dagarna innan Sweden Rock helt amazing-jobbiga. Vad nu ”amazing-jobbiga” är för uttryck vet jag inte, har aldrig använt det förr kände jag nu när jag skrev det.
Men vi kan väl säga att det är…fruktansvärt nervösjobbigtojojherregud-känslor samtidigt som man är så jädrans gó och glad att det faktiskt HÄNDER nu. På RIKTIGT.

 

SRF14

Och jojomen, nog hände det på riktigt. Denna dagen slog festivalen upp portarna till området och första dagen på Sweden Rock Festival 2014 var igång.
Trots att jag hade gått upp tidigt på förmiddagen så var jag liiite stressad. Hur könstigt det än låter så hade veckotidningen Allers bokat tid för intervju med mig och morsan. De tyckte att det var så väldans intressant (en udda parantes här, men är det inte en barn-elefant-låt som går så? ”Det tyckte han var så intressant…”? Eh? Nä. Okej, f’låt…) att mor och dotter åkte på festival ihop. En utav frågorna vi fick intervjun var:
”Och hur länge hade ni tänkt att ni ska hålla på med det här?”
Mamma och jag bara tittade på varandra.
Inombords kände jag mest ”Det här har ju bara börjat…”

Sedan fotograferades vi i närmare tre timmar. Jag var sur och grinig, hade mens, frös, var hungrig, stressad för att jag skulle plåta ett band en viss tid inne på området och så vidare. Dessutom sprack mina favoritjeans när vi skulle posera vid en stenmur och jag hade försökt hoppa upp på muren på något snyggt sätt (att jag haft jeansen sedan gymnasietiden är en annan femma…).
”Näe, jag vill gå hem nu! Jag har mens!” sa jag till slut när jag hade fått nog.
”Oj då…” sa reportern.
Men, trots det, byxor som sprack och grinighet så tror och hoppas jag att det gick bra med reportaget.

Nu fortsätter vi med onsdagen!

SRF17

Efter att ha svidat om till superhjälte-dressen (nästan i alla fall, ni får se bilder på det några inlägg framåt) tog jag ner mot festivalområdet med mina kameraprylar och gjorde mig redo för festivalmingel- och konsertfotografering.
Dessa två brudar poserade vant framför kameran, och fick göra det många gånger till för flera andra fotografer under festivalen.

SRF18

Vettefaen om den här bruden var lika pigg på att posera som tjejerna ovan.
Hon gav mig inte fingret efteråt i alla fall,
mer ett svalt leende som mer sa ”Ja, varsågod – jag är inte så himla gó idag men jag ställer upp ändå för att det är Sweden Rock.”.
Tacktack.

SRF20

Första bandet jag plåtade var göteborgsbandet Freak Kitchen. Jag har sett  dem live en gång förut, fast det var över tio år sedan och då var det nog ett aukustiskt gig på i en musikaffär i Alingsås.
Tiden, minnen…

SRF15

Väldigt stor skara publik framför Rockstage som trotsade regn och blåst denna onsdag framför Freak Kitchen.
Det gillar vi. Jättemycket.

SRF19

”Vi har precis spelat in en jättehäftig musikvideo för närmare en miljon kronor! Den är som en disneyfilm!” berättade sångaren och gitarristen Mattias Eklundh från scenen.
”Freak Kitchen är liksom som herpes. Precis när man tror att man blivit av med det så kommer de tillbaka igen. Och NU är vi tillbaka! I höst släpper vi nytt album!”.
Bra eller dåligt att jämföra sitt band med en sådan sjukdom är ju en annan fråga, men det var ändå på något vis en fin liknelse…

SRF21

Efter att ha fått publiken att försöka ”frasera underdelarna” i några av bandets nya låtar var det dags för mig att röra mig mot motsastta scenen på andra sidan. Läste Backstreet Girls i programbladet och tänkte att
”Lite brudar måste jag ju plåta också!”

SRF23

Fast några brudar var det ju inte, bättre än så – norrmän! Såg ut som New York Dolls och påminde även lite om Turbonegro. Så jädrans snygga och så jädrans bra! Borde ha varit mer påläst om dessa herrar då de bildades redan 1984 och släppt 14 album!

SRF24

Positiv överraskning, verkligen. Gitarristen Petter Baarli såg ut som Andy McCoys (Hanoi Rocks) lillebror.

SRF26

Och sångaren Bjørn Müller var lik en lite yngre Alice Cooper.

SRF25

Dock tror jag att det här är ett sånt band man måste uppleva live för att fatta THE sväng för att verkligen fastna för det.
Så mycket attityd och röj.  Älskar’t.

SRF31

Det var fler än jag som tyckte om Backstreet Girls.
Den här killen hade för övrigt världens häftigaste fallsett som ekade i öronen ett bra tag efteråt.
Jag hoppas att ha någon dag bildar ett The Darkness-liknande band och där är sångare.
De hade blivit världens mest kända band tror jag.
Och jag deras största fan.
SRF30

Sprang in i dessa två; världens snällaste programledarduo!
Melker Becker och Mattias Lindeblad agerade konferencierer under årets festival. Det gjorde även TV4-profilen Ronny Svensson och OKEJ-grundaren Anders Tengner.

SRF28

Tog en sväng in bland alla husvagnar på Örjans Camping också för att hälsa på ett par vänner. De beklagade sig över sina grannar.
”Kolla bah! De är så jävla många!”.
Och nog var de många som satt kring de där gigantiska långbordet samtidigt som de spelade Guns’n Roses på hög volym och sjöng helt andra låtar med Nationalteatern.
Rosa peruken-mannen sjöng: ”Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen…”
Varpå jag svarade: ”…så kan vi segla på molnen tillsammans!”

Barn av vår tid, det är vi det.

SRF29

Haffade Mikael Stanne från Dark Tranquallity som stod omringad mellan två ordentliga ljusajeansjackemän. Jag störde dem nog mitt i en väldigt viktig diskussion angående ett album från 1987 och ett annat från 1976, vilken som var bäst, jaha, varför då, du säger det, ja det var värst…
Ungefär precis här upptäcker grabbarna att jag hade en Ralf Gyllenhammar på framstjärten och visste inte riktigt om de skulle kolla in i kameran eller mellan benen på mig.
Hur det såg ut med Ralf där fram? Tja, ta ut händelserna i förväg – gör ni det bara. Klicka här!
En bättre beskrivning till just den där länken och bilden får i inlägget om fredagen, 6 juni.

SRF35

Och här kom han igen! Sångaren i Backstreet Girl kom schleten, svettig och gó från 4Sound-stage. Som jag skrev tidigare kommer de ju från Norge och efter min tid på Nordiska Folkhögskolan där jag hade flera vänner från hela Norden och speciellt Norge som jag pratade dagligen med så tänkte jag att ”Äh, jag fattar la vad han säger!”. Men när jag går fram till honom för att berömma dem för deras spelning tidigare samma dag fick jag till svar:
”Öughe guhe göh göhöö!!?”
Eftersom han var norrman så lät han ju såklart inte arg. Norrmän låter ju alltid glada. Hade varit annat om det varit en tysk.
”Ehe…aah, heh. Får jag ta en bild på dig?”
”Egöh ueh hagö!” sa han.
Jag tog för givet att det var ett ja.

Och ungefär här känner jag att vi delar upp onsdagen i två delar. Nästa inlägg fortsätter vi med eftermiddagen från den första dagen på Sweden Rock Festival.

Puss och kram fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Hallå, vi är här nu!” @ Sweden Rock Festival, 3 juni

2014-06-09 av

Så kom den där efterlängtade dagen; resan ner mot Sölvesborg och Sweden Rock Festival 2014. Jädrar i min lilla låda vad jag har längtat efter den här dagen.
Jag hade varit väldigt ambitiös och ”positiv som fan” med min packning också och slängt ned inte mindre än sju par shorts. Jag menar, det hade ju varit så jädrans fint väder hela veckan – och på Sweden Rock är det ju alltiiid fint väder. Det har jag ju skrivit så många gånger förr i den här bloggen.

SRF4

Fast…även om man inte kan tro det, så är det faktiskt så att även jag kan ha fel. Bara ibland.
Och den här gången var det ett sånt där ”ibland”-moment, för det var ingen sol över oss när vi tog våra väskor och bilade ned mot södra Sverige. I ärlighetens namn så kunde det nog inte bli mycket gråare försommarväder.
MEN! Vi var glada ändå; jag, mamma och vårat resesällskap Thomas.

SRF3

Resan startade runt 12-tiden. Tog en snabb tur inne på systemet med Thomas också. Jag gick noga omkring och vände och vred på de olika sorterna och varianterna. Läste på etiketter, mörk, ljus, nja, nä, ja och var noga med vilka jag tog.
”Räcker det där då?” frågade Thomas när jag hade packat på mig 10 glasflaskor.
”Ja, herregud. Jag ska ju jobba!” sa jag.
(för att kasta oss fram ett par dagar i SRF-historien så kan jag berätta att jag hade åtta flaskor kvar när jag kom hem igen så…ja, ehe…det räckte gott och väl för mig).

Som sig bör så körde vi fel några gånger på vägen ned.
Har nu fått se lite mer utav Halmstad än vad jag egentligen var intresserad av. Men…tja, det ingår ju som sagt.

SRF5

Efter ungefär sex timmars bilfärd började vi äntligen närma oss festivalområdet. Även i Sölvesborg ar det grått och rått. Då det var tisdag den 3 juni, alltså dagen innan festivalen skulle sätta igång så hade det inte kommit så mycket besökare ännu. Ett par husvagnar här och var samt några mat- och merchstånd som hade öppnat. Det var ju inge lattjolajbanväder att gå ut och festivalmingelfotografera i direkt, men jag tog ändå en sväng ut på området.

SRF10

Ganska så snart kände man sig hemma. Så mycket fred och kärlek på området. Att bli skjutsad i en kundvagn (INNAN festivalen ens har börjat) är ju bland det finaste man kan göra mot någon man tycker om. Tycker i alla fall jag…

SRF6

På Rosenlunds Camping hittade jag några bekanta vänner från förra årets festival.

SRF7

Där borta var festen igång och alla var där! Utanför Jörgens och Gugges rockbuss var det hög musik, dans och mouserande. Jag får en burköl och jag glider omkring på campingen för att träffa alla som har anlänt till festivalen.

SRF12

Vi korkade upp…

SRF8

…och firade Sweden Rock Festival 2014. Från och med den här dagen och fyra dagar framåt fanns det ingen ”yttre värld”. Inga måsten eller tider att passa alls…förutom roliga då. Det kändes ju inte direkt som en uppoffring att gå och titta på Billy Idol, Alice Cooper och Black Sabbath (för att bara nämna några!) om kvällarna. Tjoflöjt!

SRF9

Man träffar ju alltid nytt folk man lyckas bli bästis och bundis med över en kväll.
Här har jag en fotoutmaning med en kille som ville låna en utav mina två kameror jag hade hängande runt halsen.
”Jag lovar att du inte kan ta bättre bilder än min mobil!” sa han, och sedan var det igång.
Såhär låg han i gräset framför en stor högtalare och kämpade med att fotografera den på hur många olika snygga, konstnärliga och annourlunda vinklar som helst i säkerligen 20 minuter.
”Nu är jag klar!” sa han och kom fram för att visa.
Fem bilder på tjugo minuter. En med ett grässtrå i förgrunden, en annan med en öl på lådan och en tredje som bara bestod av…fartränder. Typ.
Men det var fint ändå. Vi hade det trevligt.

SRF11

Sedan försvann han ännu en gång. Sneglade bort mot alla träd längre bort på campingen och såg honom hulka sig över någon buske.
Hoppsan.
En kvart senare kommer han tillbaka och lite skämsligt och förlåtande säger han:

”Alltså…förlåt, du får ursäkta mig.”
”Du, det är festival nu…” svarar jag.
”Jamen, jag vet. Men ändå.  Jag…ja, förlåt.”.
Förlåt att jag mår dåligt. Det gör inget. Vi tar hand om dig. Ja, så är det.
Och, ska jag vara helt ärlig och ta ut festivalberättandet i förskott så var det där faktiskt det enda ”diskret hulkandet i en buske” som jag såg under alla dessa festivaldagar.

SRF13

När mörkret kom och jag var färdig med min burköl valde jag att börja gå hemåt. Precis som vi gjort de senaste två åren bodde vi i en stuga sisådär en kvarts promenadavstånd från festivalområdet. Ungefär samma tid som jag börjar gå så börjar det droppa in sms från festivalpolare från tidigare år:
”Är du här nu?!”, ”Kom till vårat läger!”, ”Men vafan, ska du gå och lägga dig nu?”, ”Josefiiiiiine!”.
Man ska sluta när man är på topp, har jag hört – så jag gick hem till min säng och somnade böms.
Dagen efter skulle festivalen börja på riktigt.

Nästa Sweden Rock Festival-inlägg kommer imorgon! Då med bland andra Backstreet Girls, Freak Kitchen, möte med konferenciererna, festivalmingel på området och massor av annat skoj.
Bra vah?!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

Det handlar om timmar nu

2014-06-02 av

Det är inte längre två veckor, inte heller en vecka eller ens ett par dagar kvar
– det handlar om timmar nu. Ett par fjuttiga timmar som jag strax ska sova bort. Det kommer gå så fort.
Eller så är det just DET det inte kommer att göra.

Det är stor sannolikhet i att jag likt ett litet barn natten till julafton eller födelsedagen kommer att ligga vaken inatt och vrinda och vända på mig i sängen, få för mig att vara toanödig eller törstig i gryningen och då måste gå upp en helt orimlig tid som verkligen är helt absurd att gå upp vid.

Jag går upp för trappan till övervåningen och mot badrummet. Morsan kommer då att vakna hon också eftersom dörren till toaletten är alldeles intill hennes sovrum.
”Varför är du uppe nu?!” kommer hon att fråga nyvaket.
”Jag…måste ju gå på toa…” kommer jag att svara med osäkerhet i rösten, för jag är ju inte alls toanödig och jag vet att mamma också vet att jag inte är det.
”Mhm…” ska hon svara och vända på sig irriterat om i sängen medan jag går in på toan med huvudet sänkt för att sedan där inne kämpa med att få ut en liten kissedroppe bara för att, men allt som kommer är ett litet ljudmikroskopiskt ”plupp”.

Sedan ska jag dra på mig pyjamasbyxorna och ställa mig och spegla mig en stund. Väntar med att spola. Återigen, det ska ju verka som att jag faktiskt var kissenödig.
Jag har utslag på hakan och kinderna. Finnar eller plitor som aldrig vill ge med sig utan som bara byter plats med varandra. När den ena har försvunnit så dyker det upp någon en annanstans. Ser ständigt ut som jag har ovårdad hud eller fast i puberteten med dålig hy och allt vad det innebär (bra på så sätt att busschauförerna och tågvärdarna alltid tar mig som ”Ungdom” och inte ”Vuxen” när jag pendlar mellan Sollebrunn, Alingsås och Göteborg. Tjänar sisådär 20-30 spänn på det varje gång…). Sätter upp håret i en toffs.
Varför då?

Klockan är 04:40 och ingen kommer tänka att man passar bättre i uppsatt än utsläppt hår, men på något vis känns det ändå bättre med hästsvansen. Känns som det passar ansiktsformen bättre. Jag har komplex för mitt runda ansikte och barnsliga kinder. Jag känner att jag alltid har haft det komplexet och kommer nog dras med det ett bra tag till,
om jag inte bara bestämmer mig för att skita i det och istället bara va lite gó.

Ungefär i den sekunden kommer jag att komma på mig, hur töntig det egentligen är att haka upp sig på ett par kinder. Hur töntigt det är att tänka på dem när jag om bara några timmar kommer visa upp dem för sisådär 20-30 000 okända personer från hela Europa och inte faen kommer de att stanna upp och titta på mina kinder och låta de påverka hela deras dag där nere på det där gröna området i södraste Sverige. Det där gröna området där solen alltid lyser, där det alltid är varmt, där vallmon alltid är som finast och där inga kinder varken är för stora eller för små. De är alldeles perfekta.

Sedan ska jag le framför spegeln. Tönt-le överdrivet mycket. Ta ett sånt där farmor-grepp om ena kinden och dra lite extra i det bara för att det är roligt. För att kinderna är så mycket jag. Samtidigt som jag hatar när folk säger någonting om dem, något om mina ”runda gulliga kinder”, så känner jag att det är så jädrans mycket ”jag” och kommer alltid att vara så jädrans mycket ”jag”.

Spolar till slut på toa, tvättar händerna och går sedan ut ur badrummet. Går förbi mamma som ligger kvar i sängen fast med ryggen vänd mot mig. Trots det så tittar jag mot hennes håll och ler jag stort och brett. Hon ser mig inte såklart. Kanske har hon redan somnat om.

Jag går nedför trappan igen och vidare in i mitt rum. Lägger mig i sängen och stirrar upp i taket.
Om några timmar kommer det att vara ”okej” att gå upp på riktigt. Jag kommer ligga vaken tills dess, och när det väl är dags att gå upp kommer det tåras i ögonen för att jag är så trött, och då kommer jag få höra det på hela bilresa ned till Sölvesborg att jag borde ha sovit istället för att ha legat vaken.
”Jaa…jag vet…” kommer jag att svara samtidigt som mitt huvud åker upp och ned i passagerarsätet då jag gång på gång är på väg att somna.

10362089_800212813331175_1083572849_n

Det är mycket möjligt att det går till just exakt sådär om några timmar när Dagen med stort D är kommen. Dagen jag tar min gigantiska avlånga resväska jag packat i över en vecka nu och varit så jädrans väderoptimistiskt att jag packat ned sju par färgglada shorts i regnbågens alla färger och åker ned till Sölvesborg och Sweden Rock Festival.

Mina kinder följer med dem också. Vi ska stå där i fotodiket och även om jag är en av de där pressfotograferna som vanligtvis jobbar med det stela pokerfacet så kommer jag med all säkerhet att le sådär överdrivet klämmekäckt mot både Alice Cooper och Billy Idol
– för att det är så jädrans fantastiskt och fint att jag får vara där och göra det jag verkligen älskar.


Nu är klockan snart 23:00 och jag ska försöka sova på riktigt.
Imorgon åker vi.
Med mig, förutom kamera, kinder och för många shorts
ska jag ta med mig den finaste komplimangen jag någonsin fått:

”Du är som Håkan Hellström på en nyponrosbädd.

Du är inte sådär jättebra på någon speciell grej, förutom att vara just precis som DU verkligen är!”

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Två veckor kvar…

2014-05-21 av

Klockan är snart halv tio på kvällen och jag har ringt upp Anders Tengner. Kollade för säkerhets skull upp på Facebook att han var online, så att han inte hade gått och lagt sig (man vet ju aldrig, jag själv blev hånad av en över dubbelt så gammal herre för någon vecka sedan för att jag hade gått och lagt mig klockan 20:30.
”Men för fäen Josefine – klockan är ju halv nio?!”
”Jamen…jag är trött.”
”Åh, herregud!”).
Som tur var störde jag inte Anders i något viktigare än en deckare på Netflix.

Inte helt oväntat börjar vi prata om Sweden Rock Festival.
Anders ska vara konferencier på festivalen tillsammans med bland annat Mattias Lindeblad och Melker Becker (fantastiska programledarduon från programmet Rundgång (parantes nummer två: ni måste klicka på den länken. Sällan man ser sådan genuin mansvänskap på TV; hjälpa varandra ned från höga stup liksom – helt  fantastiskt!)) samt profilen Ronny Svensson (finns ingen man som kan bära upp hawaii-skjortor som honom (parantes nummer två igen: här kan ni se ett utav de mest stolta ögonblicken i min instagram-karriär; när Ronny matar min gode vän och radiokollega Stefan med chailatte-glass. STORT.)).
I telefon med Anders försökte jag övertala honom att klämma in ett hej dundrande-födelsedagstal för mig uppe på någon av SRF-scenerna den 7 juni då jag fyller år, och därmed få hela festivalen att utropa ett jävlaranamma ”Hurra!” för mig.
Har så fruktansvärt höga förväntningar nu att jag nästan mår lite illa.

Blogg21

Sweden Rock.
Alla kommer vara där.

Fotograferna kommer vara där; de som jag stått i samma fotodike tillsammans med de senaste tre åren som jag varit ”en av dem” i diket. Vi kommer att nicka till varandra för att visa. Visa att vi känner igen varandra från tidigare festivaler. Sweden Rock, Metaltown, Way Out West. Vi känner igen varandra, men att vi ändå inte känner varandra. Vi kommer inte krama om varandra och kommer heller inte att säga ”Tjena hur är läget?”, men det gör inget – det är helt okej. I fotodiket är det full koncentration på helt andra grejer, fokus på utmaningen att få den perfekta bilden.

Festivalpolarna kommer vara där; de där som jag bara träffar under fyra intensiva dagar nere i Sölvesborg samma tid varje år, och sedan aldrig hör någonting mer från under de andra dagarna på året. Framför scenen, kravallstaketet är det us against the world – det är bara vi som förstår grejen, alla andra är bortom denna värld.
När festivalen är slut kommer vi inte ens ihåg vad den andre hette. I telefonlistan finns hundrafyra ”Var är du?”-sms från någon Jalle H eller ”Mr. Jagger” eller andra ”smarta” och ”roliga”  smeknamn på någon man inte har en blekaste aning om vad hen hette på riktigt. Om exakt ett år igen kommer sms-konversationen fyllas på till tvåhundraåtta ”Var är du?”-sms.

Han kommer vara där; han som kysste mig och direkt efteråt sa att jag bara Måste åka till Sweden Rock iår, för att han så gärna ville vara med mig där.
Det var då det. Nu har vi inte setts eller pratat på tre månader. Och det där ögonblicket då vi råkar springa på varandra på festivalområdet om två veckor, det kommer att vara stelt och jobbigt. ”Hej…”, ”Oj, hej..”. Sedan kommer vi gå åt olika håll med en konstig känsla i magen
– för att bara några minuter senare fortsätta festivalen på varsitt håll med våra olika kompisgäng som om ingenting hade hänt.

MC-killen kommer vara där; han som pratade om framtiden han ville dela med mig. Fårfarm på Gotland, två hundar och en stor herrgård. ”Vill du inte det? Låter inte det fantastiskt? Jag orkar inte vara den här ”värstingkillen” som åker MC hela tiden. Jag vill ju ha en familj du vet. En gård, massor av djur…”.
”Jo, det låter jättefint.” sa jag och förstod att han var väldigt full, men att det säkerligen låg någon viss sanning i det han sa, men jag valde att inte ta det till mig alltför mycket. Istället tog jag en klunk av min cider som jag hade fått av honom. Jag precis hade blivit 18 och inte hade börjat dricka öl för att jag tyckte att det var äckligt. Cider och drinkar fick det bli där och då.
Någon kvart senare hade han somnat med fötterna utanför tältet och därmed inte dragit igen dragkedjan, vilket gjorde att jag kunde smyga ut ur tältet och gå obemärkt därifrån. Det var sent, Axl Rose hade precis klivit på Festival Stage en bit därifrån, över en timme försenad, och tjöt fram Sympathy for the Devil. Skrattade inombords hur fruktansvärt illa det lät och började istället gå mot strömmen och mot husvagnen jag delade med fyra stycken andra det här året på festivalen för att gå och lägga mig.

Mina förebilder kommer vara där; programledare och journalister som jag sett upp till så länge. Och vi kommer prata, hälsa och fråga ”Hur är läget? Är det bra? Vad kul att höra! Har du sett något bra? Jaha, åh vad roligt! Ja, visst var det fantastiskt! Ser fram emot Black Sabbath ikväll…”. Och sedan kommer de gå upp på scenen och presentera alla artisterna och banden
– och jag kommer klappa händerna minst lika högt och mycket åt dem  som åt huvudbanden
– för att jag tycker om dem så mycket och ser upp till dem.

Läderarmbandsmakaren kommer vara där; stå på ”sin” plats han har haft i alla år sen jag var där för första gången 2007, han som jag köpt mina tiotal olika läderarmband med bandloggor på. Han kommer att känna igen mig och fråga samma fråga som han har gjort alla år jag varit där: ”Är du här och fotograferar eller?”, sedan ska jag kämpa under alla de där fyra dagarna med att försöka få en bra bild på honom och hans långa hår och skägg. En bild som inte är suddig, med en jobbig arm för ansiktet eller gömd bakom någon annan snubbe i samma merchstånd. En dag ska jag lyckas.

Alla mina vänner kommer att vara där,
och de som ännu inte är det kommer att bli det där nere.

SwedenRock32


”Sen är det något annat konstigt band som ska headline:a…nåt på V.” berättar Anders i telefon.

”Asså? Men är det inte bara Alice…Sabbath…och Billy?”
”Näej, Billy ska inte headline:a.”
”Inte?!”
”Nej, det är nå’ himla…nåt på V. Voi…vie vie…voi voi…ve…”
”Hahaha! Vah?!”
”Jamen de hette något sånt. Aldrig hört talas om!”
”Låter franskt tycker jag.”
”Näej! Nu vet jag – VOLBEAT HETTE DE!”

Ungefär där skrattar jag ihjäl mig,
och avrundar samtalet med världens bredaste smile och längtar ännu med till den 4 juni.
Voi voi till Sweden Rock.
Heavy Metal in the Night!

Precis som förra året kommer jag att blogga om festivalen, banden, artisterna, människorna, tälten, husvagnarna, baja-majorna, musiken, maten, ölen, vädret, kramarna, handskakningarna, hur många ”var är du?” sms som skickats
och vad som händer nere på världens absolut bästa festival
– Sweden Rock Festival 2014. Hej och hå – låt oss gå.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Det lät som Johan Falk-epidemin hade spridit sig över festivalområdet…” Way Out West, del 2

2013-08-17 av

Vi är fortfarande bara inne på dag 1 i mitt bloggande och tillbakablick över Way Out West i Slottskogen förra veckan.
I förra inlägget tittade vi på band som Junip och Crystal Fighters. Den här gången är det Daniel Adams Ray, Alabama Shakes och Johnossi bland annat.
Och massa publik förstås.

Dag1

Junip spelade på Linné Stage och det uppriggade cirkustältet var smockat med folk. Nog hade Junip dragit folk oavsett väder, men att spela inne i ett tält under dessa dagar var ingen dålig grej. Folk kom gärna in, oavsett vilket band som spelades, för att skydda sig från regnet och värma sig lite i trånga folkmassor.

BildWebb5

Fast…under Daniel Adams Ray spelning så kvittade det vilket väder det var. Publiken hakade på under både Snook-hitsen och Daniels egna sologrejer. Petter klev in som the special guest med världens fetaste guldkedja runt halsen och ett slimmat vitt linne som visade varje muskelmassa på hans kropp. Daniel såg ut som en liten Emil i Lönneberga-pojk brevid honom. Vad Daniel hade på sig vet jag inte riktigt. En heltvit rymddräkt med strumplångkalsongbyxor under vita shorts och en lite för hård matchande skjorta.
Men det är la skit samma vad människan har på sig. Nog var det mycket roligare med den vita rymddressen än ”The Cool High School since 1982”-tröjan och färdigsletna jeans från JC.

Dag2

När Daniel river första orden i Gubben I Lådan tycks jublet aldrig vilja sluta. Och alla kunde verkligen texten.
Dans, dans, sång, sång. Knappt att Daniel själv behövde sjunga, publiken gjorde det ju så bra själva.

Dag1

”And naow då?!”
Inte alltid så jädrans lätt att hitta sina vänner efter en sån spelning där alla dansa, flyger och far lite varstans.

Dag2

Fast alla visste ju ändå vart man skulle ta vägen: Alabama Shakes på Azalea Stage.
Fantastisk sångerska. Gåshud. Oj oj.
Men, jag ska vara ärlig och hade faktiskt ingen som helst aning om hur det här bandet såg ut eller var live. Jag hade bara lyssnat väldigt intensvit på dem. Älskar den där typen av soul- och bluesinspirerade rocken de kör. Oerhört skön musik.
Jag var bergsäker på att det var en kille som sjöng. Trodde att  det var en såndär Supertramp-grej liksom; vem trodde allra första gången man hörde Logical Song att det var en kille som sjöng?

Men så kom hon, Brittany Howard in på scenen i sin mönstrade klänning och sopade banan. Jäklar, återigen. Fantastiskt. Jag kunde inte sluta le där jag stod i fotodiket och sjöng halvt med i hits som Hold On och Hang Loose. 
Superbra. Tack!

Dag3

Senare blev det tillbaka till Flamingo Stage för att titta på par som myste…

Dag3

…och bästa bompisarna John och Ossi i ett utav Sveriges bästa band, Johnossi. Jag hade höga förväntningar på gruppen. Senaste albumet imponerade verkligen och Gone Forever må vara en aning uttjatad nu – men faen vad bra den är.
Den här gången blev jag dock lite besviken. Det kändes inte som det kom igång någon gång, eller så var det publiken som var lite seg och inte släppte loss som Johnossis musik faktiskt är till för att göra.
Men, jag har sagt det förr, det är fantastiskt att ett band på två pers kan låta så mycket. Nu hade de med sig en organist – but still. Det är så mycket som händer på en och samma gång och Johnossi förtjänar all uppmärksamhet. Även om jag den här gången blev…lite…besviken.

Men, det var inte bara jag som var besviken den här kvällen. Ungefär kring den här tiden fick samtliga det olyckliga beskedet att en utav festivalens allra största artister skulle ställa in. Neil Young and The Crazy Horses. Jag satt i pressrummet när beskedet kom. En funktionär gick runt i lokalen och satte upp lappar om det hela. Inte om vad som orsakade den inställda spelningen, men att den inte skulle bli av och att det skulle komma till att påverka hela deras turné i sommar. Det blev, inte helt oväntat, en oerhört spänd och konstig ställning i hela pressrummet.
”Vafan gör vi nu då?”  satt Anders Nunstedt och en kollega på Expressen och diskuterade. De var inte de enda som såg frågande ut.
Ja, vafan skulle de skriva om nu? Det här skulle ju vara festivalens höjdpunkt. Eller?

BildWebb3

Många ute på festivalområdet grät. Men mest lät det som Johan Falk-epidemin hade spridit sig:
”Amhäh vafan…”

Men, alla var sin ledsna. På kvällen, när solen hade gått ned och mörkret lagt sig som en filt över hela festivalområdet sökte de allra flesta sig till Linné Stage igen för att höra på ett utav kvällens allra sista akter, nämligen Beach House.

Bildwebb2

Bandet bjöd på en fantastiskt fin ljusshow.

BildWebb1

Och publiken njöt. Den här glada tjejen i glasögon var söt. En aning hysterisk men ändå väldigt fin på något vis ändå.
Beach House gör ju väldigt mjuk och lugn musik, men hon var helt lyrisk över framträdandet.
Hon greppade tag i mig när jag var påväg ut från fotodiket.
”Duh! Jag känner hon där framme. Kan du säga till henne att komma hit? Alltså hon med den långa kameran…!” sa hon och pekade längre bort i diket.
Hon…med…den långa…kameran.
Det var några honor där, och ännu fler kameror.
Jag gjorde henne nog en aning besviken när jag sa att jag var tvungen att gå.
Jag lämnade henne åt Beach House igen.

BildWebb6

Folk började lämna festivalområdet framåt småtimmarna.

BildWebb7

Innan jag lämnade området gick jag in på öl-området för att träffa lite vänner. Jag snubblade in i den här killen och reagerade direkt på hans t-shirt. Ms. Henrik, förstås.
”Åh! Döh! Kan inte jag få ta en bild på…din fina tröja?”
”Haha, jo det kan du få. Men du, jag känner igen dig!” sa han, varpå jag såg väldigt frågande ut.
Det visade sig att jag hade fotograferat hans band, The Tranq i Music A Matic-studion förra sommaren då de höll på att spela in sitt kommande album. Lustigt att stöta på varandra här. Ms. Henrik förenade oss.
Så, kom ihåg det – The Tranq. 

BildWebb4

Och det där, mina vänner
var min första dag på Way Out West.
Men ni vet att det definitivt inte var min sista. Nästa inlägg kollar vi in bland andra Rodriguez och Håkan Hellström. Vi dansar i solen, svettas ihjäl i gummistövlar och dricker för mycket fanta.
Myz.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

”I Göteborg går det mer ut på att vara originell än hipp!” Way Out West, del 1

2013-08-14 av

Till att börja med vill jag be om ursäkt om mina tidigare uppladdade bilder från Way Out West har sett lite…konstiga ut. Alltså små punkter eller prickar i bilden. Vet inte varför det har blivit så. Måste ha tryckt i någon konstig inställning på datorn vi använde oss utav i presshuset på Villa Belparc förra veckan.
Nåja. Så kan det gå.

I skrivande stund befinner jag mig hemma i Sollebrunn igen. Nu har det ju gått ett par dagar, men ändå – efter tre intensiva festivaldagar är det, som alltid, blandade känslor att komma hem igen. Känner mig både trött och rastlös, men också väldigt nöjd och glad med dagarna som varit.
Man ska ju inte vara en vecka efter alla men… i Göteborg går det ju mer ut på att vara originell än hipp, som Ebbot sa.
Så istället för att rapportera live and alive direkt på plats så gör jag såhär: nu är det min tur att berätta om min festivalupplevelse på Way Out West 2013.

Wow1Webb

Jag anlände till Göteborg torsdag morgon med mammas för stora och för tunga regnjacka och ett par gröna gummistövlar från ICA Maxi. Det regnade i stan. Mycket. Med mig hade jag min tunga rullresväska innehållande kameror, dator, ombyten i både kläder och skor och andra nödvändigheter som kunde tänkas behövas under mina dagar i stan.
Kom till den lägenheten jag fått låna utav en kompis under mina dagar i stan, lastade av packningen och begav mig sedan direkt ner till Slottsskogen med buss 52.

Som den fattiga (nu ja, men jag planerar att bli stor, rik, berömd och alldeles fantastisk!) pressfotograf jag är så letade jag upp ett matstånd med käk till ett rimligt pris. Hittade ett ställe som sålde greenburger och falafel för femtiolappen. Jojomen, Way Out West goes helt vegetariskt i år igen, och jag älskar’t.
I väntan på maten hörde jag hur de två tjejerna bakom disken pratade om de kändisarna som redan hade anlänt till festivalen.
”Asså duh jag såg han…vafan heter han?!”
”Vem då?”
”Jamen du vet… han som är så snygg!”
”Menar du … ? Han den runda?”
”Nej asså han var snygg!”

Pinsam tystnad.

Wow2Webb

Mer hann jag inte tjuvlyssna på deras konversation då jag fick min falafel-rulle. Femtio spänn. Helt klart värt det, även om jag fick en liten såsig överraskning i slutet av måltiden.
”Mäh, fick jag ingen sås eller? Jag tog ju den starka!” tänkte jag. Först i slutet och i botten av rullen säger det *splash!* och min regnponcho blir halvt dränkt i röd chilisås. Samtidigt hörde jag hur första djembe-slagen borta vid Linné Stage satte igång. Svalde halva rullen i ett nafs och sprang bort och mötte världens häftigaste band.

Wow3Webb

Jupiter & Okwess International blev det första bandet ut på hela festivalen. Ett genialiskt drag om du frågar mig,
för det svängde verkligen om de afrikanska rytmerna.
”No Swedish. No English. But…a Little bit deutch!” sa frontmannen bakom djembetrummorna Jupiter Bokondji. Så, mellansnacket hölls på tyska, trots att det inte var så jädrans många som förstod vad han snackade om.

Wow6Webb

Till en början såg det lite stelt ut i publiken. Kanske var det lite stela festivalnerver eller vädret som avgjorde det. Men, efter sisådär fyra låtar började samtliga framför Linné Stage köra afrikansk dans och skaka loss. Nu var Way Out West igång!

Wow8webb

Besökare från flera håll och kanter ville vara med och fira…

Wow7Webb

Den här Djurens Rätt-björnen asså. Faen vad gó den var. Alla älskade den och ville krama den mest hela tiden.
Om våran Ozelot skulle kicka mig som pressfotograf från Göteborg Nonstop kommer jag garanterat att jobba som björn nästa års festival.

CrystalFighters1Webb

Crystal Fighters invigde festivalens Azalea Stage. Ännu ett band som jag aldrig för hade hört talas om. Kanske man borde ha gjort?
Nåväl, det såg bra ut till en början och jag fick lite Devendra Banhart-vibbar av det hela, men sedan tappade jag greppet om banden och musiken och förstod ingenting. Det blev liksom lite för mycket för mig.
Psykbrytelektronik (kände jag i a f där och då) varvat med strandhawaii-vibbar.
Nog var trästocks-xylofonen ganska fräck, men annars så var det inte min påse. Förlåt.

Wow1

Desto roligare var det att kolla på publiken som var från allra första början.

Wow9Webb

Jag gick lite längre bak och ställde mig under ett träd och tittade på regnet som föll.
Tackade gud för att jag hade haft med mitt huvud denna dag och tagit både gummistövlar och kjempestora regnjackan denna torsdagsförmiddag.

Wow12webb

Men äh, lite regn. Blättanblä.
Jag fick tag på en regnponcho jag med som jag trädde över regnjackan (dubbelt så skyddad från regnet!). Den kom från Bengans. Tror det stod ”Kill the rain, not the music” eller något liknande på. Såg flera andra varianter av regnponchon. ”REGN ÄR BÄST!” kändes lagom ironiskt på ett par sura unga killar som stod längst bak i publikhavet.
”Om man är positiv som fan…”

Alingsåsaren Moa Ekman (höger) med vänner var glada. De hade ju sojakorv.

Wow15Webb

Andra var glada över att de hade varandra.
Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…

Wow10webb

Och ja, nog är det så. Ännu gladare blir man när man träffar gamla gymnasievänner från förr. Daniela och jag gick medieprogrammet och studerade radio/ljudmedier i Alingsås för ett par år sedan. Även om hon inte ser så glad ut på den här bilden fick hon smått panik när hon fick syn på mig då jag tryckte upp kameran i ansiktet på henne.
”AH HERREGUD! VAD GÖR DU HÄR?! ELLER VAD KUL ATT DU ÄR HÄR MEN….VARFÖR VAR DU INTE I BORÅS I LÖRDAGS?! VA?!”
Fina Daniela.

Wow22Webb

Det var fler kära återseende på festivalområdet.
Flera gånger om såg man samma scenario.
En liten lätt knackning på axeln. Blickarna möts. Sedan exploderar det.
”NÄEJ MEN GUUUUD ÄR DUUUU HÄÄÄÄR?!”
Kramkalas.

Wow21Webb

Jag stötte också ihop med ett par bekanta ansikten.
T e x en musiklärare från Nordiska Folkhögskolan. Han såg lika förvånad ut som jag när vi möttes på backstageområdet. Då jag aldrig hade honom under min tid på folkhögskolan och ingen utav oss vet vad den andra heter så blev det aldrig att vi hälsade på varandra. Mest ett…stirr.
Ms. Henrik och Hammarin som snart är akutella med musikvideos. Mer om det senare i augusti…

Världens bästa chef som inte längre är min chef Calle Björned. Förra årets Way Out West bytte vi solglasögon med varandra. Jag fick tillbaka mina för ett månader sedan, men inte Calle. Det var tänkt att han skulle få tillbaka sina som en julklapp i julas, men det blev aldrig så. MEN NU! Exakt ett år efter bytet möttes vi upp i ett utav öltälten och glasögonen kom tillbaka till sin rätta ägare igen. Det var vackert.  Såhär såg det ut när jag kom med hans inslagna ögon!).
Slutligen, jag träffade även två utav mina radiokollegor från Radio 88 på området, varav en av dem fick mig att börja lyssna på Rodriguez. Tack för det, PO!
Självklart träffade jag flera andra bra människor. Inte minst på vip-området, men det tar vi längre fram.

Bild1

”Ska du kolla Junip?” fick jag ett sms från en kompis som befann sig någonstans området. Jag märkte stor skillnad från förra årets festival då det knappt gick att påbörja ett sms pga den dåliga täckningen. Den här gången kunde man både sms:a, mms:a, ”checka in” på Facebook (jamen, det är klart…) och instagramma (jojomen, det blev det mycket av. Följ mig här!).

Junip var en positiv överraskning. Känns ju ganska pinsamt att jag missat detta band med José Gonzales i spetsen (och  bl.a The Movements-trummisen Thomas Widholm). Inte helt oväntat låter det väldigt mycket Gonzales, fast i bandform.
Det är fylligare och en aning mer space, men fortfarande samma vänliga drömmande-känsla i alla låtar som i Gonzales solokarriär.

JunipWebb1

Ungefär här tänker jag avsluta första delen i min Way Out West-blogg. Nästa del får vi om ett litet, litet tag…

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Way Out West 2013: Intervju med Niklas Lundell från Luger

2013-07-23 av ozelot

way_out_west2Way Out West är bredare än någonsin, med fokus på såväl musik, film och konst och antal spelställen under Stay Out West är fler än någonsin. Miljöengagemanget har funnits där hela tiden, och i fjol blev man som första festival helt vegetarisk. Vi pratade med Lugers Niklas Lundell om årets upplaga, om att ha samarbetspartners och om att ta och ge kritik.

Okej, den första obligatoriska frågan. Årets upplaga av Way Out West börjar sätta sig. Men kan vi förvänta oss någon stor bokning till?
– Det kommer några godbitar till. Den som kan sin Way Out West vet att det tenderar att droppa på ända in i slutminuterna. Men de allra allra största är presenterade vid det här laget.

Några stora namn finns ju, som Neil Young och Alicia Keyes etc men ändå en bit kvar till föregående års nivåer?
– Det där tror jag är sjukt subjektivt. Det finns säkert de som tycker året är starkare än förra och förra starkare än året dessförinnan. Men inget år är det andra likt och vi försöker nog inte att jämföra så utan titta mer på line-upens interna struktur, om man säger så.


Har man någon särskild taktik för hur man går ut med namnen? Händer det att man har en artist klar sedan länge, men väntar till mycket sent för att bygga intresset?

– Det där är ganska olika faktiskt. Ibland vill eller behöver man gå ut med det pang bom direkt, ibland väljer man att sitta och trycka på det ett tag.
– Ibland är det taktik, ibland slump och ibland är det bara ett måste.


Hur går biljettförsäljningen i år?

– Tack bra. I nivå med senaste åren.

Från början var väl WOW ganska mycket en ”gitarr, trummor och sång” festival med pitchfork-stämpel, men det känns som om det blir mer och mer fokus på hip hop, elektronika och dans. Särskilt gäller detta årets festival tycker jag. Hur har ni resonerat här? Är det en medveten omnischning?
– De har nischat om Pitchfork och vi följde blint efter, haha! Nej men det kan väl ligga nåt i det. Men det är väl i och för ganska rejält mycket gitarr-band i år också va?
– Men ja, vi har pratat om det men återigen tänker inte så mycket i genrer. Vi tycker det är en stark line-up där det finns mycket av allt.

Många festivaler har ju gått under, med kanske lite av den ”dyra gitarrgubbar-stämpeln”. Med stora dyra artister etc? Kommer den typen av festivaler få svårt att överleva?
– Förstår inte frågan. Har de festivalerna som gått under haft ”dyra gitarrgubbar-stämpeln”? Håller nog inte med i så fall. Tror det handlar om att ha tydlig och stark identitet, ett koncept och en linje som kan röra sig o kännas trovärdigt oavsett om det handlar om rock eller rnb.

Ni står på ganska många ben, bland annat har ni ett stort filmprogram, men ni har också väldigt många kommersiella samarbetspartners. Allt från Sony till SJ osv. Finns det någon risk att WOW börjar kännas lite ”krängigt”? Ja menar, spela i HM-ägda Weekdaybutiker?

– Vi har många ben ja; med film, musik, konst, mat och så vidare. När festival är som bäst har den många ansikten. Det ska inte blandas ihop med att vi har sponsorer och kommersiella partners.
– Tror att många ser uppsidor i det [kommersiella samarbetspartners] och om inte annat är det ett tillfälle att komma i kontakt och skapa dialog kring det. Ser inget ”krängigt” som något dåligt så länge det görs på ett bra och schysst sätt och med syfte att förbättra upplevelsen för besökarna.

Ni har samarbete med Weekday även i framtagningen av funktionärskläder: (t-shirt och hood) som skall vara ekologiskt framtagen, detta gäller även egen merchandise. Men ställer ni även krav på bandens produkter som säljs på området?
– Banden liksom vi och publiken är måna om hållbara och reko produktionsvillkor, men det är inte vi som beställer eller tar fram deras kläder. Vad som i övrigt säljs på festivalen har krav på sig beträffande bl.a ekologiska aspekter.

Går ni själva (i luger) omkring med ekologiska kläder från sponsorerna eller får ni ha på er vad ni vill?

– Vi får ha på oss vad vi vill såklart – kom hit och titta bara! Det är en brokig skara..
Men vi är nog hyfsat genuint intresserade av detta allihopa.

Ni var ju första stora festivalen med enbart vegetarisk mat vilket ni såklart fortsätter med. Är det betydligt svårare att koordinera än att göra som alla andra, sälja burgare etc? Ställer det några särskilda krav?

– Ja det kan krävas lite mer jobb, fortfarande. Att få tag på råvaror och att hitta aktörer som fattar och gör nåt bra av det. Men utslaget är det bara positivt.

Sålde ni lika mycket mat då?

– Beror lite på hur man räknar men i ren volym sålde vi mer mat förra året än åren innan.

GT gjorde ju sin beryktade köttbullekupp? Jag antar att GT inte stod särskilt högt i kurs efter det tilltaget.. Hur förbannade blev ni? Kommer de ha svårt att få ackrediteringar i år? Boisen blev ju av med av med sin förra året..?

– Hon och resten av GT fick dem [ackrediteringarna] åter efter ett tag. Men äh, förbannade vet jag inte men det var ju ett riktigt lågvattenmärke.
– De får såklart ackrediteringar om de har för avsikt utföra ett journalistiskt arbete.

Är ni lite snarstuckna om press etc är lite småspydiga?

– Alltså verkligen inte! Verkar det så är det trist.
– Men såhär; bara spydighet är ju bara oskönt men journalistik som granskar, ifrågasätter eller kritiserar är – från djupet av vårt WOW-hjärta – bara bra. Sen har det väl funnits ett par enstaka tillfällen då det tenderar att inte var så sakligt eller lite sensationslystet. Men det finns ibland en rädsla för när någon höjer rösten tillbaka mot media. Men det är väl inte värre än så, tycker inte man kan kalla det ”snarstucket”.

Ekotänket har vi nämnt vad gäller kläder och mat. Hur gör ni med alla transporter till och från? Har ni krav på bilarna? Logistik och samordning med leveranser, taxikörningar etc?

– Lite olika beroende på vilka transporter det gäller. Publiken uppmanas åka tåg till Göteborg och cykel alternativt kollektivt i stan (vi har inte nån parkering på festivalen). Man får rabatt på tågen och cykelparkering finns på plats.
– Leveranser av mat och dryck samordnas, Riggen med scen/ljud/ljus kommer samlat. Sedan skall interna transporter ska vara miljöfordon, och vår personal åker tåg och buss etc. Transporter är lite av ett fokusområde för vårt hållbarhetsarbete.

En del gnäller ju på att delar av Slottsskogen är avstängd, i år längre än vanligt har jag sett nån uppgift om.
– Det stämmer inte alls. Vi har kortat tiden då parken är avstängd. Det var inför förra året som vi började stänga av väsentligt senare och samma tid gäller i år.
– Vi har respekt för att Slottsskogen är en allmän plats och i ligger varmt om göteborgarens hjärta och gör allt för att hålla tiden nere och åverkan minimal.

Sliter inte festivalen hårt på parken då?

– Svaret angående slitage är att vi de flesta år inte sliter nämnvärt på parken, inte på ett sätt att parkchefen bedömer att den klarar det i alla fall.
– Sen tillför Way Out West mycket till parken också, om inte annat i rent monetär form. För varje år har pengarna gått till olika ändamål; trädplantering, lekpark, konst etc. Vi är stolta över att få vara här och vi hoppas göteborgarna också kan vara det.

Titt som tätt dyker det upp diskussioner om volontärjobbare som jobbar gratis under ofta ganska långa pass. Går det inte att genomföra en festival där alla får betalt? Hur många volontärer har ni ungefär totalt? Hur stor är hela arbetsstyrkan?

– Vi har inte upplevt så mycket kritik hos oss, tvärtom. Man är volontär frivilligt. Man får mat, t-shirt och minst en dag som besökare på festivalen och för många är det en rolig och lärorik erfarenhet som i vissa fall kan vara början på en karriär.
– Klart det skulle gå att genomföra en festival med enbart ”traditionell” arbetskraft, men jag är inte så säker på att det är till fördel för någon part.

Det finns ju vissa utbildningar i event etc. Har du någon åsikt om dessa? Har ni någonsin anställt någon därifrån?
– Vi har anställt flera från såna utbildningar. Jag tycker det är en toppenbra väg in!

Sist men inte minst; tre grejer du absolut inte kommer missa i år?
– Stina Nordenstams konst, Arrancini och Filmtältet.
Eller…
Beach House, Kendrick Lamar och Tame Impala.

// Ozelot

Göteborgspopfest i Haninge!

2012-07-27 av Goteborg Nonstop

Cosy Den är en ambulerande och frekvent återkommande popklubb som för ett par år sedan ynglade av sig i en årlig festival. Och Göteborg nonstop är en hemsida inriktad på nöje och kultur i Göteborg med närområde. Men vi vet att många Stockholmare besöker Göteborg nonstop, likaså att många Göteborgare kan tänka sig att åka längre sträckor för att besöka dylik festival. En bekant till mig åkte en gång ända till Barcelona. Det kanske är lite overkill.
Fast hen fick se ett återförenat A Certain Ratio.

Men framför allt, Cosy Den är en synnerligen Göteborgsbaserad företeelse.

Cosy Den startades nämligen för åtta år sedan i Göteborg. Det visade sig dock ganska snabbt att det var svårt att hitta bra konsertlokaler i Göteborg, men eftersom Cosy-Mattias är Indiesveriges McGyver så löste han det problemet lika sinnessjukt som kreativt och flyttade helt sonika in klubben i en tvåa i Bergsjön. Där fick vi bland annat uppleva Mattias Alkberg, Jens Lekman och White Town (etta på trackslistan 1997, kommer ni ihåg dem?).

Efter ett par år flyttade klubben hemifrån, och arrangerades istället i udda lokaler såsom en kulvert under Kortedala Torg, eller en obskyr festlokal i Utby industriområde. Dock blev båda dessa lokaler stormade av indiehatande tjackpundare som attackerade indiekidsen medelst järnrör respektive stolar. Men i lägenheten fick indiekidsen egendomligt nog vara ifred. I en lägenhet i ett flerfamiljshus i Bergsjön.

Könsfördelningen hos festivalernas artistuppbåd är ett ämne som just nu diskuteras flitigt på nätet, så även här på Göteborg nonstop. Och Cosy Den är en festival med den sympatiska målsättningen att ha en jämn könsfördelning bland såväl artister som DJ:s. Vilket visserligen är en policy alla rockfestivaler påstår sig arbeta efter. Men det brukar ju, som man säger, vara mycket snack och lite ishockey på den fronten.
Dock inte hos Cosy Den där differensen ligger på blott sju procent.
Om jag har räknat rätt vill säga, jag fick googla på indiebandmedlemmar i en halvtimme.

För att understryka detta har de i år lagt till undertiteln “Oh Emmaboda, up yours” vilket självklart är en känga mot Emmabodas festivalgeneral Håkan Karlsson som häromåret klargjorde att det minsann inte var något han brydde sig om.

Fast man får väl ge en “eloge” till Håkan Karlsson som åtminstone är ärlig och står för vad han sagt. I år utvecklade sin ståndpunkt genom att förklara att de ”bokar bra artister” och skiter i ”handikappade och krymplingar”. Ett uttalande som fick honom att åtnjuta Kent Ekeroths respekt.

Cosy Den – Oh Emmaboda up Yours! som ordnas i Haninge samt på Södermalm den 25-28 augusti. Alltså krockas det med Emmabodafestivalen vilket är en synnerligen medveten miss i planeringen. Det kostar helt överkomliga 499 kronor för alla dagar. Det går även att köpa endagsbiljetter.
Möjlighet till förköp finnes, och betalas in direkt på arrangörens lönekonto. Man kan såklart även köpa biljett på plats, i mån av tillgång på sådan.

Här hittar ni eventet på Facebook.

Festivalen har alltså redan börjat, men eftersom de flesta banden spelar till helgen så det gör inte så mycket.

Tillägg: Festivalarrangören hörde nyss av sig för att meddela att festivalen nu är så gott som utsåld, endast söndagsbiljetter kvarstår. Dessutom påpekades att vi rört ihop vilka band som spelade var, tydligen svek mig minnet där. Kalenderbitare hänvisas hit.

Knarrholmsfestival även 2012

2011-11-08 av

Så var det klart att det blir en festival på Knarrholmen även nästa år. Precis som förra året äger festivalen rum sista helgen i Maj (25-26) – förmodligen ett klokt drag då man undgår konkurrensen från alla sommarens festivaler. Precis som vanligt är det chartrad båttur som gäller och camping alternativt stughyra, även om det säkert går båt ut även på lördagen. Biljetterna släpps 28 november och då till förra årets pris (595 kr) – men bara för tidiga kunder: sedan höjs det nämligen. Julklappstips till småsyskon någon?

Inga bokningar är offentliga ännu, men förhoppningen från arrangörerna är att det inte skall dröja allt för länge.

Och trots att nonstop-crewet på plats hade vissa invändningar mot bland annat priserna och kvalitén på maten (och att den tog slut när de var strandade där på ön).
Men på det stora hela längtade vi ju bara efter en uppföljning.

Försommar, skärgård och bra musik är ju en gång för alla en inte helt oäven kombination. Just nu kan man tom tänka på myggen med längtan…

Knarrholmen 2012
25-26 maj

”Vårt mål är att Close To Home ska bli för Borås vad Hultsfredsfestivalen är för Hultsfred”

2010-08-24 av Goteborg Nonstop

sa projektledare Erik Norén tidigare i våras. Något han förmodligen ångrar idag.

Det är iaf nu till helgen som Borås drar igång sin nya festival. Men vi skippar jämförelsen med Hultsfredsfestivalen – det här är en stadsfestival med fokus på närheten till hemmet. Close To Home satsar något blygsamt och headlinar med akter som Amanda Jensen, Dundertåget, Bob Hund och Mustasch. Att Jenny Wilson, aka ”ett av dragplåstren” tvingats ställa in verkar inte deppa ihop särskilt många. Det blir nog snarare en bonus att hon ersätts av aktuella Jasmine Kara och Elin Ruth Sigvardsson. Själv går jag dit för att se lokala Moonlit Sailor och Carolina Wallin Pérez.

Två dagars festival, tre scener och 21 akter kostar dig bara 590 kr. Men var är klubbakterna? Hade det nya förslaget om att Boråsklubbarna ska ha öppet till 03 istället för 02 gått igenom hade man kunnat premiärfira detta i helgen.

Hur som helst så får vi ändå göra en high five för ett bra initiativ! Borås har väntat på detta!

CLOSE TO HOME
27-28 AUG
TVÅDAGARSBILJETT FÖRKÖP 590:- + AVGIFTER
BILJETT I ENTRÈN 750:-

Pier Pressure återuppstår

2010-02-13 av ozelot

Minns ni emofestivalen Pier Pressure? My Chemical Romance, Avril Lavigne och Mando Diao var några av banden som fick 12.000 svartfärgade frisyrer att svalla. Nu i sommar återuppstår festivalen igen på bananpiren och det här är de klara namnen:

HIM
TAKIDA
THE SOUNDS
DEAD BY APRIL
NEVERSTORE
HER BRIGHT SKIES

Pier Pressure
20 juni – Frihamnen, Göteborg

Biljetterna släpps via www.pierpressure.semåndag den 15 februari kl 10.00. De första 1000 säljs till ett rabatterat pris av 595 kr inklusive serviceavgift. Därefter säljs biljetterna till ordinarie pris, 695 inklusive serviceavgift.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...