Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

I am not a witch-Premiär 2 mars på Hagabion

2018-03-01 av Nina


En film om häxläger låter lite som fantasy, som en lite rolig saga helt rätt i tiden. Men I am not a witch är något helt annat. Rungano Nyoni har gjort en film om något som existerar än idag. I till exempel Ghana, finns dessa människozoo där kvinnor tvingas leva, bannlysta och utfrusna av sina egna. Ofta änkor som av mannens släkt anklagats för att vilja roffa åt sig och ta kontroll över eventuella tillgångar.
Med en brutal öppning skumpas man med turister i färd med att åka och glo på häxor i Zambias utkanter. Inhägnade sitter dom på rad, alla fastbundna i stora trådrullar med vita tygband. En guide försäkrar att häxorna inte kan göra någon illa längre och om någon skulle få för sig att klippa av sitt band kommer hon att förvandlas till en get. Under fniss och förundran instagrammas häxor av rika ickehäxor.
Huvudrollen innehas av nioåriga Maggie Mulubwa, en naturbegåvning vars ansikte äger och bär upp filmen på ett helt makalöst sätt.
Shula (som flickan blir kallad), dyker upp som från ingenstans och blir anklagad för att ha skrämt en kvinna så att hon tappat vattnet hon just hämtat och det blir rättegång, en absurd sådan där det fastslås att flickan definitivt är häxa. Kanske på grund av att hon inte säger ett ord. Hon varken förnekar eller erkänner och sätts därför i häxläger. Hon får börja jobba med en statstjänsteman och blir något av en hjälpreda som med hjälp av sina häxkrafter pekar ut tjuvar och framkallar regn. Dialogen blir bisarr, det ska vara humor, torr humor, men nej. Jag skrattar inte. Det hjälper inte att fet tjänsteman verkar korkad i en talkshow där han lanserar sin briljanta idé att kränga häxägg.
I rädslans namn utövar människor makt över andra, utnyttjar och exploaterar med hjälp av vidskepelsens masshysteri och här med flickan Shola som offer.
Fotot är stundtals brutalvackert och ackompanjeras intensivt av bland annat hetsiga Vivaldistycken. En ytterst gripande film som sitter kvar länge.
I am not a witch har premiär fredag 2 mars på Hagabion.

Ett litet ryskt helvete på Filmfestivalen

2018-01-30 av Nina


Efter fantastiska filmer som Återkomsten och Leviatan, är nu ryske regissören och skådespelaren Andrey Zvyagintsev aktuell med Saknaden(Neljubov). Med lovande grå tunga penseldrag, cement och smutssnö glider man in i bitterhetens högborg. Zjenja och Boris har varit gifta alltför länge och är på väg till sina nya liv. Det enda som står i vägen för deras lycka är 12-årige sonen Aljosja. Det är helt hjärtskärande med denna totala otrygghet i familjens oheliga allians. Hos föräldrarna finner man inget förmildrande. Deras hat är absolut och kompakt. Båda ångrar dom sin son, mest modern. Hans födelse har förstört hela hennes liv. Hon känner inget annat än likgiltighet för sin avkomma, men man får inga ledtrådar till varför. Det är synd eftersom det utestänger, publiken blir inte inbjuden.
En dag försvinner sonen spårlöst. Efter några dagar sätts sökarbetet motvilligt igång. Oförmågan hos paret att ens nudda vid någon form av självrannsakan eller eget ansvar blir närmast absurt platt och faktiskt rent av tråkigt. Ska inte spoila vad som händer, men jag satt och önskade att det skulle gå åt helvete för bägge två.
”Deras tidigare erfarenheter har naggat deras självkänsla i kanten, men de ser fortfarande ljust på framtiden. […]” beskrivs paret av Andrej Zvjagintsev på Triarts hemsida. Fan trot.
Visas på Hagabion den 1 februari kl.21.00

Ted-För kärlekens skull

2017-12-19 av Nina


När jag var fem år eller så, hade jag två intressen; virvelmarsvinet Cicci och Ted Gärdestad. Min moster hjälpte mig att skriva till Ted och berätta detta. Ted svarade med ett fint vykort och jag blev såklart glad.
Nu kommer filmen om Ted Gärdestads liv regisserad av Hannes Holm, som tidigare bland annat gjort filmer som ”En man som heter Ove” och ”Sune i Grekland”. Lättsamma saker helt utan tuggmotstånd för stressade nutidsmänniskor. Kan man kalla det när man är på snällt humör.
Ted Gärdestad, detta musikaliska underbarn som tillsammans med sin bror Kenneth, genialisk låtskrivare, har gjort otvivelaktigt avtryck i den svenska musikhistorien, för alltid och evigt, amen. Filmen berättas linjärt, det är gulligt och mjukt med tidstrogna detaljer.(Herregud vilka TAPETER man hade). Stör mig på huvudrollsinnehavaren tyvärr. Adam Pålssons Ted ska väl antagligen uppfattas som lite charmslarvig, men känns bara platt egoistisk, i det närmaste autistisk med konstig peruk. Nej, då är Peter Viitanen som spelar Kenneth mer trovärdig och det är honom jag får sympati för. Nämnas bör Jonas Karlsson som gör en sliskig Stikkan Andersson och Maria Kulle är suverän som mamman. Det kan knappast vara helt okomplicerat att göra trevlig familjefilm om en människa som insjuknar i schizofreni och tar sitt liv blott 41 år gammal även om denne är Ted Gärdestad. Nej, inte kan man väl hålla på och gnälligt redogöra för psykiatrins bristande resurser och inkompetens. Det låter inte så jävla kul, det håller jag med om. Peter Birro, som ligger bakom det ursprungliga manuset, hoppade av i en konflikt med Hannes Holm som skrev om delar av manuset. Mycket synd. Inte utan att jag undrar hur filmen skulle blivit om Birro ensam fått fortsätta.
Näpp, nada problematisering och noll svårt skare va för folket,tänkte Hannes Holm och öste på med sol, vind och vatten i motljus. Ja jösses, tur att man kan gå hem och lyssna på låtarna istället.

Biopremiär 3 januari

Skakig fantasyfilm

2017-11-16 av Nina


Joachim Trier har gjort fina filmer som Oslo 31 augusti och Louder than bombs, så jag har höga förväntningar på Thelma, hans senaste.
Och utan att spoila, är också öppningsscenen magnifik och mycket lovande med far och dotter, snö och rådjur. Det är vackert och skrämmande. Jag ska återkomma till den.
Thelma har börjat studera. Thelma verkar ensam. Thelma får ett epileptiskt anfall. Närbilder på Thelma. Thelma är späd. Thelma simmar. Thelmas nyckelben är vassa. Hon kommer från ett djupt religiöst hem och blir: KÄR I EN MÄNNISKA AV SAMMA KÖN! Helt galet och så otroligt upprörande att man blir vansinnig i biostolen. Skoja. Hur har Trier tänkt? Kanske; epilepsi verkar scary, det har man tydligen inte riktigt koll på rent medicinskt heller, jag ger mig fria tyglar där (fniss), hm sen då…jo; lite Tarkovskijvibb, en smula Repulsionkänsla, lite lesbiskhet mellan två modellaktiga tjejer varav den ena är aningen störd och hämmad medan den andra är mer på, tillbakablickar när knäpptjejen är liten och går omkring som ett naturbarn/antichrist i vitt nattlinne. Sen kör jag den grejen med oroliga fåglar och typ en svart orm som får symbolisera det farliga, flörtar lite vagt med bibelmotiv och sen det där med tossiga farmodern på mentalsjukhus! Banbrytande! Not.
Sen syr vi ihop det hela, allt ordnar sig (ähh…).
Jo, öppningsscenen; fasen vad vacker den var.
Thelma har premiär imorgon fredag den 17 november.

Göteborgs Filmfest om att växa upp

2017-02-06 av ozelot

Ungdomar i Brasilien, Ryssland, Turkiet och Alby fick jag träffa i Göteborgs biomörker i en vecka i slutet av januari. Deras ögon ser på världen. Veniamin ser en depraverad värld där kvinnor har bikini i badhuset och orsakar lustar hos männen i ryska The Student (Uchenik) av Kirill Serebrennikov.
En jätteintressant berättelse om en extremism som vi har glömt bort att den finns, den kristna. Huvudpersonen bor ensam med sin hårt arbetande mor och går på ett gymnasium med en mycket modern biologilärarinna som visar ungdomarna hur man trär på en kondom på en morot vilket orsakar uppror hos den unge studenten. Han reciterar den vällästa lilla svarta bibeln i bakfickan om att den kroppsliga kärleken bara är till för reproduktion. När lärarinnan framhärdar att de ska öva klär han av sig helt naken och säger att det är lika bra att vara beredd på nästa steg, att öva själva aktiviteten också. Alla vuxna runtomkring är helt bestörta och vet verkligen inte hur de ska tolka Veniamins predikan, övertygelse och vägran att vara en ”vanlig” tonåring. Skolans ortodoxa präst försöker få med honom in på kyrkans väg men Veniamin tycker inte att han är tillräckligt rättrogen och önskar att det fanns kristna martyrer som offrade sig själva för religionen. Han är avundsjuk på islam och gör alltmer skrämmande saker där han tycker att han har rättvisan på sin sida.


Mirja blir utsläppt ur fängelset och möts av sin söta elvaåriga lillasyster som är en kopia av deras mamma, en finsk ensamstående mamma i förorten som har kämpat hela sitt liv.

 I svenska Dröm Vidare vinner hon sedan mark mellan sig och sina medbrottsliga systrar som planerar den stora kuppen och ägnar sin tid åt tvivelaktig handel och att ligga i barnbassäng inomhus och röka. Jargongen och den hårda tillvaron är sorglig eftersom det inte finns hopp om någon annan tillvaro, de vackra unga kvinnorna har bara sin egen lojalitet till varandra och när Mirja försöker lämna gänget blir de inte nådiga mot henne. Med förakt bryter de sig in på det hotell där hon jobbar först som diskare och sedan i room service och visar tydligt hur lite till övers de har för den som övergivit dem för ett knegarliv. Att gå upp på morgonen och gå till jobbet är det värsta scenariot för dem. Men Mirja vinner ändå med sin bestämda kämparanda och trots motgångar är det en film med framtidsanda, kärlek och värme. På släppfesten för filmen i det lilla kontoret 2a film på Tredje Långgatan tar skådespelarna selfies och äter ostbricka och trängs med andra producenter och filmkonsulenter. På ett sätt har regissören Rojda Sekersöz valt karaktärer som spelar sig själva i den rådande förortsestetiken, men temat är större och det gör att de också växer i sina rolltolkningar. Den starkast lysande stjärnan är Evin Ahmad som illustrerar den smärta och sorg som förändring skapar hos mänskligheten.

I regissören Reha Erdems Big Big World (Koca Dünya) får vi träffa syskonen Ali och Zuhal som är unga och föräldralösa i Turkiet. De har kommit ut från barnhemmet och försöker skapa en vuxentillvaro men en hemsk omständighet driver Ali att genom våld hämta sin syster från hennes “fosterfamilj” och de måste sedan ge sig av och gömma sig. De tar sin tillflykt i en skog med träskmarker där de bygger ett skjul att sova i. Systern Zuhal stannar där hela dagarna och strövar omkring i omgivningarna där hon blir alltmer insjunken i sin egen värld medan brodern tar sig in till en liten stad på sin motorcykel och börjar hjälpa till på en liten verkstad där hans talang för att fixa trasiga mopeder uppskattas. På detta sätt får de mat och Ali blir vän med verkstadsägaren som tar med honom till en kvinna som bor i ett tält på nöjesfältet i närheten. Kvinnan tar sig an Ali och de börjar träffas i smyg men till slut blir hon den som stjälper de unga syskonens kamp att kunna spara pengar för att bo i en lägenhet igen. Hon försvínner med nöjesfältet och alla pengar Ali har sparat. Lojaliteten mellan syskonen är vacker och rörande men deras väg genom livet är dömd att misslyckas och det är plågsamt att se slutet på den här berättelsen.

Lena Torquato Lidén för Göteborg nonstop

Lena Torquato Lidén + 46 737642718+ 46 737642718 Götaholmsgatan 20A 415 01 Göteborg Skype: lenamarcelo 
Texter finns på: http://www.fria.nu/byline/lena-liden och 

http://tidningenkulturen.se/index.php/template/search?searchword=lena%20lid%C3%A

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...