Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Intervju med Linus Kuhlin, aktuell med bok om Cortex

2018-07-09 av Chawki


Foto: Isabell Kirstinä

Skriftställaren Linus Kuhlin har skrivit en rockbiografi om punkbandet Cortex
där bl a Freddie Wadling och Gert Svensson var med.
Boken heter SKUGGORNA KOMMER och den släpps den 2 augusti
samma dag som Freddie skulle fyllt 67 år.
Om han inte trillat av pinn.
Dennis Lyxzén har skrivit förordet och boken tar historien från början till slut
om Liket Lever, ständiga medlemsbyten,
albumen, basisten Peter Ivarss självmord,
uppbrottet och den planerade återföreningen som ställdes in.
Gbg Nonstop fick en liten mejlintervju med Kuhlin:

Varför skriver du en bok om Freddie och Cortex?

– Jag började skriva boken när jag gick på gymnasiet, för kanske sju år sedan.
På den tiden fanns det i princip ingen information att tillgå om Cortex.
De var ett väldigt mystiskt band, vilket bara ökade nyfikenheten.
Musiken fanns inte på Spotify eller Youtube, och det fanns generellt väldigt lite bildmaterial eller övrig information om bandet.
Det här var också innan Freddie har blivit mainstream och varit med i På Spåret och sådär,
Att skriva den här boken var alltså delvis ett egoistiskt projekt.
Jag ville helt enkelt veta allt som gick att veta om Cortex.
Under arbetet har emellertid tiden hunnit ikapp.
Oberoende av en här boken har det börjat dyka upp live-klipp på Youtube
och deras skivor har återutgetts och artister som Hurula och Little Jinder spelar Cortex-covers i tv.

Va det Freddies tid i Cortex som var hans mest intressanta rent konstnärligt tycker du?

– Både ja och nej. Rent musikaliskt tycker jag, inte helt otippat, att Cortex var det bästa Freddie gjorde.
Där var han ju även musiker och låtskrivare, till skillnad från med till exempel
Fläskkvartetten eller hans coverskivor där han ”bara” sjöng.
Samtidig känns det inte rättvist att bara reducera Freddie till Cortex,
för han var så mycket mer än det. Dessutom var Cortex ett av Freddies längsta projekt,
så avförklarliga anledningar ryms mycket däri.
Framförallt gillar jag hur Cortex har som ett eget universa med tillhörande estetik och ett eget bildspråk.
Det var bra paketerat.

Är Gert Svensson å övriga snubbar i livet, glada och nöjda med boken?

– Det var som tidigare nämnt väldigt längesedan jag började skriva boken
och de flesta av intervjuerna gjordes för över fem år sedan.
Sedan dess har jag tyvärr inte haft så mycket kontakt med de första av bandmedlemmarna
och ganska få av dem har fått läsa boken. Jag hoppas verkligen att de kommer tycka om den.
Alla har ju varit väldigt stöttande och positivt inställda till att den görs,
samt väldigt vänliga och generösa med att dela med sig av sin tid och sina minnen.
Gerth Svensson är en av de jag faktiskt har haft kontakt med under processen.
Han och Uno Wall, som tyvärr gick bort för två år sedan, har varit väldigt stöttande och uppmuntrande.
Sedan vill jag också nämna att det inte bara var snubbar i Cortex
utan även ett par tjejer som var minst lika viktiga som de manliga medlemmarna.

”Cortex var inte som andra band. Deras historia kantades av ständiga medlemsbyten, en oregelbunden skivutgivning och dramaturgi som går helt emot den konventionella” skriver du. Vad är udda med medlemsbyten och oregelbunden skivutgivning?
De låter väldigt konventionellt tycker jag.

– Det är kanske inte medlemsbyten i sig som är okonventionellt utan snarare att Freddie Wadling
mer än en gång bytte ut samtliga medlemmar men behöll bandnamnet.
Det fanns således tre helt olika upplagor av Cortex, vilket inte är supervanligt.
Det blir kanske tydligare om man läser boken. Samtidigt är det en av sakerna som gör Cortex så intressanta,
de följde aldrig någon konventionell rockdramaturgi.

Fortfarande fattar jag inte riktigt va en konventionell rockbandsdramaturgi är,
men so what!

Om man ska generalisera det skulle jag väl säga att en typiskt ”konventionell rockdramturgi” är ett band som existerar i fem-tio,
kanske byter ut någon basist och trummis någon gång samt släpper skivor
med jämna mellanrum på två-tre år samt turnerar flitigt på dessa.
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men om man läser boken
ger det sig förhoppningsvis tydligare vad jag åsyftar.
I och med de olika konstellationerna av bandet gjorde Cortex aldrig några turnéer
och följde aldrig upp ett album i den klassiska bemärkelsen.
När de väl släppte sitt andra album – fem år efter inspelningen av deras debutalbum
– var både medlemmarna ljudbilden helt annorlunda.


En sista fråga . Den stora tjusningen med Freddie, kan du förklara den?
Själv är jag ofrälst och ser honom mest
som ett blöjbarn som togs om hand och till slut sålde sig helt.

Att det stor del var andra människor som ”tog hand om” Freddie och såg till att projekt realiserades
kan jag till viss del hålla med om.
Men om jag skulle beskriva tjusningen med honom skulle jag först och främst vilja framhäva hans fantastiska röst.
Därtill hade han en exceptionell förmåga att skriva bra och explosiva låtar
med fantastisk melodier och vackra texter.
Framförallt i sin kontext skiljde sig hans band Liket Lever, Cortex och Lädernunnan
mycket från andra punkband vad gäller tematik och melodispråk.

Junoffs överträdelser

2016-08-03 av Chawki

SSME011738S

”En äkta diva städar aldrig”
sanna ord från Miss Mess
själv har jag satt upp en skylt i köket där det står ”håll snyggt”
så jag skäms, lider och vågar inte bära fjädrar utan att känna mig som en bedragare

min vitala kollega i Ellington Girls , primadonnan och den tvättäkta divan Junoff,
gjorde tydligen skandal på Wadlings begravning
hon ställde sig oanmäld upp och sjöng Over the Rainbow
jag har fått ett tjog arga sms från folk som beklagar sig till mig över hennes olämpliga beteende
nog för att Junoff har utsett mig till att vara hennes manager
men jag avsvär mig allt ansvar för hennes privatliv och spontanuppträdanden

en släkting till mig var där, hon skrev
”… trots att de anhöriga bett om att alla minnesord och tal skulle sparas till minnesstunden.
Det gällde alldeles säkert sånger också. Jag vet inte om hon hör dåligt eller fattar trögt
eller bara är allmänt respektlös. Om alla gjort som hon hade vi suttit där än, halvt ihjälsvultna ,
så många bemärkta personer som var där!
Jag behöver mat var tredje timme om inte blodsockret ska falla för lågt och jag ska bli arg och svimfärdig. ”

Själv var jag alltså inte där, senast jag var på en begravning var skådespelaren Åke Nilssons farväl.
Det var en rörande tillställning som handlade om en rörande människa
jag föll i tårar när en av de närvarande spontan-läste en av Åkes dikter vid kistan
som handlade om att få lov att vara en fri levande människa

som Junoffs ofrivilliga manager, men ändå manager
får jag hålla ett försvarstal för den tanklösa primadonnan
Hennes passion brinner så starkt att hon inte kan hålla sig
som en tonårsflicka som skulle dö för en kyss
att blodet fortfarande kokar på det sättet i dina ådror Junoff är ett mirakel
om jag dör innan dig Junoff får du gärna dra nåra bitar på min begravning
men hellre då Lady is a tramp och din fina variant av Caravan

eller som ett av mina ex sa när han , i mina ögon , gjorde knäppa saker
”det är ingen som minns det om hundra år”

Dåden och dödens år 2016

2016-06-03 av ozelot

freddiebred

Freddie Wadling
är död, och jag vet inte hela historian. De sista åren kunde man se honom ibland, på någon svartklubb, nån alternativkulturell begivenhet sittande med en käpp, omgiven av vänner assistenter eller vad de nu var. Som en pulserade hudsäck av livets ackumulerade ohälsosamhet, men alltid med ett leende.
Ibland ville jag knäppa av en bild, där sitter han! Freddie Wadling!!
Men det kändes inte rätt, tog ner linsen. Lite skamset. Usch varför tänkte jag ens tanken?

En massa olycka, ett hus som brann, inställda konserter. Konstiga rubriker i flödet.
Vem fan är Pernilla Wahlgren liksom? Nån jag ville knulla när jag var 14 och sett Ormens väg på hälleberget? Och snart skulle du vara med i Så mycket bättre – även om jag hade unnat dig fliset så är jag nog ändå rätt glad att jag slapp det spektaklet.

Men ingenting förvånade en. Egentligen inte heller att du nu tar din överjordiska stämma – som den en gång var och som du byggde ditt fort i människobröst kring – och nu vaggar cirrusmolnen till sömns.

Jag kände dig inte, du hade aldrig vetat vem jag är eller vad jag heter ens. Du hade nog inte ens hittat Facebook, din livskamrat skötte den biten.
Men Ibland skriver sig göteborgshistoria av sig själv. Som när jag och en kompis nästlade oss med till en hemmafest hos Freddie. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga.

Någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet Sounds, då det fortfarande låg i en liten butik vid…Drottninggatan nära kanalen? Förmodligen med någon Mission eller My Bloody Valentine-platta i och det var backstagepasset.
AA och lilla a på slutet.
Det kan ha varit 1988 eller 89, vi gick på Schillerska, och Wadling var VÄLDIGT tuff.
Hanna har naturligtvis en historia om Freddie, hon känner alla gamla ess, men jag hade röda byxor och klara kreddproblem med mitt busskort till Hovås och M till Utby.
Men ändå VI fick följa med som två små pojködlor i vardande till hans efterfest.

Han hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch. Fruktansvärt stökigt och överbelamrat överallt, men vi var tokimpade så klart.

Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med maskrosvin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se.
Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka, och jag och min kompis passade på.
Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder.

Sedan vågade vi i alla fall prata. Lite, tror till och med att Annika von Hausswolff var där och man fick lite finkulturell ståfräs diskret i fickan.

175921-860x484

Freddie, Amen

2016-06-03 av Chawki

freddie

den mystiska dödskavalkaden Bowie, Prince, Ljungström, Aronsson å nu Wadling
den andra sidan kallar hem de ljuvaste stjärnorna på himlavalvet

sedan Wadling dissade kaffet jag bryggde åt honom 87 på Draupner, hör jag ej till hans största fans
och jag har alltid föredragit sångare som lägger betoning på atonalt och fräck frasering
snarare än de romantiska skönsjungande som Freddie
men visst hade han en värme som var njutbar
alla gamla rävar är njutbara
och jag känner sorg idag
konstigt nog
jag har ju undrat de senaste tjugo åren varför Freddie lever
ett mirakel
de måste va hans starka spirit som tog honom så långt
en epok går i graven

hoppas nu för guds skull att alla flummare, geniala poeter och bohemer och exentriska typer tar större plats än nånsin
in i den nya tiden

Amen

Jazz är Farligt: Ny nattklubb på Nefertiti

2013-10-04 av ozelot

jazzUttrycket Jazz är Farligt (Punk är trevligt) kommer egentligen från en punkantologi från 1979. Som klubb är man inte heller helt ny utan har funnits i Stockholm ett tag, men för Göteborgarna är det ett helt nytt koncept. Tanken är att inledningskvällen på Nefertiti skall innehålla allt från punk till …*trumvirvel*..jazz, och som kvalitetsinspektör bakom skivspelarna finns förutom Elena Wolay och Henrik Rylander även Henrik Venant från Heartwork Records – som en gav ut nämnda samling.

”Henrik Venant har tidigare spelat med band som TT Reuter, Underjordiska Lyxorkestern och Pojken med grodan i pannan och är aktiv idag med Kingdom Of Evol tillsammans med bl a Ebbot Lundberg, Freddie Wadling och Henrik Rylander som även han gästar oss i Dj-båset.”

Jazz är Farligt
Nefertiti nattklubb
Fredag 4 oktober kl 23:30-04.00
100 kr

Jag mötte Lassie: Några kändisminnen

2013-07-21 av ozelot

Jon_Provost_Lassie_1961Jag-mötte-Lassie-historier är ganska roliga, ibland är de kanske påhittade eller förbättrade lite här och var men de här är helt sanna. Så håll till godo, här är några anekdoter från mitt eget Madame Tussaud-kabinett. Kanske fyller jag på med fler senare, om det roar någon.

Jag har kissat bredvid Ivan Lendl. Det var på Wimbledon på åttiotalet, jag såg Stefan Edberg spela på en sidocourt innan sitt riktigt stora genombrott, rika människor satt och sippade champagne med jordgubbar men toaletterna var vanliga rännor. Plötsligt glider tjecken upp jämte mig, i matchutstyrsel och träningsjacka. Utan racket dock.

Janne Lucas Persson, ni vet han med ”Växeln hallå hallå”, har en gång vyssat mig till sömns. Vi är trots namnet inte släkt på något vis, men på ett lantställe i Frillesås kröp han i alla fall in i vårt familjetält, lite halvfull förmodligen, och började sjunga tills jag somnade. Minns inte vad han sjöng dock, men jag mindes honom när han dök dök upp i melodifestivalen.

En gång när vi var ute på restaurang – dåvarande lyxkrogen Johanna faktiskt som lade grunden till Leif Mannerströms ryktbarhet – gick det plötsligt ett sorl genom lokalen när ett sällskap skred in, och jag fick veta att jag skulle uppföra mig riktigt ordentligt:
Abba.

Ingen jätte-Lassie kanske – men Curt-Eric Holmquist – mångårig kapellmästare hos Hagges Revy samt dirigent på Melodifestivalen och numera programchef på Liseberg var en gång på fjällresa tillsammans med sin fru: Och mig och min mamma och ”plast-pappa”. Curtrik som han kallades var ganska butter, och nog egentligen inte särskilt förtjust i barn (trodde jag). Mellan oss utväxlandes i alla fall inte många förtroligheter, och jag var nog lite rädd för honom. Fast så skulle det göras upp en brasa i stugan och vi var på jakt efter brännbara tidningar.
Jag hjälpte naturligtvis till med stor iver, och får snart syn på något brännbart skräp, och delar detta med ett karateslag så att det brakar om det.
Det blir plötsligt tyst i hela rummet och jag inser att jag gjort något väldigt fel – tills dess att det hörs ett mullrande skratt från den kände tv-mannen.
Jag hade tydligen massakrerat deras kylväska i frigolit och är i högsta färd med att langa in spillrorna i brasan.

I en hotellhiss i Stockholm började helt plötsligt Sven-Bertil Taube lägga an kraftigt på min tjejkompis (vi var väl 19-20). Tjejkompisen – som är en ganska känd artist idag men vars namn jag utelämnar – utbrast då, med pikande ton men inte helt utan viss förtjusning över situationen:
”Men Sven-Bertil, du är ju gift!”
”Ja”, svarade Sven-Bertil på sitt ytterst manierade sätt, med tillägget: ”Men mycket fritt, MYCKET fritt”.

Skådespelare Kent Andersson bodde tills sin död i kvarteret Kolumbus i Majorna där jag då också bodde. Han hade ju sin ”manlige vän” hos sig ofta, och kunde ofta ses i sitt mest jovialiska tillstånd på närliggande etablissemanget Västerhus. Men särskilt minns jag ett tillfälle då jag och min flickvän var på väg ut, och Kent råkade stå i portgången på väg ut mot gatan i bästa regaliakostymen.
Han stod förmodligen som så många gånger och väntade på en taxi, eller ”drôsska” som han sa, men när vi passerar får han syn på mitt sällskaps fantasifullt mönstrade sjal, känner på den med fingrarna och utbrister med sin mest teatraliska röst: ”En sån DÄÄÄR, har jag aaaalltid velat HA!”
Min flickvän tackar glatt, och besvarar artigt komplimangen genom att uppmärksamma Kents stiliga utstyrsel.
Kent nickar nöjt, och säger: ”Jag skall promoVEERAS idag!”
Nästa dag står det i tidningarna att Kent Andersson har utsetts till hedersdoktor, naturligtvis en stor sak för en arbetargrabb som Kent, säkerligen utan någon längre formell akademisk utbildning.

Året var 1994, studentkåren, Göteborg, Sverige. En ung tjej som inte har åldern inne för att se den sedermera infamösa Primal Scream-konserten därinne – utan mest stryker mest omkring utanför tillsammans med andra som inte hade biljett (jag), i hopp om att åtminstone uppfånga ett luftburet ackord genom en dörr som öppnas under några sekunder.
Plötsligt kommer en märklig, mörk och gänglig gestalt gående över det nednötta leriga gräset upp mot entrén, med solglasögon stora som lussekatter trots att det redan var mörkt ute. Hi girls, vad gör ni? Han hade varit ute och ”gjort stan” och skulle tillbaka in nu igen. Häng på vettja, lägger armen om en tjej och går in genom entrén som ögonblickligen öppnas.
Det var Bobby Gillespie förstås, och vem tjejen var undrar ni?
En mycket ung Karin Dreijer.

En gång, förmodligen tidigt 90-tal var jag och några kompisar på en lägenhetsfest i Guldheden. Festen blev lite stökig, och vi satt på parkeringen då bröderna Birro kom utlallandes från trapphuset – de var lite halvkända poeter båda två vid det laget. Min kompis säger något, säkert lite spydigt, varpå bröderna kommer emot oss, och Marcus måttar en spark som träffar lätt i kompisens nacke.
Tumult utbryter och jag finner mig helt plötsligt sittandes ovanpå Marcus, då han utifrån denna normalt sett ödmjukgörande position yttrar meningen ”Jag skall sticka kniven i blodet på dig!”

En gång lyckades jag och en kompis nästla oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga, någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det var vi inte. Freddie hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.
Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med hemgjort vin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka!, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.

Det var allt för just nu. Fyll gärna på med egna Jag-mötte-Lassie-historier.

Blue for Two på Pustervik

2012-12-16 av ozelot

Fjorton år har passerat sedan Blue For Two med legendarerna Henryk Lipp och Freddie Wadling senast klev upp på Pusterviks scen. Med tanke på den senares ibland starkt fluktuerande hälsa lär ett liknande uppehåll inte vara aktuellt innan det är dags för nästa tillfälle. Med andra ord: Tag chansen att se Blue for Two ikväll. Det kan vara sista gången.

”För de flesta människor är Blue For Two inte i behov av någon presentation. Blue For Two startades 1984 som ett samarbete mellan den excentriske och mångfasetterade sångaren Freddie Wadling och musikern och producenten Henryk Lipp. Und
er slutet av 1980-talet och i början av 90-talet var de ett av de dominerande banden på den svenska alternativscenen. Det har gått 14 år sedan vi hörde något nytt från gruppen och de är nu aktuella med albumet ”Tune The Piano And Hand Me A Razor”. Sju av de tio spåren på skivan är eget material och resterande tre är tolkningar av John Mayall, Larry Fischer och Bo Diddley. Blue For Two bjuder på en fantastisk, svindlande och ibland rent magisk upplevelse i ett respektlöst, spännande och innovativt musikaliskt landskap.”


Blue for Two @ Pustervik
Tid: 19.00
På scen: ca 20.00
Pris: 390 kr
Åldersgräns: 18
år

Allt Svart ljus på mig – Utställning på Svenska Grammofonstudion

2012-04-04 av ozelot

När utställningen Svart ljus förevisades på Borås Konsthall tidigare i februari föranledde det en av de större folkförflyttningarna i Sverige på 2000-talet. Allt på fyra hjul mobiliserades, körkortslappar grävdes fram ur plånböckers djupaste skrymslen och bensinmackarna längsmed riksväg 40 har nog aldrig tidigare bevittnat en liknande karavan av övervintrat svartklubbsfolk från mitten av 80-talet.

Själv observerade jag från min strategiska position (den svarta volvo 245:an) en välbekant figur , iförd svarta Wayfarers, betänkligt utspänd punk-tisha och kavaj – som hade åtskilligt bestyr med att ”tanka bilen”. När han slutligen lyckades manövrera motorfordonet till en lovande pumpstation visade det sig nämligen att det var fel storlek (vad hände med 99 oktan !?) på munstycket, och det dröjde ytterligare en halvtimme innan sällskapet kunde bege sig vidare på sin roadmovie genom kulturlandskapet.

Utställningen Svart ljus är nämligen ytterst intressant för populärkulturellt intresserade i 30-40 års-åldern med reminiscenser från eran kring skivbolaget Radiums storhetstid.
Radium började ju egentligen som något slags konstprojekt, men började snart ge ut skivor och serietillverka en hel del massa gränsöverskridande hyss.
Bland annat kommer jag ihåg en märklig kväll på Atalante då konstnären Carl Michael von Hausswolff togs emot som en rockstjärna av en andäktig publik, började elda på scen (med svårartade ljud i bakgrunden såklart) med sådan rökutveckling som följd att publiken tvingades fly hals över huvud ut på gatan kippande efter andan.

I centrum av utställningen återfinns fotografier och idéskisser av Annika von Hauswolff, bilder av Freddie Wadling, kollage av Lotta Antonsson samt allsköns memorabilia: Vinylomslag, låtlistor, ljudliga pranks och diverse artefakter från en tämligen namnkunnig bekantskapskrets.
Nästan alla är berömda nu på ett och annat sätt och utställningen kan ses som en slags nyckelroman till vad som komma skulle.

Föreställningen Svart ljus har lyckligtvis nypremiär på Svenska Grammofonstudion nu på fredag .
Västra Götalands småvilt längsmed vägrenarna samt minnesgoda bensinsmacksbiträden pustar sannolikt ut av detta faktum, för vagnen går hela vägen till Almedal.
Precis ALLA kommer att vara där.


Svart Ljus @ Svenska Grammofonstudion

6-8 april 12-18
Gamla Almedalsvägen 1 D


Pressreleasen:

6 april – 8 april 2012
En utställning om det mörka ljuset, den inre svärtan, det ockulta och den mörka materien.
Teckningar, fotografier, installationer, ljud och filmer av Freddie Wadling, Leif Elggren, Annika von Hausswolff, Per Svensson, Ulrich Hillebrand, Lotta Antonsson och Henrik Rylander.
Svart Ljus samlar verk av sju konstnärer med ett förflutet i kretsen kring skivbolagen Radium 226.05 records och Firework Edition i Göteborg under 80-talet, ett gränsöverskridande sammanhang där experimentell musik, konst och litteratur förenades. Konstnärerna i Svart Ljus har under de senaste två decennierna fortsatt att verka experimentellt och har varit framstående inom sina respektive konstfält. Svart Ljus presenterar både tidiga och nyproducerade verk, vissa har aldrig tidigare visats publikt. 

Det hände viktiga saker i Göteborg under 1980-talet och de konstnärer som medverkar i utställningen Svart ljus har alla en bakgrund i denna miljö som förenade punkens do-it-yourself-estetik med en avantgardistisk och frihetlig undergroundkultur, långt bortom mediernas strålkastarljus. Alla möts, på ett eller annat vis, i de aktioner som iscensattes av det lilla skiv-, galleri- och tidskriftsbolaget Radium 226.05 med kontor först på Husargatan och några år senare i Renströmska badet, i samma stadsdel.

Det som drev verksamheten framåt var en kosmopolitisk och gränsöverskridande inställning till alla former av konstnärliga uttryck. En av Radiums skapare, Ulrich Hillebrand, hade kommit från Göttingen i Västtyskland till Göteborg i slutet av 1970-talet. Han var redan då bekant med författaren William Burroughs och hade flera gånger besökt honom i hans bostad i New York. Ulrich Hillebrand såg till att Burroughs kom till Göteborg 1983, som en del av Radiums experimentella aktiviteter. Det handlade om viktiga och avgörande mänskliga möten, men också om tankeutbyten, förskjutningar av de mentala gränserna, uppkopplingar på den världsdator där kunskaper, drömmar och poetiska fantasier hela tiden är i rörelse, från en hjärna till en annan.

Radium 226.05 och Firework Editions aktivitet mellan 1983-1993 resulterade i flera skivutgivningar. Bland produktionerna finns skivor av Freddie Wadlings kultband Cortex, i vilket Annika von Hausswolff ingick, såväl som skivor av bandet Union Carbide Productions vars motor och trummis var Henrik Rylander. Även ljudkonst fick utrymme i skivutgivningen genom bland annat Per Svenssons The Sound of Ground Materia/The Book of Elements och Leif Elggrens LP Flown over by an old King. Genom festivaler för elektromusik, film och happenings blev sammanhanget en samlingspunkt för konstnärer och musiker från när och fjärran och ur dessa samarbeten skapades uttryck som gjorde avtryck i svensk samtidskonst.

Några år efter Radiumperioden iscensattes utställningen Overground, Världutställningen 1993 på Konsthallen i Göteborg. Här medverkade bland andra Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson och Leif Elggren, och här blev det, om inte tidigare, tydligt vilken betydelse det har att driva sina
konstnärliga visioner och idéer så långt det bara går. Utställningstiteln hade ett starkt symbolvärde. Det som hade växt fram under undergroundåren på 1980-talet hade redan nu, bara några år in på 1990-talet, blivit en starkt bärande tidstendens, märkbar inte minst i Annika von Hausswolffs och Lotta Antonssons banbrytande undersökningar av maktförhållanden med hjälp av fotografiska bilder. Det avvikande och experimentella hade inte mist något av sin udd, men hade samtidigt blivit kommunikativt och tillgängligt.

Den mest fascinerande förskjutningen i denna bemärkelse gäller kanske Freddie Wadlings plats på arenan: från undergroundikon till folkkär uttolkare av Evert Taube- och Judy Garlandsånger. Freddie Wadlings 70-talsband Liket lever hade en signaturmelodi med namnet Levande begravd som också gavs ut på singel med en omslagsbild inspirerad av Murnaus stumfilmsklassiker Nosferatu: skuggan av vampyren rör sig utmed väggen, uppför en trappa. Det som återkommer i de gotiska färgade visionerna i Freddie Wadlings sånger och teckningar är en del av denna spöktradition, som också handlar om hur en gammal tid kan förvandlas och bli en ny tid.

The Soundtrack of Our Lives

2010-11-16 av ozelot

Ibland skriver sig göteborgshistoria av sig själv. Som när jag och en kompis nästlade oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga.

Någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det kan ha varit 1988 eller 89, vi gick på Schillerska, och Wadling var VÄLDIGT tuff.

Han hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.

Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med maskrosvin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.

Jag är tillräckligt gammal för att ha sett Union Carbides avskedsspelning på Kåren. Och tillräckligt gammal för att ha fångat en stagedivande Karin Dreijer, med kropp som en gudinna i vit klänning under samma spelning. Och sett Ebbot sjungandes naken uppe i ett träd vid röda sten.
Men alla känner redan till det där. Göteborg är en liten marknad.

Kommer någon ihåg Punk Funk Union? Eller spelningar av San Fransisco Boogie band med medlemmar från Union Carbide. Ian i pressvecksbyxor och kråsskjorta och en Ebbot med magrutor!

Punk Funk union minns nog några. Men fler minns Union Carbide, och kanske framför allt bastardbarnet Soundtrack of Our Lives om namnet är bekant.

31/8 spelar Soundrack of Our Lives på Liseberg. Vem tar emot mig om jag stagedivar?
<

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...