Kall vårnatt 2014.
Fylla. Onsdagskväll. Inget att ställa klockan för.
Som alltid befinner vi oss på Andra Långgatan där vi inte är ensamma om att försöka fly verkligheten. Sanningen är att inte någon av oss dödliga kommer att lyckas med den bedriften ikväll, trots att ölen inte kostar mer än tre tior.
Barerna stänger och vi tar 3an till Centralstationen men får promenera över Göta Älvbron för att vagnarna har slutat gå. Det gör inget för lugnet i stan vid denna tid på dygnet är ovärderlig. Nästan overklig. Följer rälsen över bron. Jag är 21 och du är äldre.
–
Linje 19 tar mig hela vägen hem till dig. Jag sitter längst fram och vet innerst inne att detta är verklighetsflykt. Verklighetsflykt efter en kväll av flyktsoda. Vill inte möta den och din säng är längre ifrån.
Klockan hinner slå 02 innan jag går av bussen på Selma Lagerlöfs torg och jag antar att jag hade tur som slapp ta taxi. Det är trots allt onsdag och ska man möta guldet en vardag i Göteborg får man ha tur eller lära sig planera. Planera har aldrig varit min starka sida.
Torget är tomt sånär som på gatlyktorna som lyser upp vägen jag går. Övergivna parkbänkar och råttor som letar i soptunnor. Som människor på krogen. Ljuset möter mörkret. Varmt men kallt. Lugn.
–
Du är arg när jag äntrar din oas. Din fristad fylld av pengatavlor och för många tända stearinljus. En svag doft av citron cirkulerar omkring oss. I luften kan jag läsa att jag inte är välkommen. Lugnet jag nyss bevittnat är som bortblåst. Jag är livrädd där jag tassar fram på tå i din välplanerade, luftiga tvåa. Smyger fram nästan omärkbart. Försöker göra mig så liten som möjligt. Vill inte synas, höras eller finnas. Bara försvinna. Kanske smälta ihop till en slemmig sörja av mänskliga organ och rinna igenom dina polerade träplankor till golv. Bli ett med ångesten och dammet från träet. Men jag fortsätter att existera.
Dina ord om anonyma alkoholister svider till innanför mitt skinn. Som en sylvass nål heroin som infekterar hela mitt system. Men det är inte skönt, det gör ont. Får mig att känna mig liten och obetydlig. Skräp. Är jag en tomburk på ditt lackade golv som du trampar på när du känner för det? Och kanske pantar du mig på ICA någon dag tillsammans med alla andra tomburkar. Är jag en femtioöring för dig?
På ditt golv bland skärvor och glas finns en bit av mitt hjärta kvar. Men mitt hjärta är enbart skärvan. Den där trasiga du aldrig kunde laga ens med superlim. Jag är inte din Karenina och mitt pussel blir aldrig klart. Men ändå slår jag envist vidare.
Din kompis är medlem i AA Vårvädersgruppen och jag är precis som henne, fast värre. Jag somnar till dina ord och drömmer om dom. I din 90-säng bäddad med svala, vita lakan. Du knullar envist min hjärna i den. Borrar dig in genom membranet i mitt huvud ända ner till mina hjärnceller. Till det som är jag.
Jag blöder liv.
–
Du sitter i soffan och jobbar när jag vaknar upp i din inte längre så svala säng dagen efter. Du är arg för att jag vaknar senare än dig. Kommer sent och vaknar sent. Mig kan du aldrig fånga. Du säger till mig att gå in i köket.
Vackert porslin, vinglas och tallrikar. Hade jag inte kommit så sent så hade vi ätit en romantisk frukost bara vi två. Nu blir det ingen fruktig apelsinjuice ur tjusiga vinglas. Yoghurt i soffan får jag nöja mig med. Och egentligen så nöjer jag mig med exakt vad som helst så länge jag får andas din luft. Jag skulle kunna äta grus på ett kallt badrumsgolv.
Vill slå huvudet i väggen inte bara en gång. Vågar inte möta din blick. Den som talar om för mig vem jag egentligen är. Fem år och har precis haft sönder min systers gosedjur. Jag skäms.
–
Morgoncigg på balkongen. Solen har gått upp för längesen och utanför leker barn i sandlådan. Det är egentligen inte morgon längre. Barnen är glada. Det luktar vår. Och grill. Så fort solen visar sin varma sida är det lika bråttom varje år för alla Svenssonfamiljer att plocka fram grillen ur källaren. Inuti mig är det varken vår eller grill eller glädje. Bara aska från cigaretten. Med solstrålar i ögonen hör jag mig själv säga att jag vill gå med i AA. Dina ord är mina. Du har fått mig att inse att jag är alkoholist. Jag våldtar mig själv och du ler.
Gästskribent: Fredrika Leinonen
